Det händer att jag uttrycker mig otydligt när jag skriver här på bloggen. Det händer när jag blir ivrig eller upprörd över något, det händer när jag har bråttom och snabbt ska säga något etc. Det händer ibland att jag tror att jag uttrycker mig glasklart, men i själva verket har tagit för givet att läsare kan läsa inte bara text utan också mina tankar.
Men ibland händer det att hur jag än formulerar mig så misstolkas det, vilket kan leda till de konstigaste diskussioner i kommentarsfältet där jag ställs till svars för helt andra åsikter och tankar än de jag gett uttryck för. Ibland för att den ifrågasättande personen har en egen agenda, och försöker använda mig som en hävstång för att lyfta fram denna. Ibland för att den ifrågasättande personen går in med liv och lust för att provocera mig, kanske i tanken att får mig att ‘försäga’ mig. Men ibland, tror jag, helt enkelt för att personen helt enkelt på förhand bestämt sig för antingen vad jag tycker om saker och ting, eller att personen är fast i ett enkelt svartvitt tänkande och inte kan föreställa sig en ståndpunkt som inte är tydligt FÖR eller EMOT.
Så, jag tänkte använda denna soliga lördag till att förtydliga mig lite:
Jag talar ofta om hur lärare själva måste ta ansvar för att definiera och avgränsa sitt uppdrag. Det är nödvändigt att lärare, ensamma ibland, men framför allt tillsammans och gärna med stöd av facket, tydligt och pedagogiskt förklarar vad som ingår i läraruppdraget, och vad som inte ingår. Varken genomsnittlig kommunpolitiker, generell journalist eller genomsnittlig medelsvensson i radhus vet detta, utan det är upp till lärarna att definiera, avgränsa och sedan vidmakthålla dessa gränser tills de blir så etablerade att de ses som naturliga.
Jag talar också om hur lärare måste ta ansvar för sin egen fortbildning, hur lärare måste ta makten över dokumentationen, använda sig av den som ett ok – ett verktyg för att göra bördan lättare att bära, inte en meningslös tyngd över axlarna, jag predikar samarbete och nätverkande.
Det kan man, om man verkligen tar i, tydligen tolka som att jag
a. förespråkar att lärare ska vända blicken uppåt, mot huvudmannen, och ägna dagarna åt att försöka gissa vad denne önskar för att sedan springa benen av sig för att uppfylla detta.
b. förespråkar att lärare ska ta på sig fler ansvarsområden, utvidga snarare än avgränsa, jobba hårdare och göra mer.
FÖRTYDLIGANDET:
Morrica förespråkar:
a. att lärare tar sitt uppdrag på allvar, tar sitt ansvar och överlåter åt andra att ta sitt; att elevernas kunskapsutveckling är lärares fokus, oavsett huvudman.
b. Att lärare följer styrdokument och lagar, och rätar på ryggen och faktiskt säger nej till arbetsuppgifter som riskerar att ta tid och utrymme från läraruppdraget.
You're no different to me 
Klart och tydligt, och jag håller med.
Problemen uppstår ju när läraren har en annan syn på sitt uppdrag än brukare och chefer och kanske t o m tolkar styrdokument och lagar på ett annat sätt. Varken uppdrag eller de olika styrdokumenten är ju alltid solklara tyvärr…
Tolkningsutrymme finns, men det jag inte överhuvudtaget begriper är varför vi lärare, som har kommunikation som ett av våra absolut viktigaste arbetsredskap, plötsligt tycks tappa alla kommunikationsförmåga när det gäller att prata om vårt eget uppdrag. Om vi tolkar styrdokumenten olika så måste vi prata om det! Ord och tolkningar är alltför viktiga för att vi bara ska låta det glida iväg hur som helst.
Och när vi ändå är inne på ämnet – ”brukare”? Inom omsorgen talar man om ”brukare” i betydelsen människan som brukar (eller nyttjar) den personliga assistentens tjänster, t ex, använder man verkligen det ordet inom skolan också? Jag måste säga att ordet ”elev” kännas många gånger rimligare.
