Morricas adventskalender lucka 23

Jag har fått många kommentarer på hur politisk min kalender är i år. Ja, det har varit lite politik här och där. Det är inte farligt. Det står inte i motsats till julens budskap. Tvärtom! Julen är vår mest politiska högtid. Det är den högtid då det ständigt talas om ekonomi, om gemenskap, om att dela med sig, om att bjuda in de ensamma. Julevangeliets barn i krubban som uppvaktas av visa män från fjärran land är storpolitik, med blodbad och landsflykt som konsekvens, eftersom den politiska makten känner sig hotad.

I år har det dessutom varit högtiden när Öresundsbron stryps, efter att under femton år ha varit en självklar del av det som gjort Öresundsregionen till en region med gemensam arbetsmarknad, gemensam handel, gemensam kultur.

Julen är och förblir politisk. I synnerhet den som försöker förneka det agerar politiskt.

Efter det förtjänar ni:

 

 

Vi och de, födda till att tjäna oss

Ni har hört det. Många gånger, ni har kanske till och med sagt det i en känsla av självförträfflighet, nöjda med att ha tagit ställning för Det Goda. Varianterna på det där rejäla argumentet, med den alltid outsagda men tydligt självrättfärdigt segregerande undertonen som trumfar in skillnaden mellan ett omfamnande Vi och ett distanserande De:

Utan invandrare skulle Sverige stanna – ingen skulle köra taxi, städa, ta hand om våra gamla, baka våra pizzor, ta hand om våra barn etc etc

Människor fullständigt som alla människor i alla aspekter, sorteras med ett präktigt tonfall av glättad tolerans in i en självklar position av tjänstemännens tjänstefolk, medelklassens guldkant i tillvaron, de svagares stöd och hjälp.

Sålunda har en av grundstenarna till dagens parlamentariska situation lagts. Med den välmenande intentionen att visa upp både sin egen medvetenhet om hur viktig denna tjänande klass är och sin egen generositet och tolerans gentemot dessa andra, de som givetvis har en plats i vårt samhälle, om än inte i vårt Oss.

Morrica om budgeten

Och nu förhåller oss vi till detta, håller våra huvuden kalla, tänker framåt innan vi agerar och hanterar situationen.

Morgondagen – vem tillhör den?

Regeringen formas i detta nu av en stadsministerpretendent som aldrig suttit i riksdagen, partiledare för ett parti med bara en tredjedel av stolarna. I nuläget känns inte morgondagens parlamentariska situation helt stabil.

Men, vänner, älsklingar, finingar, änglar och demoner, kamrater och ni som helst skulle slippa ha med mig att göra men tolererar mig ändå – glöm aldrig att vem morgondagen tillhör är inte givet.

Sjung, dansa, glittra, ta plats, våga även det som känns läskigt, stå upp, stå kvar och var fantastisk! Det kommer att påverka vem morgondagen tillhör.

Valdag

Det är valdag i morgon. Skottland går till val i frågan om att lämna Storbritanien eller stanna i det förenade konungariket.

Go vote with your hearts, with pride, with wisdom and with courage.

Snart valdag

Valrörelsen är nu inne i den sista, desperata timmen. Svettiga, aningen (eller mycket) för berusade gäster som ännu inte funnit någon som vill dela det som är kvar av natten med dem hänger på bardisken, försöker övertyga bartendern om att det är klart de ska få beställa en drink till, såååå fulla är de inte. På dansgolvet hasar några par omkring, svettiga händer letar sig in under kläder som sedan länge halkat på sned, personalen har diskret börjat städa, plockar glas där fimpar simmar i avslagna ölslattar, väcker de gäster som somnat i hörnen, förundras över vilka klädesplagg som blivit liggande i andra hörn, kollar gästtoaletter så stoiskt som bara underbetalt restaurangpersonal kan, 

Snart kommer ljuset att tändas i taket, garderobspersonalen få pusta ut, och fundera över den där rätt anonyma, svarta täckjackan som hänger kvar utan något i fickorna som ger någon ledtråd till vems det är. Gästerna kommer vingla ut i natten, de flesta hem till sina tomma sängar, några hem till någon annans.

