Jag hörde härförleden en lärare på en icke namngiven skola sucka
Jag ska aldrig mer tacka ja till att undervisa i ett ämne jag inte kan. Som jag har fått slita det här året! Jag har pluggat lika hårt som eleverna!
Det är nog en rätt viktig insikt. En bra sak i skolan är om läraren kan ämnet h*n undervisar i. Skriv upp det, skolledare, och lägg det på minnet.
You're no different to me 
Det kan vara så att läraren har lärt sig något under året också?
Kanske är det nödvändigt ibland att inta elevens perspektiv för att förstå undervisning. Jag tänker att alltför djupa ämneskunskaper innebär ett olyckligt tolkningsföreträde – typ svenskläraren som vet vilket som egentligen är den rätta kanonen och därför är oförmögen att förstå nyare utrrycksformer.
Men i princip är det ett banalt påstående: kunskap är bra.
Läraren har förmodligen lär sig en hel del, om både ämnet och en massa annat. Men frågan är om eleverna lärt sig så mycket om ämnet som de hade kunnat göra om läraren istället undervisat i ett ämne där läraren visste vad h*n pratade om från början?
Sannolikt inte, och de har gått miste om den möjlighet till guidade fördjupningar och avvikelser en ämneskunnig lärare kan bjuda på.
Jag håller inte alls med dig om att denne lärare intagit elevens perspektiv. Elevens perspektiv är inte den okunniges, och inte heller den desperat handledarlöses kunskapsihoprafsandes perspektiv – elevens perspektiv är den kunskapssökandes, den inlärandes och eleven vänder sig till en skola för att få tillgång till en guide i detta sökande.
Det är mycket viktigt att som lärare då och då inta elevens perspektiv, men är det verkligen lyckat att detta sker just när man står inför en klass? En guidelös grupp riskerar att missa de flesta av sevärdheterna och hittar kanske aldrig ens fram till sin destination.
Det är inte lyckat som grundidé i skolan. Men väldigt nyttigt för lärare som riskerar att bli bekväma i sin yrkesroll och som kanske vilar väl tryggt i sin auktoritet
Det kan tänkas, men framförallt, som du säger, inte alls lyckat som grundidé i skolan – det är bättre att lärare vet vad de lär ut.
Det är inte så dumt att vara trygg i sin yrkesroll och i sitt ämne. Då kan man ägna hela sin koncentration åt eleven och klassen som varje gång är unik och kräver en ny approach.
Kan man inte sitt ämne är större delen av ens fokus på att dölja sin egen okunnighet – dvs på en själv inte på eleven – inte bra. Men det är man nästan tvungen till. Det finns rektorer som tycker att ämneskunskaper är oväsentliga men det är glest med sådana elever. Tvärtom ägnar de mycket uppmärksamhet åt att ta reda på om man vet vad man pratar om i början av en kurs. Jag gör likadant själv när jag studerar.
Nej, det är verkligen inte så dumt, och du förklarar så väl varför!
Och det är exakt så, när vi själva studerar, bildar oss och fortbildar oss vill vi veta att läraren vet vad h*n prataf om, upplever vi att vi själva kan lika mycket eller mer känner vi att vi slösar vår tid. Elever är inte annorlunda.
De rektorer som tycker att ämneskunskaper väger lätt borde bytas ut – de visar ett så nonchalant förakt mot elevernas bildningsresa att de borde få gå utan vitsord.
Jag håller helt med dig. Skolorna är fulla av schyssta snubbar och bra ställföreträdande morsor, så vuxna i skolan finns det tillräckligt av. Lärare som verkligen kan sina ämnen och älskar sina ämnen är det däremot glest mellan.
Väl formulerat.
Även om jag inte helt håller med dig om att det finns tillräckligt med vuxna i skolorna.
Det skulle finnas tillräckligt många om man plussade på kunniga och behöriga lärare.
Hur menar du?
Ämneskunskaper är att vara lärare i ett ämne. Om man inte har ämneskunskaper med didaktik då kan man vara skolvärd eller något annat.
Herregud varför måste man försvara detta? Om man vill se saker i elevernas perspektiv så kan man ju alltid komma som förälder och vara elevprao.
Jag är inte helt säker på att jag förstår hur du menar, Stråhatt, men jag tror det. Man ska försvara detta för att det är det enda anständiga att göra – och man bör sätta sig själv i skolbänken då och då, både för att hålla sina ämneskunskaper up to date och, faktiskt, för att det är väldigt nyttigt och bra för ens ödmjukhet att påminnas om hur det är att befinna sig i elevens position i lärandesituationen.
Det jag menar är att jag är bara så less på att slängas runt, eller att kollegor slängs runt i olika ämnen, vilket visar att det inte alls är viktigt med ämneskunskaper.
Jag anser att det är viktigt med ämneskunskaper om man ska vara lärare och jag tror inte på att man är någon bra lärare om man måste skaffa sig kunskaper om ämnet samtidigt som man undervisar.
Det jag menar är att kunskapen om ämnet möjliggör också en djupare insikt och då kan man ge eleven det bästa, inte det näst bästa. Jag tror också på att vi lärare ständigt ska utöka vår kompetens genom att vidareutbilda oss, tyvärr finns det ju lite pengar till det, men som sagt så ingår det i yrket.
Det är attityden ”ämneskunskaper är inte så viktiga” som gör att jag blir något sur 🙂 Nej förresten hela synen på läraryrket i media och bland politiker stör jag mig på.
Det kändes skönt att få det sagt 🙂
Det ÄR viktigt med ämneskunskaper, även om det inte är prioriterat i dagens svenska skola. Och det ÄR viktigt med kontinuerlig fortbildning.
Och det är fullkomligt idiotiskt och rätt destruktivt, både på samhällsnivå och individnivå, att vi tillåtit detta att gå så långt som det har gått. Det kommer att ta tid att vända den här atlantångaren.
Och jag är väldigt glad att du förtydligade vad du menade, och att du fick det sagt!
Det jag menar att det finns en motsättning mellan att tycka att det behövs fler vuxna i skolan och att tycka att det behövs människor med yrkesutbildning i skolan. I det ingår förstås inte bara lärare, men man ska ha ett jobb att utföra och man skall ha kompetens att utföra det.
Och jobbet är inte att vara vuxen i skolan.
Aha, du tänker så, då förstår jag hur du menar. Nej, jobbet är inte att vara vuxen i skolan, men jobbet kräver att man faktiskt är vuxen och inte siktar på att vara kompis med eleverna.
Hmmm, går det att förstå hur jag menar?