De gör det bara för att tjäna pengar

Min plan när jag steg på bussen hem igår var att berätta om den fullständigt underbara kväll vi tack vare fin människas generositet hade på operan, jag och flickvän, men de två damernas konversation på bussen hem, den jag inte kunde undgå att höra eftersom de dels satt framför mig och dels var tämligen högljudda i sitt samtal, kom emellan.

Mer om operan i morgon. Se den. Den är välspelad, rolig, lättsam och innehåller element som rök, eld, häckdansande, nedstigande, förförelse, klassisk rollspelsdetaljer och lärare.

Men först de två damernas samtal, hållet i en ton som tydligt belyste dels hur nöjda de var med sitt eget förhållningssätt, snubblande nära det som ofta kallas självrättfärdighet, dels hur föraktfulla de förhöll sig mot de unga människor de talade om.

Så:

Kära damer på bussen, unga människor jobbar mycket riktigt som telefonförsäljare för att tjäna pengar. De blir inte rika på det, men de kan, om de har tur (och det är mer tur än skicklighet) få ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna äta varje dag i månaden. De är inte väloljade och oförskämda, de följer ett manus, och de pratar på för att någon sitter och lyssnar på dem ibland, och när som helst kan kalla in dem för att kritisera till exempel att deras samtal drar ut för mycket på tiden eller hur de lät sig avbrytas.

Jag förstår, jag vet att det är frustrerande att bli uppringd av någon som försöker få den uppringde att köpa ett eller annat hen är måttligt om ens överhuvudtaget är intresserad av. Jag förstår att det känns närgånget att en främling i telefonen gång på använder förnamnet på den uppringde. Jag är medveten om att de färdiga formuleringarna i de manus uppringaren har att hålla sig till ofta låter både inställsamma och hala.

Men jag vet också att de unga människorna som arbetar med telefonförsäljning ofta är studenter, sällan har andra alternativ, och jobbar på ackord. Om ni, kära damer, inte är intresserade av att stötta dem genom att köpa de strumpor. Givetvis erbjuder de inte er dessa plagg av sitt hjärtas godhet, självklart gör de det för att tjäna pengar. Pengar de desperat behöver.

Så, kära damer, nästa gång: bemöt de unga uppringarna med respekt, håll i minnet att deras tid är pengar, bokstavligt talat, och avböj antingen direkt, artigt och trevligt som talade ni med drottningen själv, eller bidra om det finns ekonomiskt utrymme till det till att morgondagens läkare, jurister, stadsvetare, matematiker, lärare, arkitekter etc får äta varje dag även nästa månad. De pluggar bättre då.

Pendelmagi

 

Trots natursköna omgivningar, lugn och stillhet flyr unga människor landsbygden för dyrare och trängre boende i städernas förorter. Att studierna upphör eller barnen kommer till världen hjälper inte landsortskommunerna i någon högre grad, beskriver Expressen i en tämligen lakoniskt resonerande artikel. I försöken att sätta fingret på formeln som beskriver denna rörelse belyser artikeln flera olika aspekter som de lokala företagarnas sätt att marknadsföra sig för att locka arbetakraft, den kommunala servicenivån, fastighetsägarnas agerande, köpcentrans påverkan på närbutikernas överlevnadsmöjligheter.

Men en av de riktigt tunga aspekterna nämns bara i förbigående, och reflekteras mycket lite över i texten i övrigt:

Lotta Gröning, politisk kommentator i Expressen, ser utvecklingen med egna ögon i Bergslagen, där hon bor. Många ungdomar lämnar orten så fort de kan och kommer inte tillbaka, särskilt kvinnor.

– Det är ingen miljö för dem. Kulturlivet är alldeles för fattigt. Miljön är grabbig och manlig med intressen som jakt och fiske. Inte så mycket av vare sig flärd eller kulturella inslag, som gör att folk vill stanna och bo kvar, säger hon.

Skulle det inte vara för att hon har möjlighet att åka mellan större städer och hemorten Norberg, skulle hon själv inte vilja bo kvar.

