Jag tror de flesta har läst om 18-åriga Olga. Hon är en av tio representanter för vad som brukar kallas curlinggenerationen som SvT för samman i ett hus där de, under ett fåtal veckor, ska få klara sig själva, utan föräldrarnas uppassning, för första gången:
Det var kaos. Vi var helt utelämnade, vi kunde ingenting
Om vi totalt bortser från det etiskt tveksamma i att skratta åt ungdomar som gjorts på samma gång hudlöst hjälplösa och ohjälpligt självcentrerade av sannolikt välmenande föräldrar måste vi börja inse att dessa ungdomar börjar bli vuxna, och tar med sina förväntningar på service och sopad is in i vuxenvärlden. I april i fjol skrev jag om en artikel i Dagens Industri där vi bland annat får ta del av följande siffror:
13 procent av de intervjuade cheferna har varit med om att bli kontaktad av en anställds förälder för att prata om eller försöka lösa en fråga mellan den anställde och chefen.
8 procent har kontaktats av en anställds förälder för att diskutera den anställdes lön, villkor eller schema och
9 procent av cheferna har varit med om att en förälder har följt med sin son eller dotter på en anställningsintervju.”
Jag vet inte hur ni ser på saken, men jag hoppas att om jag någon gång i framtiden möter Olga, eller någon av hennes gelikar, på deras framtida, som hon själv kallar det, civiliserade jobb så slipper jag se hennes mamma sitta i ett hörn, redo att rycka ut om papper behöver fyllas på i skrivaren, kaffet kallnat eller det faller sig så att vi inte blir helt överens om vad det nu kan röra sig om. Jag hoppas det för mammans skull, för min egen skull men mest för Olgas skull.
You're no different to me 
Vilket sammanträffande att du skrev det här just idag, Morrica. Min dotter har varit hos sin bästa kompis i Uppsala och idag berättade hon med stort ogillande hur kompisens föräldrar tillsammans hade städat den 20-årige storebroderns rum. Hon hade frågat dem hur de trodde att han någonsin skulle flytta hemifrån om de gav honom hotellservice. Då hade de förklarat att de inte stod ut med rummet och att han dessutom själv skämdes så mycket att han aldrig tog dit sin flickvän utan jämt var hos henne istället. (!)
Arma unga människor! Hur i hela fridens dagar ska de hantera världen den dagen föräldrarna lullar in i demensens dimmor, eller rent av kilar vidare till nästa värld? Jag undrar vad det är som gjort alla dessa föräldrar så paniskt rädda att bli överflödiga att de inte alls kan se att det är det som är själva poängen med föräldraskap?
Ja, de kommer väl att se sig själva som världens medelpunkt då också och ondgöra sig över att deras föräldrar är dem till besvär och bekymmer. När jag jobbade i hemtjänsten hade jag en gubbe jag gick hos som var så förbannad på sin fru som hade dött fyra år tidigare. Sedan dess fanns det ju ingen som kunde ta hand om honom ordentligt. Ingen gjorde sådan mat, ingen höll lika snyggt. Inte en sekund insåg han hur orimlig hans kränkthet och indignation var. Ett skräckexempel på någon som curlats ända in i ålderdomen.
Sorg tar sig många uttryck.
Kanske är det därför den curlande, oftast kvinnan, generellt hämtar sig fortare, och klarar sig bättre än den curlade, som generellt oftare fastnar på vägen i sorgeprocessen och har svårt att ta sig vidare? Den curlade har i mycket liten grad fått uppleva att smärta går över, och har mycket liten beredskap för att hantera situationen medan den curlande, som tagit smällar för den andra, har lärt sig att gå vidare igenom det som gör ont?
Jag tror att curling minskar mottagarens förmåga att känna djup kärlek och sorg. Att bli curlad är att ständigt få meddelandet att man själv är huvudpersonen och de andra statister. Det betyder att det mest är sig själv man ser och att andra människor blir litet otydliga och intressanta mest i förhållande till hur man själv gagnas och påverkas. Ser och hör man inte andra människor med full uppmärksamhet är jag övertygad om att man har svårt att få starka känslor för dem. Det här innebär att jag tror att föräldrar som curlar sina barn stjäl framtida lycka och livskvalitet av dem.
Det gör de, i sin iver att ge barnen det bästa tar de ifrån dem det bästa av allt.
Vilket sorgligt program. Såklart uppskruvat och tillspetsat, men ändå. Hur kan man som förälder inte inse vad man egentligen gör mot sina barn? Det är ju precis så som ni skriver, att föräldrarna stjäl barnens framtida lycka. Så oerhört tragiskt. Och sedan programformatet på det, att föräldrarna, som ”skapat” dessa ungdomar eller iaf haft stor påverkan på deras beteenden, ska rösta ut en av ungdomarna. Sorgligt.
Jisses! Jag måste ärligen säga att jag inte sett programmet, men det låter ju alldeles förfärligt!
Är väl i vanlig ordning förnedringsteve.
Det allvarligaste är väl föräldrarna som inte kan sätta gränser eller har ett nedrans kontrollbehov av ungarna.
För att klippa banden är att dö en smula.
Jag har en liten otrevlig röst i mitt bakhuvud som viskar att de behandlar sina barn som vore de husdjur. Det är inte ett dugg trevligt.
Jag tycker det är rent skrämmande att folk tycker att det är spännande att grotta ner sig i andras elände. Det är uppenbart synd om dessa ungdomar eftersom deras föräldrar slagit undan benen för dem snarare än att hjälpa dem bli starka och framgångsrika. Precis som du säger, barnen blir behandlade som djur, disneyfierade och daltade med, och det leder till att de inte KAN SJÄLVA sådär som så många människor fick/får lära sig. Intressant diskussion, helt klart.
Synnerligen. Jag såg så småningom programmet igår kväll, och måste nog säga att det mest skrämmande i det hela var föräldrarna. Jag reagerade särskilt över gossen som sa att även om han skulle börja laga mat och städa själv skulle mamma hitta på någon annan anledning att dyka upp hos honom hela tiden.
Ja usch!
Hon borde snabbast få hjälp att klippa navelsträngen. Annars blir hon ett psykfall på gamla dar….
Risken tycks överhängande. En studiecirkeln, kanske, ta upp en hobby, prova lite porslinsmålning eller lära sig ett språk, t ex, skulle ge henne en ny social sfär och lindra ångesten över att bli ensam och övergiven. Det tycks som ett sammanhang är vad dessa föräldrar behöver.