Ja, jag håller med, men jag försökte inkludera föräldrarna (och t o m samhället i stort) eftersom det inte endast är eleven som ger läraren ett ”uppdrag”. Om vi alltid kunde ta hänsyn till enbart en part, eleven, så skulle nog problemen minskas drastiskt.
Vad hindrar oss?
Det finns bara en kund i klassrummet: elever. Föräldrar är kundens kund.
Samhället är ägare eller intresset som beslutat att skolans marknad ska funger på ett visst sätt. Det genom styrdokumenten man bestämt det.
Och ordet brukare är ett skitord som direkt pekar på missbrukare. Min kära mor, 90 år, blir väldigt upprörd när någon säger att hon är brukare.
Ursäkta Plura, jag tror du tänker rätt, men språkbruket gör att det blir fel ändå.
Eleven är inte kund, eleven är elev. Det är två skilda saker, även om positionen i relationen är snarlik finns en betydande risk att benämnandet av eleven som kund leder tankarna helt fel och vips hamnar man i något helt annat.
En brukare är därtill en brukare, en användare. En missbrukare är något helt annat, på precis samma sätt som en gynnande affärsöverenskommelse är till gagn och glädje medan en missgynnande ger gråa hår och bekymmersrynkor.
Ursäkta språkbruket, men om vi släpper de idologiska skygglapparna så är det väl så att alla är vi till för någon.
I klassrummet är läraren till för eleven och undervisningen blir ju inte till om det inte finns några elever. Så enkelt är det.
Och vem jag är till för brukar benämnas kund.
Slår jag i ordboken betyder ordet kund = person som utnyttjar en tjänst. Tjänsten är undervisningen i detta fall. VSB
Nej, Plura. Din ordboksvandring leder dig än en gång vilse. Skillnaden är alltför stor för att du ska kunna använda kund synonymt med elev.
1. En kund kan vara en fysisk eller en juridisk person. En elev är en fysisk person.
2. En kund utnyttjar inte tjänsten, en kund köper eller hyr tjänsten. Eleven ger inga pengar till läraren, skolan betalas gemensamt av oss i samhället via våra skattemedel.
3. En kund väljer själv vilken tjänsteleverantör h*n skall ge sina pengar till, i utbyte mot den tjänst denne erbjuder. Kunden har också möjlighet att inte vända sig till någon tjänsteleverantör alls, att helt enkelt välja bort tjänsten. Eleven omfattas av skolplikten.
Du har helt rätt, Plura, i att de ideologiska skygglapparna försvårar, så låt oss använda så specifika definitioner som möjligt. En elev är en elev, och en kund en kund. Två olika saker.
Men Morrica nu blir jag djupt besviken på din blindhet.
Vem som betalar är inte relevant eftersom vi har en skattefinansierad skola, men där skolpengen gör att man kan välja..
För det andra har du inte läst min bok ”Tjänstens hörnstenar”? Om du har skulle din andra punkt falla platt.
Den tredje punkt faller också på retoriken, har du hört talas om fritt skolval? Även om det är skolplikt är det idag inte politiker som bestämmer var eleverna går utan just eleverna, även om det finns en kundens kund bakom som väljer.
Så sorry Morrica, dags att vakna upp;))
Nej, Plura, jag är ledsen, jag förstår din ståndpunkt och jag har hört ditt resonemang från många håll, men det håller inte.
En elev är inte en kund. Begreppen innehåller helt olika värden, beskriver helt olika relationer och syften, och det finns ingen pedagogisk vinst att göra i att försöka få dem synonyma. Varken för resonemangets skull eller rent praktiskt.
Och vad mer är, käre Plura, elevens ställning försvagas av ett resonemang där man reducerar den till en kund-roll och det vill varken du eller jag, inte sant?
Ord är viktiga, de bär med sig mycket mer än den förenklade betydelse du kan finna i en ordbok. I paraplybegreppet ‘lärare’ finns en envist kvarhängande och förpliktigande dimension av kunskapsbärare, och i paraplybegreppet ‘elev’ finns en lika arketypisk dimension av växande i kunskap.