Det som gör det möjligt och uthärdligt att leva i ett litet samhälle, ja, kanske rent av trevligt även för unga människor med behov av större social och kulturell stimulans än att kväll efter kväll hänga utanför den nedstängda närbutiken, för människor med arbeten i staden som ändå kanske skulle kunna uppskatta omgivningarna är, som Gröning beskriver, möjligheten att ta sig därifrån vid alla tider på dygnet, alla dagar i veckan. En väl utbyggd, snabb, frekvent och skattefinansierad kollektivtrafik, helst i form av tåg (miljön, you know) lyfter ett samhälle från nivå avkrok till nivå mysig och idyllisk bostadsort inom bekvämt reseavstånd från skolor, utbildningar, arbetsmarknader, serviceinrättningar, kultur och stimulerande miljöer med nya människor.

Pendelns magi är att den ger möjlighet att smälta samman båda världarna. Lokala företagare får möjlighet att erbjuda högkvalificerade människor som inte vill isolera sig på landet anställning. Människor som vill arbeta i staden men ändå leva mitt i grönskan kan rent praktiskt göra det. Den som vill både bo och jobba i det lilla samhället behöver inte välja bort kultur.

Skattefinansierad magi. Och det är inte ens Science Fiction

I #fbchatt denna vecka: #folkbildning och #utbildningsklyftorna

En text i DN om något så torrt som ett statistiskt påvisat samband svepte över sociala media i söndags. Det visar sig, när man tittar på det nya index som kallas ”mänsklig utveckling”, som är ”en fylligare och mer Sverigeanpassad version av FN:s ”human development index”. Den bygger på 18 olika faktorer och jämför hur olika utfallen är inom fem huvudkategorier: Skolan, Jobben, Hälsan, Pengarna samt en kategori som här kallas ”Hopplöshet och utanförskap” rent krasst byråkratiskt, att den vanligt förekommande föreställningen om invandrartäta områden som problemområden kommer på skam.

I stället visar det sig att det är helt andra aspekter som spelar roll:

Exempel på mått som ingår i indexet är andelen underkända i åk 9, andel avhoppare från gymnasium, ungdomsarbetslöshet såväl som arbetslöshet totalt, andel långtidssjukskrivna och förtidspensionerade, medellivslängd, inkomster, betalningsförelägganden och några till som tillsammans är ämnade att fånga hur det går med utbildning, arbetet och hälsa

I #fbchatt har vi pratat om de två första syftena med statens bidrag till folkbildning:

att stödja verksamhet som bidrar till att stärka
och utveckla demokratin,

att bidra till att göra det möjligt för människor att
påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen

Denna vecka står det tredje syftet på planeringen:

bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja
bildnings- och utbildningsnivån i samhället

I artikeln i DN läser vi om hur en av de aspekterna som bidrar till ett svagt index för mänsklig utveckling är många med oavslutade gymnasie- eller rent av grundskoleutbildningar – just precis det som beskrivs i det tredje syftet.

I morgon pratar vi i #fbchatt om hur vi arbetar med just detta – i olika folkhögskolor, men också i folkbildning överlag. Vilka möjligheter erbjuds den som lever och bor i ett samhälle med lågt index, där det kanske är långt till närmsta folkhögskola?

Välkomna!

#SMF #fbchatt och #folkhögskola

Det är onsdag igen, och än en gång hälsar vi välkomna till #fbchatt på Twitter.

