Morricas adventskalender, lucka 18

Somliga fenomen här i världen ger mig mycken glädje. Dit hör Carol of the Bells, Star Wars och flashmobs.

Kombinationen av dessa tre blir ju bara wow!

Tjugoandra luckan i Morricas #adventskalender

Julen handlar om olika saker för olika människor, traditionerna, liksom förväntningarna och förhoppningarna, skiljer sig från familj till familj. För mig är en viktig del att alla får lov att vara sig själva, att ingen känner att hen måste uppfylla andras förväntningar på vem hen skall framstå som.

Det innebär t ex att en legendarisk krigare, skicklig andrepilot, lojal, kärleksfull vän och usel förlorare i schack ibland lägger av sig patronbälten och i stället drar på sig tomteluvan och stämmer upp i en julsång, om det är vad hen önskar göra.

Årets HBT-person #Gaygalan2014

Ända fram till den sjuttonde januari, en hel vecka till, finns möjlighet att rösta på de som nominerats till utmärkelser i Gaygalan i år. I vissa kategorier hade jag oerhört svårt att välja, det erkänner jag villigt, men i kategorin årets Homo Bi & Trans tvekade jag , trots flera starka kandidater, inte en sekund. 

Rickard Söderberg är ju nominerad.

Han är tenoren och samhällsdebattören som ständigt befinner sig på barrikaden för kärleken och respekten för medmänniskor och livet på jorden. Han är generös med sitt engagemang, klok, charmerande, lika karismatisk talare som sångare, och han försitter sällan ett tillfälle att dela med sig av sina kloka tankar. Han är superprofessionell i allt han tar sig för, i Körslaget såg vi honom som körledaren med stämgaffeln ständigt i handen, den intensiva blicken så manande rakt genom kamerorna att vi nog alla rätade på oss där i tv-sofforna, och så det där genuint lyckliga jublet, ni minns.

Rickard lyfter andra, han använder sin samhällsposition som en plattform för att belysa och minska utsatthet, han använder sin stolta stämma för att besjunga kärleken och arbetar oavbrutet för att alla skall få lov att vara sig själva i samhällsgemenskapen.

Fem kronor kostar det att rösta. En välinvesterad slant.

Samkönat i #letsdance

Jag följde Let’s Dance i våras, som en och annan kanske minns. Det var ett trevligt program på många sätt, framför allt uppskattade jag hur bedömningarna från domarna i högre grad hade formen av feedback och tips än kritik.

Men, och nu ska jag försöka vara lika konstruktiv jag, det skulle kunnat vara ett ännu trevligare program om man vågat ta ut svängarna lite mer. Upplägget går ut på att tittaren bjuds in att uppleva en tämligen personlig vinkel på de tävlande, de små intervjuerna, klippen om repetitionerna, jublet när de nya stegen äntligen funkar, allt talar till våra känslor som tittare, och det funkar. Vi blir charmade av deltagarna.

Mycket trevligt. Men aningen enahanda. Paren är ju precis likadana allesammans – man kvinna, kvinna man, man kvinna, kvinna man…. Vilket är trevligt i och för sig, men uppriktigt talat, hur spännande är det i längden? Snark….

Så jag föreslog i våras, på Twitter och på bloggen, att tv4 skulle ta och pigga upp konceptet en gnutta genom att låta åtminstone ett av paren vara samkönat. De svarade milt uttryckt undvikande och förvirrat något om att det är en tävling och att tittarna inte är redo och svammel mummel.

Omtänksam som jag är konkretiserade jag därför mitt förslag, som jag upprepade häromdagen till Twitters förtjusning, att döma av antalet RT och Favoritmarkeringar, och rekommenderade dem att de ska ta och fråga Rickard Söderberg om han har tid och möjlighet att ställa upp. Han är charmig, rak, kunnig, engagerad och entusiastisk, superproffsig i allt han tar sig för, artistisk och dessutom lättfotad och dansant.

https://twitter.com/Morrica/status/414500844009435136

Frågar de sedan mig om råd om detaljer kommer jag föreslår Tobias Wallin som hans danspartner, tänk er två manliga jedis, dämpad belysning, och lasersvärd med ljus och ljudeffekter… Nu snackar vi TV!  

Det är dessutom lika elegant som två kvinnor som glider fram med två män i frack som dansar en klassisk wienervals, titta bara här:

I Star Wars vore jag

Han Solo är underbar, Leia fantastisk, och jag ska inte neka till att de som ser paralleller mellan mig och Darth Vader har en och annan poäng.

Men sanningen att säga, den karaktär jag har absolut lättast att känna igen mig i, den karaktär vars handlingar och reaktioner jag utan att ens behöva fundera eller anlysera förstår precis är en helt annan:

Now don’t you forget this! Why I should stick my neck out for you is far beyond my capacity!

 

 

Måndagmorgon

.

Men vi vet ju hur scenen slutar så….