Plockar du bort denna kunskapsdimension och ersätter begreppen elev respektive lärare med de simplare begreppen kund och tjänsteman har du plockat bort det som gör skolan till skola. Du har lyft bort den från sammanhanget där den borde ha en självklar plats, tillsammans med forskningen, framtidens arbetsmarknad och samhällsbyggandet och gett den en tillbakadragen och lättviktig plats bland andra undgängliga kommunala tjänster, som rensande av kommunala fontäner eller katalogisering av gamla mötesprotokoll. Uppgifter som är trevligt att de utförs, men som inte direkt är livsavgörande för någon.
Ingen barhärtighet här.
Så du säger att jag som professionell utbildare tillhör den undgängliga tjänsten som inlättviktig för att utveckla tänk och synsätt hos lärare, rektorer, utvecklingsledare, skolchefer och nämnd politker i systematiskt kvalitetsarbete?
En än gång undervisning blir inte till om det inte kommer några elever till skolan. Lärarna är till för eleverna, inte tvärt om.
Du har så rätt, och det är en aspekt som ibland tycks halka ur sikte i skoldebatten. Det är lätt att glömma bort att anledningen till att det är viktigt att lärare definierar och avgränsar sitt uppdrag är att det skapar tillräckligt utrymme för just undervisningen, tack för att du påminde mig om att det faktiskt behöver sägas rent ut då och då.
Jag säger inget alls om dig, och inget om det jobb du utför heller, jag vet alldeles för lite om det för att ha någon åsikt alls. Kvalitetsarbetet är viktigt per se, men jag kan inte spontant se hur det är relevant i ett samtal om definitionen av begreppet elev. Förklara gärna hur du tänker, jag vill gärna förstå!
Och barmhärtighet är ett relativt begrepp.
Nu har jag tydligen trasslat in mig… En god illustration av den första delen av Morricas inlägg! 🙂
Jag menar dels att det inte enbart är eleverna som tolkar vårt uppdrag, men också att det inte enbart är eleverna som ger oss uppdrag.
Om en lärare ska ”definiera och avgränsa sitt uppdrag” så gäller det ju att h*n är överens med såväl föräldrar som chefer och kanske också stora delar av resten av samhället. Det här kan ju faktiskt lösas genom själva definitionsprocessen, som Morrica skriver; jag säger bara att det är ett problem att uppdraget och styrdokumenten inte är speciellt tydliga. (Hade de varit det hade ju Morricas förespråkanden varit överflödiga.)
och inget varit gladare än jag. Men nu står vi där vi står, och definitionsprocessen och avgränsningsprocessen är nödvändig att genomföra.
Jag måste börja med att säga emot dig. Om lärare varit överens med huvudmän, politiker, föräldrar, media, samhället etc hade varken definition eller avgränsning behövts.
Eleverna, däremot, ska varken behöva tolka eller ge oss uppdrag. De ska kunna ägna sig åt att lära sig av hjärtans lust, trygga i förvissningen att vi sköter vårt uppdrag. Kan de inte det sköter vi oss inte.
I viss mån måste ju eleverna tolka vårt uppdrag när de skriver utvärderingar av olika slag; de svarar på frågor som förutsätter att de har tolkat lärarens och skolans uppdrag. De tolkar också vårt uppdrag varje gång de berättar någonting om i vilken mån de är nöjda med skolan där hemma och när de väljer om de ska anmäla läraren för någonting eller inte.
Man kan väl också säga att de ger oss ett uppdrag varje gång de berättar eller visar på vilket sätt de lär sig bäst? Som lärare är du då faktiskt skyldig att ta hänsyn till det, men det är ju långt ifrån säkert att dina chefer ger dig möjligheten att undervisa på det aktuella sättet. Det leder till en konflikt mellan två ”uppdragsgivare” tänker jag; eleven och chefen.