De flesta kommer vakna lite bakfulla, lite ångestfulla, lite oroliga över vad de sa och skrev på sociala media under den där sista, desperata timmen. En och annan kommer sorgligen att råka illa ut under natten, det är inte självklart ofarligt att lägga sig främlingars sängar. Oftast blir det vackert och mysigt, men ibland går det riktigt illa. 

Till er som går till valurnorna på själva valdagen vill jag ge en påminnelse om att även om det är de högljuddare bland gästerna som syns och hörs, så är det inte de som gjorde kvällen möjlig: 

#skolchatt om höstens skolfrågor

Vid den här tiden, när det gamla året går mot sitt slut, ser vi människor gärna fram mot det år som står för dörren. Vad väntar?

I år är det dessutom supervalår. EU-parlamentsvalet ligger bakom oss, och vi kan inte påverka mer där. I september kan vi rösta till de mer lokala parlamenten, Riksdagen, kommunerna och landsting/regioner. De är viktiga de också, och utfallen kommer att påverka hur vår verklighet och vardag framgent utformas.

Det tror jag blir en av de dominerande frågorna i höstens skoldebatt och samtal kring skolan.

Men skolan är inte bara den politiska strukturen, inte enbart styrdokument och pedagogiska trender. Skolan är också vardag, med allt vad det innebär av social interaktion, klimat, kultur och rutiner. För lärare, och för eleverna. För de duktiga flickorna som vill mer. För de pojkar vars akademiska drömmar kvävs redan i vaggan av föreställningar om hur annorlunda pojkars behov är. För de elever som utsätts, plågas och berövas rätten till upprättelse av en omgivning som aktiv tar berövarens sida.

Det hoppas jag blir ständigt aktuellt i alla höstens samtal.

I #skolchatt har vi ett par gånger lyft, och kommer att lyfta fler gånger framöver, hur skolvardagen kan te sig för oss HBTQ-personer som befinner oss där. Kan en rektor leva öppet som bög, utan att det dras ihop krismöten bland föräldrar? Kan en lesbisk gymnastiklärare gå in i flickornas omklädningsrum och hjälpa en ung flicka som oförberedd får sin första mens inför alla mitt under gymnastiklektionen? Kan transpersoner som går på högstadiet själva välja hur öppna de vill vara, trygga i vetskapen om att den eller de lärare de anförtrott sig åt inte plötsligt outar dem i klassrummet? Kan en ung bisexuell gymnasieelev vara ihop med den hen är kär i utan att få höra kommentarer om att välja sida ? Kan en flicka i slöja tryggt vända sig till sin lärare med frågor om både sin könstillhörighet och sexualitet?

Dessa och fler frågor ser jag också fram mot att höra talas om med självklarhet.

Vilka frågor vill du se? Vilka frågor vill du driva? Berätta, och välkommen till Twitter klockan 20.00 ikväll

När du behöver fly…. #blogg100

Jag pratade med en vän om händelsen i Malmö i helgen, om reaktioner (och brist på reaktioner) från allmänhet, politiker, poliser, myndigheter, media etc. Vännen befinner sig i en annan del av Europa, i en av de delar där ekonomin rasat ihop och den politiska kartan blivit alltmer färgad av upprördhet och högerextremism.

Hon sa:

När du behöver fly så är du välkommen att bo på min soffa.

Hon sa det på allvar, förtydligade att innan människor knivhuggs på öppen gata, inför många vittnen, är det många många av de värden vi räknar som demokratiska som fallit. Många lever ännu med föreställningen om Sverige som det egalitära paradiset, förebildslandet där skolan, utbildningen, tekniken, vården, omsorgen om och respekten för människor står högt i kurs.

Men tiden går.

Sverige i dag är ett helt annat land. Det måste vi vara medvetna om. Det är inte dags att fly.

