Morricas adventskalender, lucka 21

Vi närmar oss julen, fjärde advent har passerat, de flesta julklappar är införskaffade och somliga har redan deltats ut. Till ömsesidig glädje, hoppas jag, för såväl givare som mottagare. Gemenskap, fina traditioner, fåniga traditioner, tålamod med pinsamma släktingar, kärlek trots att gamla roller ibland tar över och situationen kan bli lite spänd.

Jag vill bara lite diskret påminna om att ett barn som tycktes fötts in i ett kön, eller en sexualitet, fortfarande är ens barn, fortfarande är en del av familjen, fortfarande är en del av gemenskapen om det faller sig så att barnet nog egentligen tillhör ett annat kön, eller kanske inte något kön, eller alla på en gång, om det faller sig så att barnets kärlek och sexualitet är annorlunda eller vidare än vi föreställt oss etc. Det kan vara lite överraskande att få veta saker som dittills varit okända om familjemedlemmar, och det kan ta en stund att lära sig kalla någon vid ett nytt namn. Älskling, raring, gullegryn, ungen min och andra familjära smeknamn kan med fördel användas under övergångsperioden *dagens tips*

Kasta bara inte ut ditt barn. Om hen ber att få komma så skäms över att hen ens måste fråga, men visa det inte, för det är din skam att bära. Öppna i stället famnen och säg ‘Ta med glöggen, min älskling’. Om du inte gör det kommer hen finna en annan gemenskap, med tiden, men du kommer att ha förlorat något magiskt. För alltid.

Det vill du väl inte?

Dagens lektion

Den här lilla filmen utgör en brygga mellan romanen vi just avslutat och läsårets sista, avslutande kommunikationsprojekt. Vi ser den två gånger, eftersom det finns mer att se och reflektera över sedan vi delat våra intryck med varandra:

The world in my heart

My wonderful, fantastically brave youngest son lives on the east side of the Pacific Ocean. He lives there with my beautiful, amazing daughter-in-law, his wife, and an equally beautiful, wonderful three year old boy. I long for them every day, of course, wishing they lived just down the road, but such is not the case.  They find their own place in life, carve their own niche and bloom. As it should be.

Today my dearest son-in-law moves to the west side of the same ocean. It’s a long journey, and longer still until we meet again irl.

But we are fortunate. We live in amazing times. Through the Internet we can talk, we can see each other, we can take pictures of what we are and where we are and share with each other.  We miss each other, but my heart surrounds the world, so no matter how far they travel, my darling beloved younger generations, they never for even a fraction of a second leave my heart.