Jag ser det annorlunda – elevernas önskemål och individuella behov är en del av det som är lärarens uppdrag, och jag kan inte se annat än att det finns starkt stöd för den lärare som hamnar i delo med budgeten när det gäller såna saker. Jag kan inte heller föreställa mig varför en rektor skulle säga nej till en undervisning som fokuserar på elevernas individuella behov, om jag ska vara helt uppriktig.
Förklara, hur tänker du dig scenariot?
Jag tänkte mig i första hand en konflikt mellan våra pedagogiska bedömningar och att rektor har ett budgetansvar att ta hänsyn till; antagligen handlar det om storleken på undervisningsgrupperna, tillgång till specialpedagogiskt stöd eller datorer i de flesta fall. I mitt fall handlar det just nu i första hand om elevernas rätt till både hemspråksundervisning och studiehandledning på hemspråket. Jag kan också ibland se konflikter mellan pedagogiska bedömningar och en rädsla att bryta timplanen när det gäller ”anpassad studiegång” (vilket Skolinspektionen inte alls är förtjust i). Just nu är jag dessutom mitt uppe i konflikter som gäller pedagogiska bedömningar och meritpoängssystemet; i skolor med en hög andel SVA-elever är det ganska tufft att börja med ytterligare ett språk i år 6.
Nu hänger jag inte alls med. Menar du en konflikt mellan rektors pedagogiska bedömning och lärarens pedagogiska bedömning, eller menar du en konflikt mellan olika lärares pedagogiska bedömningar, eller menar du mellan lärarens och elevens pedagogiska bedömning? Det senare har jag svårt att tro att du menar, det är ju inte eleven som ska göra pedagogiska bedömningar. Skulle du vilja förtydliga, jag vill gärna förstå hur du menar!
Mellan lärarens pedagogiska bedömning av vad som är bäst för eleven och resurstilldelningen.
Aha, då förstår jag!
Ja, med en begränsad budget blir det ju ännu viktigare att vi avgränsar, så att inte en massa resurser som borde komma eleverna till gagn glider iväg på en massa ytligt trams istället.
Intressant diskussion. I viss mån känner jag igen att jag gör som du föreslår, Morrica. Jag vägrar vikariera för kollegor – något som inte alltid ses med blida ögon, jag undviker extrauppdrag och skulle aldrig hitta på att baka bullar till mina elever, sy gardiner, sopa golvet eller arrangera personalfester. Men jag kan inte välja bort krävande föräldrar och sätter man gränser mot sådana brukar det leda till tidsödande möten på rektorsexpeditionen. Ett bråk i matsalen kan i princip leda till hur många möten och dokument som helst. Ibland har man klasser med många stukade fågelungar och sitter i möte på möte och samtal på samtal. Just de styrdokument vi alla ska bära i bakhuvudet ger oss en väldig massa olika uppgifter och plikter – uppgifter och plikter som alldeles för ofta hamnar i vägen för undervisningen.
Ja, det här var ett långt sätt att säga, jag håller med Christer.
Så skönt att höra din beskrivning av dina prioriteringar, Helena, det är ju så jag menar! Jag är kanske inte helt ute och luddar trots allt.
Alla de plikter och uppgifter styrdokumenten ger behöver vi också prata om. Både alla tillsammans och på varje enskild skola, för jag tror det finns hur mycket som helst att vinna på att samarbeta även där. För elever, för skolor, för lärare och för föräldrar.
När jag började på min nuvarande arbetsplats i höstas fick jag tillgång till ett grupprum som har stora fönster ut mot en korridor. I arbetslaget tyckte de att jag kunde åka och köpa tyg för att sedan sy en gardin att hänga upp, vilket de andra i samma situation har gjort. Jag förklarade vänligt men bestämt att jag inte tyckte att varken shoppingturer eller gardinsömnad tillhörde mina uppgifter. Chefen höll med mig och sa åt mig att prata med vaktmästaren, som väl inte heller riktigt tyckte att uppdraget var hans men ändå tog på sig att fixa självhäftande plast att sätta upp… Efter att ha påmint om saken ca 10 ggr utan att ha fått upp någon plast har jag numera gett upp hoppet och använder inte rummet helt enkelt… Ibland är det jobbigt att vara principfast…
Ja, men i längden lönar det sig. Och det är ju faktiskt vaktmästarens jobb, är det inte?