På tröskeln till en ny värld

Vi har alla stått där. Lite blygt, lite försiktigt avvaktande, dolda bakom halvt fråndraget draperi, på tröskeln till en ny värld. Lyssnat på rösterna, Kikat lite. Försökt skapa oss en uppfattning om vad som väntar om vi skulle smyga fram, ta steget ut i den nya världen. Vilka är de, de som befolkar den? Är de så främmande som de ser ut? Är de snälla? Är vi välkomna? Kommer de ta emot oss, eller kommer de vända sig mot oss? Kommer de överhuvudtaget att låtsas om oss?

Och hur uppför vi oss i den här nya världen? Vilka sociala och kulturella koder gäller, och vad händer när vi utan att mena det råkar bryta mot dem? Blir vi hånade, utstötta, bestraffade eller kommer någon ta sig an oss och visa oss till rätta? Finns det någon etikettsbok vi kan konsultera?

Det är läskigt, tröttande, skrämmande att ta en ny värld i besittning, finna sin plats i den och göra sig hemmastadd. Men det är också spännande, berikande, roligt, fantastiskt och på alla sätt värt det, och det går fortare än man tror när man står där blyg på tröskeln att hitta en liten plats där man kan känna sig hemma. Visst kommer man göra bort sig, visst kommer man råka trampa fel och hamna i läskiga, skrämmande, pinsamma, farliga, jobbiga situationer. Men minst lika ofta, ja, oftast oftare, kommer man råka trampa rätt och hamna i underbara, förtjusande, välkomnande, bekväma, hemtrevliga, ljuvliga situationer.

Ta steget ut över tröskeln, ut i den nya världen. Det är värt det. Jag lovar.

Grattis dyrbare!

I dag är det 23 år sedan min äldste son kom till världen. Grattis på födelsedagen, käre dyrbare!

. 

Orimligt!

Star Wars i 3D. Visst, absolut, varför inte, tänkte jag när jag hörde talas om det. Lite extra djup, absolut, den visuella upplevelsen är en viktig del av berättelsen.

Men sen hör jag talas om dubbningen. Filmerna skall dubbas till svenska. Har man helt tappat all känsla för vad som är rimligt?!?!?

Jag förstår att de svenska rösterna tycker det är en jättekul grej, men precis som Shakespeare i svensk översättning blir lite taffligare, lite tunnare så blir dubbade filmer, hur väl läppsynkroniserade de än är, sämre, fånigare, tunnare. Tonfallet blir hurtigare, känslan i replikerna urvattnas och med den känslan i berättelsen.

.

.

Efter scenen med jättefästingarna trodde jag inte det gick att sjunka djupare.

Jag hade fel.

I’ve got a bad feeling about this

Högtidsdagar

Hanna Fahl skriver i DN om hur den högtidliga International Talk Like a Pirate Day plötsligt kommit att bli en osäker företeelse framgent efter National Geographics avslöjande att pirater i själva verket talade som vanliga människor. Jag förstår att detta är mycket att ta in, men det kommer mer. En av de mest älskade och välkända konstanterna i matematiken, det vackra, klassiska pi, givetvis högtidlighållet den 14 mars, är hotat av det dubbelt så stora tau. Tau högtidlighålls självklart den 28 juni, så det finns egentligen inget som hindrar att man firar båda dagarna, men risken att den 14 mars faller ur folkmedvetandet finns, om allt ljus hamnar på den större konstanten.

Hanna Fahl beskriver känslan väl:

Jag kan föreställa mig hur irriterad en väldigt religiös person måste vara över att evolutionsteorin kom och störde en trevlig och fullt tillräcklig skapelseberättelse, som dessutom var mycket roligare rent dramaturgiskt (äpplen, ormar, revben, och så vidare) än det här med aporna.

Lyckligtvis är det fortfarande så att den Internationella Lärardagen högtidlighålls den 5 oktober, trots att den hamnar i skuggan av någon fånig reklamkampanj den fjärde oktober här i Sverige så tycker jag vi bör fira den femte oktober med pomp och ståt. Internationella läskunnighetsdagen firades den 8 september, och på Halloween firar vi den nyligen instiftade All Hallow’s Read genom att skänka vänner och bekanta läskiga böcker och historier. Den 13 oktober firar den som så önskar den internationella kostymdagen, och den fjärde maj högtidlighåller vi Star Wars-dagen på lämpligt sätt. Världsbokdagen firas, som vanligt, den 23 April förutom i Storbritanien och på Irland där de firar den redan den tredje mars.  Det är helt i sin ordning och fullständigt comme il faut att fira båda dagarna. Vårdagjämningen firar vi World Storytelling Day genom att berätta historier för varandra, och på höstdagjämningen föreslår Fahl en FTL-högtid:

Men vetenskapen är naturligtvis inte alltid dålig för fiktionen, i bland jobbar den för oss. I går kom det häpnadsväckande avslöjandet att forskarna i CERN accelererat en partikel till snabbare än ljusets hastighet. Jag kan tänka mig att offra Piratdagen i utbyte mot en FTL-högtid i kalendern. Ska vi enas om den 23 september? Warp speed in 3-2-1, börja jobba på neutrinokostymen redan nu.

Ett utmärkt förslag, tycker jag. Jag undrar vilka högtidsdagar som är speciellt viktiga för den som läser här?