Inte än.

Kulturen och politiken

Ett av vårens stora projekt Chez Casa Morrica har varit att följa Melodifestivalen, genom de svenska uttagningarna hela vägen till den stora finalen i Malmö, och jag är än en gång fascinerad av vad jag upplevt.

Jag har under många år haft en aningen naiv uppfattning om fenomenet ESC grundad på de minnen jag hade av tävlingen från när jag var yngre, när jag som de flesta andra under sjuttiotalet följde den med inlevelse. Jag uppfattade det som en lättsam bagatell, en färgglad underhållning, en gala bland galor, lite storslagnare och bättre producerad än somliga, men ändå bara en gala. En kvarleva från den tid när det fanns en TV-kanal och en gala var något väldigt speciellt, en angelägenhet för ett fåtal engagerade, större i Sverige än ute i Europa, rent av lite provensialistiskt larvigt, sådär.

Och visst är det en gala, strålande glittrande färgglad, festlig och lättsam med massor av fokus på artisterna och musiken. Men där finns mer.

Den första ledtråden noterade jag i hur aktivt många tar avstånd till festligheten – man understryker med emfas hur ytligt, tramsigt, fånigt, onödigt det är, vilket enormt slöseri med skattemedel, hur besvärande man upplever den mediahype som kringgärdar programmet. Att människor känner behov av att så kraftfullt postionera sig mot, nog tyder det på att fenomenet har viss betydelse?

Den andra ledtråden fick jag när jag på en konferens i fjol hade rektor och lärare från förra årets värdland, Azerbajdzjan, till bordet. De berättade för mig om hur de upplevde att det betydde oerhört mycket, både för huvudstaden Baku och för landet som helhet, att Europas ögon äntligen öppnades både för hur den politiska situatonen ser ut för att människorna i Azerbajdzjan, men också för hur de är människor de också, med behov och drömmar och längtan efter att få vara en del av gemenskapen precis som alla vi andra.

Och när jag sett omkring mig hur stort <a href=”http://www.dn.se/kultur-noje/musik/alla-alskar-malmo”>arrangemanget faktiskt är, hur människor överallt engagerat sig för att få ihop alla bitar, hur näringslivsidkare och ideella krafter arbetar tillsammans för att ge samtliga inblandade en minnesrik vistelse, och sedan ser det storslagna, glittrande resultatet inser jag att ESC är ett isberg – vi ser den gnistrande toppen, väl medvetna om att under ytan finns många gånger mer, lika vackert, lika fascinerande och själva förutsättningen för att toppen ska glittra för oss.

Kultur är politik. Inte alltid bekväm, inte alltid ofarlig, men angelägen. Kulturen speglar tiden, men den bidrar till att forma och skapa politiken. Vi såg det kanske tydligast i Greklands och Finlands bidrag, vi såg det i den förtjusande mellanakten där Petra Mede stolt förklarade att här, här finns det plats, för oss alla av alla sorter.




Så underbart! Så glittrande vackert! Så viktigt och ljuvligt kärleksfullt.

Fåfängans marknad

I Expressen koketterar en Peter Cornell fåfängt med ett lite lagom klädsamt förakt mot det han kallar ”Galna narcissistsjukan” som nu till hans ohöljda förfäran drabbat även personer ”som man tidigare trodde immuna: kloka och rejäla ledande kvinnor i arbetarrörelsen”

Han exemplifierar detta förfärande förfall hos de fd rejäla kvinnorna så att vi alla skall förstå och uppröras med ett citat ur biografin Margot, författad av Bengt Ohlsson:

”Ibland har hon jeans, ibland är hon barfota. Ibland är tånaglarna nymålade och djupröda.”

Kära nån! Nymålade naglar? På en politiker? Vart är världen på väg?

Visst kan man tycka det är lite gulligt med denna koketta upprördhet över bagateller, men samtidigt är det bekymmersamt med en så trång och snäv norm.