Den här veckan pratar vi om SMF, Studiemotiverande Folkhögskolekurs. Det är en tre månder lång kurs som ges på flera olika folkhögskolor runt om i landet, och den ”riktar sig till dig som är mellan 16 och 24 år och arbetssökande. Om du saknar slutbetyg från grund- eller gymnasieskolan eller om dina betyg är ofullständiga är du en självklar deltagare. Kurserna hjälper dig att ta stegen vidare mot studier och anordnas på ett stort antal folkhögskolor runt om i landet”

Under 2013 vill regeringen, ”enligt ett PM från arbetsmarknadsdepartementet […] skjuta till 2,1 miljarder kronor för att förhindra långtidsarbetslöshet. I paketet ingår en folkhögskolesatsning på 110 miljoner under åren 2013-2014. Pengarna ska gå till Studiemotiverande folkhögskolekurser (SMF-kurser) för personer över 25 år som saknar grundskole- och/eller gymnasiekompetens”

Vad gör man under dessa tre månader? Hur tar man emot, hur arbetar man för att motivera till studier? Vad är särskilt viktigt att tänka på, och vad löser sig av sig själv? Och hur ser kursdeltagarna på kursen? Vad är extra uppskattat? Vad saknar man?

Välkomna till #fbchatt onsdag kväll klockan 20.00 och en timme framåt.

Alternativet till fri abort

Alternativet till fri abort är inte söta, knubbiga skrattande små barn.

Alternativet är bakgårdsaborter under ohygieniska förhållanden utan möjligheter till eftervård, femtonåringar som dör av blodförgiftning, unga mödrar som förblöder av desperata fosterfördrivningsförsök eftersom de inte orkar med ännu ett barn, begåvade, intellektuella, inspirerande, inspirerade unga kvinnor som avbryter sina utbildningar i förväg eftersom de inte klarar att gå i skolan och ta hand om ett spädbarn eller två på samma gång.

Abort är ingen preventivmetod – tvärtom. Ordet preventiv betyder förebyggande, och preventivmetoder är metoder som används för att förebygga ohanterliga graviditeter, och därmed för att förebygga aborter. (När vi ändå är inne på ämnet: jag rekommenderar kondom, det förebygger inte bara graviditeter utan också en del andra oönskade konsekvenser av den glädje och det välmående som sex medför, men var och en bör välja den metod som passar en själv och de omständigheter man befinner sig i bäst)

Abort är i de flesta fall en desperat lösning på en desperat situation. Ingen fattar lättvindligt ett beslut om att göra abort, ingen går oberörd därifrån, och ingen skall dömas för att de gjort valet. Det är ett livsomvälvande val, ofta förknippat med såväl sorg som kroppsliga konsekvenser. Den flicka, den kvinna, den människa som väljer att göra abort behöver vårt stöd, vår kärlek och vår förståelse.

Hur var det nu han sa? Den som är utan synd kastar första stenen.

Jag kastar inga stenar. Gör du?

Paradigm igen

Paradigm skiftar omkring oss. Det sker hela tiden, oftast utan att vi riktigt lägger märke till det förrän vi faktiskt sätter oss ner och tittar tillbaka. Synsätt och perspektiv som framstod som progressiva och nyskapande igår är plötsligt gammalmodiga och konservativa, sedvänjor och traditioner som fyllde viktiga funktioner har transformerats till kuriosa och turistjippon, samhällsgrupper som var tongivande betraktas med milt överseende och platser som varit välbesökta lockar plötsligt knappt någon ens med jippon eller tv-program medan andra ställen rätt som det är varken har stolar eller bord nog till alla besökare som ivrigt köar i timmar även om det ösregnar.

Ett av de absolut tydligaste tecknen på att ett paradigmskifte ägt rum är hur de som befann sig i bekvämt priviligierad position i det gamla paradigmet smått aggressivt börjar försvara sina positioner, lyfta gamla meriter som vore de dagens och högljutt kräva att saker och ting anpassas efter deras speciella behov. Vill det sig riktigt illa kan de ta till aggressivitet och våld in sin strävan efter att slippa anpassa sig efter de nya förutsättningarna.

Det är tråkigt, men kanske oundvikligt, trots att vi nog alla egentligen vet att det är hur lätt som helst att förvandla ett ägg till en god äggröra, men att förvandla äggröra till ett ägg igen är omöjligt.

.