Ja, antagligen är det så, eftersom chefen sagt det. Bara för diskussionens skull; vad hade hänt om chefen sagt att det var mitt ansvar? Hade det blivit mitt ansvar då, eller är vår yrkesbeskrivning så tydlig att jag kan vägra?
Vi ser det helt olika – jag ser det inte som vaktmästarens ansvar för att chefen sagt så, utan för att såvitt jag kan förstå faller fönster, även inomhus, under fastighetsskötares domvärjo, och det brukar vanligen vara vaktmästaren på skolan som är ansvarig där. Om det inte vore så borde h*n sagt ifrån, och chefen (jag är inte helt säker på vem det är du menar när du skriver chefen. Är det rektorn eller är det någon annan, högre upp i organisationen?) fått fundera efter vems ansvar det då är.
Kanske har ni en speciell fönsteransvarig i kommunen, man vet aldrig.
Men jag har svårt att se hur det skulle kunna bli enskild lärares ansvar med vare sig insynsskydd eller klassrumsinredande. Det blir, för mig, lika orimligt som att läraren skulle vara ansvarig för fönsterputsande eller snöskottning.
Med chefen menar jag rektorn, och jag tycker också att det är orimligt…
Ord är viktiga, och skoldebatten är så nybörjarluddig och otydlig just nu att vi bör vara extra noga med att använda så exakta begrepp som möjligt. Jag skulle uppskatta innerligt om du ville använda begreppet rektor när du pratar om rektor, det blir lättare för mig att hänga med då.
Jag är ganska säker på att rektorn är min formella chef och därmed undrar jag om det inte helt enkelt är så att det är rektorns tolkning av lärarens uppdrag som gäller… I det här fallet kan alltså användandet av ordet ”chef” vara ett mer exakt och tydligt begrepp, eftersom vi inom skolan har en kultur av att se läraren som ganska självbestämmande, tänker jag…
Det tror jag nog han är, men min hjärna besitter förmågan att bli förvirrad över samband som den uppfattar som antydda, trots att de för andra ser helt klara ut. ADHD, vi behöver övertydlighet för att inte vimsa till det.
Andra grupper är mycket mer principfasta än lärarna, de känner ju inte samma ansvar för eleverna. Jag funderar förstås på hur dina elevers resultat påverkas av att det inte finns något grupprum? Det är ju elevernas resultat som du Christer borde mätas mot.
Jan, du säger alltså på fullaste allvar att Christer, av ansvar för eleverna, borde pysslat ihop gardiner på sin lediga tid, av material han köpt för egna pengar, och satt upp som insynskydd på jobbet?
Läskigt!
Nej, jag bara visar på hur svår frågeställningen blir!
Ifall den totala skolorganisationen underfungerar så blir elever lidande oavsett hur professionellt vi lärare gör vårt arbete.
Det var ju strålande, men det är du som försvårare den.
Ty oavsett hur skolorganisationen fungerar så drabbas elever hårt om lärare väljer att skylla allt på SKL, rektor, politiker, samhället, vädret, golvdrag eller något annat och inte själva tar ansvar för att avgränsa och definiera sitt uppdrag.
Nej en vaktmästare har högre status än en lärare och man kan få vänta länge trots viktiga elevbehov.
Det är ingen passiv skylla på andra linje jag vill ha utan en aktiv där avgränsningen av vårt uppdrag visar tydligt var andra ska ta ansvar. Rektor, vaktmästare och skolpolitiker ska se när deras ansvar mot eleven fortsätter att brista.
När lärarnas syndabocksvandring är över så syns de problem som skolan måste åtgärda!
Var försiktig med formuleringarna, Jan, ibland avslöjar man mer än man tänkt. En aktiv skyllapåandra-linje är inte mycket bättre än en passiv, förutom i det att det sker öppet och ärligt.
En skylla på lärarna linje riskerar i minst lika hög grad att bli en skylla på andra linje, andra lärare!
Att lägga ansvaret där det hör hemma är däremot inte att skylla ifrån sig!
Visst visst, Jan. Jag vet att i din värld så har lärare ingen del av ansvaret, utan allt ligger på någon annan.
Min värld ser inte ut som din.
Har inte jag upprepade gånger lyft fram att vi lärare ska ta mängder av ansvar? Det jag tycker är att det borde vara ett slut med är att vi ska känna skuld för en skolkris som inte vi har orsakat.
Sen är det ganska skönt att du äntligen formulerar dig som att det är våra erfarenheter och utgångspunkter som skiljer sig åt. Vilka förbättringsrecept man tror på beror förstås på om man som jag tror att det är fler lärare som bjuder på övermåttan bra prestationer än som underfungerar eller om man har motsatta erfarenheter.
Jo, det är en avgörande skillnad, det har du väldigt rätt i – du bygger, som du säger, dina argument på vad du tror och hur du vill att det ska vara, och är oerhört noga med att skuld skall kastas.
Sen finns det förstås inget sätt att bevisa att mina erfarenheter och utgångspunkt handlar mer om tro, eller har sämre grund än dina.
När det gäller användningen av att tilldela skuld eller kräva rättvist ansvarstagande tycker jag att det finns speciellt mycket vits med att hävda att den andres utgångspunkter leder till det negativt laddade begreppet medan ens egna till det positivt laddade. Jag undrar om vi inte istället skulle kunna enas om att vi har olika syn på vilken grupp det är rimligast att ställa krav på ökat ansvarstagande från.
Du deklarerade själv stolt att du baserar dina argument på vad du tror, och jag har ingen anledning att anta att du inte talar sanning i detta.
Ja som vanligt, jag har svårt att uttrycka mig så att du förstår. Om jag uttrycker mig som att både du och jag bara har hypoteser kring vad som är bästa förändringar av skolan. Endast tiden kan bevisa dem tillräckligt så att de blir mer än hypoteser. Vi har olika datauppsättningar som innebär att två likvärdiga logiska resonemang leder fram till olika syn på var ett ökat ansvarstagande är nödvändigt.
Låter förstås högtravande men det är den typen av formuleringar jag är van vid när jag ska uttrycka mig fullt stringent.
Visst, Jan, vi säger så
Pingback: Lärarlegitimationen och rättssäkerheten | Christermagister
Som en av de som missförstått ditt budskap ska jag lyfta fram det som gjort det svårförståeligt för mig.
Du uttrycker starkt missnöje med elevernas situation men försvarar ofta politiker, skolledare och andra. Den som tycker som jag att lärare i genomsnitt arbetar för mycket kan ha svårt för ett resonemang som pekar på lärarna som de som ska förändra skolan till det bättre.
Jag hör till de som sedan ett tag insett din förtydligade åsikt och håller med. Ibland kan jag dock vilja hävda ett starkt utökat ansvar för skolan hos andra grupper. Lärarkåren kan inte vända skutan rätt ensamma utan då fortsätter Titanic mot isberget.
Jan, jag vet att du gärna polariserar, och gärna vill ge intryck av att du skulle vara beredd att ställa dig på barrikaden och försvara den svages rätt, men skolan är inget krig, och varken rektor eller politiker är fienden. Försöker man få det dit hän gör man eleverna till slagfältet. Det är inte ok.
Precis som att du förtydligar att din ståndpunkt inte leder till överkrav på lärare så förtydligar jag att jag inte förespråkar krig utan stegvisa förbättringar. Jag tror förstås att mitt synsätt leder tilll snabbare och bättre förbättringar för eleverna.
‘ditt synsätt’ har ju provats i tjugo år! Det går inte att vänta på att skolan ‘frivilligt’ ska förändras, det händer inte.
Det är väl tur då att det kommer en lag om mindre än fyra månader som tvingar skolan till dessa förbättringar.
Kanske, men inte automatiskt. En lag är bara en lag, det absolut viktigaste i skolan är trots allt elevens lärandesituation. Det finns en risk att denna drabbas av negativa konsekvenser om alltför många lärare sätter sig på tvären i det nya.