En mobiltelefon för kvinnor

Jag har en mobiltelefon. Inget särskilt revolutionerande i det, i det här landet har de flesta kvinnor i min ålder en mobiltelefon. Somliga har, som jag, en smartphone och använder den till både det ena och det andra. Andra har en ofta äldre modell och koketterar ibland lite med den saken. Den gamla telefonen som ‘man kan ringa med, jag behöver inte alla de där andra finesserna och spelen och sakerna’ blir en statussymbol i sig, eftersom den säger att personen som använder den faktiskt har tillgång till alla de där andra finesserna, kontakt med myndigheter, dagstidningar, bank etc och har möjlighet att hålla kontakt med anhöriga och kollegor ändå.

Och det är ju inte så dumt. På andra håll i världen ser det annorlunda ut. Det behöver vi hålla i minnet samtidigt som vi gläds åt hur bra vi faktiskt har det här. I New York Times berättar James D. Wolfensohn om vilken skillnad mobiltelefoner faktiskt gör i världen:

Do cellphones really make a difference? Yes, they do, in more ways than we perhaps could have imagined. Among women who own cellphones in low- and middle-income countries, 41 percent have increased their income or economic opportunities as a result, 85 percent feel more independent and 90 percent feel safer and more connected with friends and family.

Det här är egentligen inga större nyheter, eller hur? Vi vet att det gör stor skillnad för ett samhälle att satsa på kvinnor. Att ge kvinnor utbildning, satsa på kvinnors hälsa, satsa på att göra tidskrävande arbetsuppgifter i kvinnors liv rationellare, satsa på preventivmedel som kvinnorna själva har kontroll över så att kvinnorna får makten över sin egen kropp etc bidrar i hög grad till ett samhälles ekonomiska tillväxt.

Jag ville bara påminna om det.

,

Vaf?

Fram till alldeles nyss var begreppet Vaf för mig en mer politiskt korrekt eufemism för interjektionen Va fan?!? och inget mer än så, men språk är, som vi väl vet vid det här laget, precis som universum och världen ständigt i rörelse och förändring.

Vaf är ett förslag från Moderatkvinnorna som, om jag förstår saken rätt, går ut på att man skall ha rätt att ta ett antal dagar ledigt per år, med ersättning mer eller mindre motsvarande vab, för ‘vård av förälder‘.

Jag är skeptiskt.

Fattigdomsmålet nått. Och nu då?

Det mål FN satte år 1990, att den extrema fattigdomen i världen skulle minska med hälften till år 2015, nåddes redan för två år sedan, visar statistik Världsbanken släppt i veckan, berättar Expressen. Visste ni det? Ni är långt ifrån ensamma om ni svarar nej på den frågan:

Berättelsen om hur världen ständigt blir bättre är den mest underrapporterade storyn som finns. Kanske för att sådana glädjebud ändå inte riktigt biter på vår djupt rotade föreställning om världens tilltagande elände.

Alla problem är inte lösta och allt är inte frid och fröjd överallt, det vet vi – målet var att minska den extrema fattigdomen med hälften, det finns fortfarande extremt fattiga människor, det finns fortfarande krig, det finns fortfarande förtryck och miljön mår fortfarande långt ifrån hallon. Men det finns tecken på att världen kan vara på väg att vända i en rimligare riktning.

På drygt 30 år har mödradödligheten i världen minskat med närmare 40 procent. Sedan 1970 har antalet analfabeter blivit hälften så få. HIV-viruset, som för ett par decennium betraktades som ett hot mot civilisationen, skördar allt färre dödsoffer.

Nyckeln till denna utveckling, skriver Expressen, är ”tillväxt och handel”, men inte villkorslöst:

Forskning visar att tillväxtens effekt på fattigdomen minskar av allt för stor ojämlikhet i ett samhälle. Det gäller också att tillväxtens frukter tas tillvara på ett klokt sätt, med investeringar i utbildning, hälsa och infrastruktur. Men utan företagsamhet och tillväxt finns ingen väg ut ur fattigdomen.

Så hur går vi vidare? Nästa mål torde rimligen vara att en gång för alla bli av med den andra halvan av fattigdom, på ett långsiktigt hållbart sätt, på samma gång som vi utvecklar den gamla miljöskadliga västvärlden i samma riktning.

Går det?

Klart det gör. Vi behöver investera resurser, tid och möda i utbildning, hälsa och infrastruktur.  Inte bara, men bland annat, järnvägar, avfallsåtervinningssystem, energiförsörjning, informationsteknologiska nät behöver utvecklas och underhållas. Skolor behöver tillföras de resurser som behövs, inte det som blir över i kommunens budget, och det gäller lärarfortbildning, dokumentationstekniska hjälpmedel, trådlösa nätverk såväl som skolbyggnader, möblering, material, skolmat och toaletter. Hälsotänkandet behöver genomsyra varje del av det politiska arbetet, hand i hand med miljötänkandet. Jordens hälsa är en förutsättning för människors hälsa.

Och så håller vi det där med jämlikhet i minnet, inte sant?

.

Framtidsvisioner

I min vision för det framtida samhället (ja, naturligtvis har jag en vision för det framtida samhället. Har inte alla det?) är människor mycket rörliga. Många pendlar mellan jobb och bostad, och det ses inte som udda att ha sitt stamfik på en tredje (och kanske fjärde) ort. Nyckeln till detta är att bilar är undantag och kollektivtrafiken väl utbyggd, väl underhållen och frekvent. Den är i det närmaste fullt ut skattefinansierad, använder sig av ny, grön teknik och bolagen som har ansvar för den är väl medvetna om att även stationerna ingår i upplevelsen av resan. Och denna kollektivtrafik är i hög grad spårbunden. På spår den inte delar med godstrafiken, mellan terminaler den inte heller delar med godstrafiken.

Att döma av Sydsvenskans artikel om Trafikverkets rapport delar de inte riktigt min syn på saken. Det är lite synd:

För att komma till rätta med de senaste årens återkommande tågproblem har regeringen låtit Trafikverket grundligt utreda hur järnvägens kapacitetsproblem kan byggas bort.

Igår kom svaret. Det går ut på att nya dyra järnvägsbyggen inte kan eliminera återkommande tågstrul.

”Att enbart bygga nytt löser inte kapacitetsproblemen i dag och är inte heller ekonomiskt försvarbart”, heter det i Trafikverkets utredning som har letts av generaldirektör Lena Erixon.

Erixon vill få till stånd paketlösningar som innebär att järnvägsspåren kontinuerligt underhålls och trimmas så att de blir mer robusta och kan användas effektivare.

Givetvis är det en fråga om pengar, det behövs kontinuerliga investeringar i såväl planeringsfas, utbyggnadsfas som i underhållsfasen. Inte tu tal om den saken. Corren ger en delvis annan bild av rapporten:

-Vi står inför en väldigt kraftig utökning av trafiken, säger ställföreträdande generaldirektör Lena Erixon.

Absolut viktigast är förbättringar i det befintliga järnvägssystemet, enligt Trafikverkets remissutgåva av Kapacitetsutredningen.

Stockholm och Mälardalen är den region som får störst problem.

-Görs inget blir det längre restider och mer störningar. Minsta lilla incident och du blir försenad. Det blir högtrafik under allt fler timmar, säger Lena Erixon.
-Vi ser samma problem men inte i samma skala i Göteborgs- och Öresundsområdet. I de norra delarna av landet handlar det främst om kapacitetsbristen när det gäller godstrafik.

Trafikverket räknar med att om staten är villig att satsa de extra 38 miljarder kronorna så tar det sju till tio år att ”återställa systemen”.

När det gäller diskussionerna om höghastighetståg mellan Stockholm och Malmö och mellan Stockholm och Göteborg säger Trafikverkets ställföreträdande generaldirektör Lena Erixon:

-Att bygga allt på en gång är inte samhällsekonomiskt lönsamt, men man kan göra det etappvis.

Etappvis, genomtänkt, planerat men i tillräckligt hög takt för att faktiskt motsvara behoven inom överskådlig framtid, hoppas jag?