Och det vore ju lite dumt.
Jag upplever att SKLs linje om att tvinga lärare till att bli bättre har misslyckats i 20 år. Ett modern kvalitetsarbete som startar i den självklara viljan hos individen att förbättra kommer att bli mycket mer framgångsrikt.
Tänk om vi snart lyckas få igenom att vi kan säga att vi lärare redan gör ett sjutusan så bra arbete, utan att andra ska tycka kaxar oss eller polariserar.
Varken positiva affirmationer, mindfulness eller någon annan form av magiskt tänkande kommer att lösa problemen i skolan, och den generella människans strävan efter en bekväm tillvaro är större än dennes strävan efter att förbättra sig. Vore det inte så skulle vi inte haft de problem vi har idag.
Ständigt förbättringsarbete inom alla delar av skolorganisationen och uppföljning av det viktigaste uppdraget är en lång och mödosam väg för att vända skolskutan rätt, men också den enda vägen.
Positivt tänkande, ”a la solskenskonsult” är bara dumt, men att byta negativa affirmationer mot positiva kan göra vandringen lite lättare utan att vara en lösning.
Nej. Däremot kan det slå blå dunster i ögonen på folk och få dem att tro på att allt är bra och de kan slå sig till ro med den saken.
Jag anser att det är SKL som försöker stoppa huvudet djupt i sanden igen medan de flesta lärare är djupt bekymrade. Lärarnas syndabocksresa måste ta slut för att kommunerna ska inse vad professionell uppföljning innebär.
Det vet jag att du anser, och Louca anser att evolutionsteorin är vår tids största bluff. I båda fallen ligger en önskan om att någon annan ska vara ytterst ansvarig i botten.
Vilka spridare av rosa moln och fluffiga drömmar behöver vi fundera mest på? Är det lärarnas organisationer som varit som varit oerhört framgångsrika i sin propaganda för yrket och det är därför vi har sådant enormt söktryck till lärarutbildningarna och haft sådana stora löneökningar för läraran eller är det kanske några andra som säljer konserverad gröt lagom söt.
Ska vi kanske göra lite historiska nedslag och analysera lite förlopp. Kanske i en period där besparingsivern är stor och obehöriga lärare anställs på löpande band. Då kommer någon på en bra idé om att skapa elevfokuserade arbetslag men tyvärr går det samtidigt ut ett budskap om att nu kan ni kamouflera effekterna av okunniga lärare. Det här blir ett utmärkt redskap för att tvinga duktiga lärare att täcka upp för de okunniga som kommunen anställt. Den irritation de duktiga lärarna känner över detta vänds mot dem som att de är ”förändringsobenägna” och det går att sänka deras löner som tack för att de fortsätter att ge eleverna kunskap. Dubbel vinst för besparingsivrarna och dubbeldubbel förlust för eleverna.
Det kanske är dags att vi blir många som förtydligar vilka som sprider falsk propaganda?
Ägna dig du åt dina ‘historiska nedslag’, Jan, det blir säkert jättebra och du kan hitta jättemånga att peka finger åt. Själv tänker jag gå framåt, det är åt det hållet världen rör sig och det är där elevernas studieverklighet befinner sig. Välkommen efter när du känner dig redo för det.
Vi anser att historia är ett viktigt ämne eftersom vi tror att eleverna lär sig saker de kan ha nytta av i framtiden.
Jag tänker gå framåt och då tror jag att vi är överens om att uppföljning av det viktigaste uppdraget är ett avgörande inslag. Vi inser båda att vi måste kunna hitta de lärare som misslyckas med uppdraget, eller missköter det. Jag undrar då om inte skolledning och kommunerna är en avgörande del i detta och att vi kan uppnå samsyn kring detta?
Vårt vanliga trätoämne lär vi inte komma längre med.
Jag hänger inte med i dina kovändningar, Jan, men visst, vi säger så.
😉
Pingback: Vi lärare ska ta ansvar men också undvika det | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg