Som man frågar får man svar

När jag var barn var ett av de populära skämten att slå vad med någon om något, och formulera villkoren ungefär såhär:

Om jag vinner får jag femtio öre av dig (det var länge sen, det fanns både ettöringar, tvåöringar, femöringar och tioöringar. Femtio öre var inte mycket, men det var en del, särskilt för den som var liten), och om du vinner ger du femtio öre till mig.

Om man var noga med betoningen, och personen man vände sig till inte hört skämtet på ett tag, kunde man faktiskt komma undan med det. Åtminstone tills vadet var avgjort, man förlorat och det blev dags att övertyga den andre om att denne ändå skulle betala.

Denna lustighet dyker upp i mitt minne när jag hör någon ställa den vanligt förekommande frågan om vad som händer med barns lust till lärande:

När barn är små, fem sex sju sådär, då älskar de att lära sig saker. Men sen händer något, och när de är i tonåren tycker de plötsligt att skolan är det tråkigaste som finns. Vad är det som händer med dem, egentligen?

Svaret är helt enkelt att förutom att de får lite större fötter och börjar experimentera med sitt utseende och sin person så är svaret på frågan: Hörru, du ändrar ju helt på förutsättningarna mitt under frågan! Vad är det egentligen du vill veta?

Tonåringar skiljer sig inte anmärkningsvärt från sjuåringar när det gäller nyfikenhet, de älskar att lära sig nya saker, att lära sig bemästra områden de aldrig vågat närma sig, att lära sig kommunicera på nya sätt, att finslipa sina kommunikationsfärdigheter på välbekanta sätt. De fröjdas åt att få experimentera, prova sig fram, köra in i återvändsgränder och prova igen. Deras tålamod är oändligt när det gäller att hitta minsta beståndsdel i något de fascineras av.

Däremot är de påtagligt ofta måttligt roade av att sitta vid fula bord i fula, illa uppvärmda rum, av att fylla i tråkiga stenciler eller läsa i gamla trasiga böcker om inaktualiteter. De tappar snabbt intresset om de redan från början vet att de ändå inte kommer hinna göra klart det de påbörjar, vad det nu kan vara, och de lägger ingen större energi på sånt de finner onödigt eller självklart.

Och det är ju i och för sig rätt sunt.

Så ställ istället frågan:

Trots att tonåringar älskar att lära sig saker och ting och är obändigt oändligt nyfikna tycker de påfallande ofta att skolan är fruktansvärt tråkig och meningslös. Tonåringar är som de är, det kan vi inte ändra på. Så hur kan vi råda bot på detta?

så tror jag svaret kan bli både intressant och givande.

Sen kan vi vuxna ägna oss åt den tråkigt nödvändiga oundvikliga frågan om vem som ska betala, det behöver inte tonåringarna tänkta på. Det är krävande nog att vara tonåring idag som det är.

50 tankar om “Som man frågar får man svar

  1. En svår fråga att besvara. Mina egna erfarenheter bilder inga tydliga mönster utan plötsligt fylls klassrummet av frågor, skoltrötta högstadieelever blommar ut, grupparbetsdiskussionerna skjuter oerhörd fart, …… och jag gissar och analyserar. Det jag vet med säkerhet är att de enkla svaren inte finns, de enkla svaren kring en viss arbetsform, en viss metod, en bra miljö, en viss lärare eller vissa elever existerar inte.

    • Ett tips, Jan, är att dokumentera vad man gör. Det är ett enkelt sätt att göra det lättare att upptäcka just mönster som ofta fungerar i många grupper, att få syn på om det handlar om vad man själv gör, om vad arbetsgruppen gör, om årstid, om väder eller vad det kan vara.

    • Jag hoppas på att använda de nya kvalitetskraven i skollagen för att börja dokumentera det här mer. Det är absolut så att jag har en del noteringar redan men de är svåra att dra några riktigt säkra generella slutsatser av. Några slutsatser har jag kunnat göra för min personliga del men det är ännu inte några som går att generalisera till andra och deras undervisning. När jag diskuterat det här med kollegor känns det som att en del kollegor har liknande erfarenheter medan andra lyckas på helt andra sätt.

      • Dokumentation, precis som allt annat, kräver övning innan man får kläm på’t, det kräver strategier och erfarenhet som kommer med tiden.

        Att dokumentera för egen del och att dokumentera tillsammans är två rätt olika fenomen, och båda kräver inköring innan de fungerar smidigt. Jag uppfattar att många inom skolvärlden faller på att de inte är tillräckligt ihärdiga under inköringsfasen, och ger upp strax innan de tagit sig över den där inlärningströskeln de som lärare borde vara så bekanta med.

        • Jag tror man kan behöva vara lite mer specifik när det gäller vilken slags inlärningströskel det gäller. En lärare som är en fantastisk dokumentatör som kan få ihop en suverän elevinstruktion för en spännande ny utmaning inom sitt ämne kan ändå ha en stor tröskel för nya sorters kvalitetsuppföljning. Ska man vara flera om att enas kring ett dokumentationsupplägg så kan förstås diskussionen i sig vara givande men tröskeln kan ändå upplevas som mycket högre.

          Här ger skollagens förtydliganden lite bättre möjligheter men tillämpningen kommer ändå vara en utmaning.

        • Nja, Jan, det tycks inte riktigt som du förstår vad jag menar ännu, men du är på väg dithän. Det är bra.

          Du har alldeles rätt i att olika sorters dokumentation faller sig olika svår för olika människor. Du tar lite fel när du kopplar ihop elevinstruktioner med dokumentation. Dokumentation är en slags externt minne, och visst har man stor glädje av en gedigen och rationell dokumentation även när man instruerar elever, men det är en biprodukt.

          Dokumentation är snarare en bild av det som varit, och utifrån denna bild kan man dels dra slutsatser inför framtiden, dels se hur det faktiskt var man sa, vad man kom överens om, vad man gjort och inte gjort etc.

          Det kommer att finnas motstånd, och det kommer att bli kämpigt, det finns ingen anledning att hymla med, men precis som i många andra fall blir det lättare om man håller sig till färdiggjorda mallar till en början och börjar anpassa dessa eller rent av skapar sig sina egna först när man börjat få lite rutin på konceptet som sådant.

        • Jag vill nog innefatta det man gör innan uppstart av något i begreppet dokumentation, dvs även planer och instruktioner bildar en historik.

          Jag förstår dock vitsen med att dokumentera resultat och vet att det oftast är där man möter mest motstånd: ”Nu har vi levererat till kunden och kunden är nöjd, varför ska hålla på att skriva också?”.

        • Citatet var från ett teknikföretag. Jag tog med det för att visa att motstånd mot vissa typer av dokumentation är ett allmänt fenomen. Det är intressant att se problem som allmängiltiga.

          Jag är personligen inte så förtjust i de försök som ibland görs med att likställa elever med kunder. De brukar inte vara så genomtänkta och parallellerna knakar ofta betänkligt i fogarna.

        • Varför använder du då uttrycket?

          Skolan skiljer sig i hög grad från tillverkningsindustrin, och dokumentationen har ett väldigt annorlunda syfte. Visst finns paralleller, men man förlorar mer än man vinner på att dra alltför stora växlar på den vaga likheten.

  2. Jag tror inte ens att vi ska söka några generella lösningar som alltid fungerar. I stället tror jag att vi ska ställas oss ovanstående fråga inom varje enskilt arbetslag, varje år, och försöka besvara frågan med utgångspunkt i den gruppen elever som vi just då arbetar med; självklart med hjälp av eleverna själva.

    • Det är inte helt ovanligt att det är lättare att hitta en fungerande modell (eller sju, eller femtio, eller nittiotre eller hur många som nu råkar behövas i den aktuella gruppen) om man utgår från något mer konkret när man börjar sina funderingar. Risken finns, om man strävar efter att behandla varje ny grupp som helt frikopplad från andra grupper man har och har haft, att man hamnar i någon slags limbo och inte hittar fast mark förrän framåt jul. Jag tror inte riktigt du menar så, Christer, men vill ändå nämna det för tydlighets skull.

      • Ja, vi kan ju inte förvänta oss att eleverna själva komponerar ett fullt smörgåsbord, eller arbetslaget ett helt nytt varje år heller för den delen. Det blir mer överblickbart om vi har en meny att utgå från när vi gör våra val, och det finns alltid plats för några extra kryddor. (Jag är viss lite hungrig…)

        • Det tycks så, och du serverar ett aptitligt inlägg. Ty precis så är det ju, vi har ansvaret för att lägga upp en välkomponerad meny där det ena går väl ihop med det andra, precis som det är vårt ansvar att anpassa denna meny efter behov, på ett sånt sätt att den fortfarande harmoniserar med övriga rätter.

  3. Skolan och samhället runt omkring är en frågeställnings som ligger mig varmt om hjärtat. Förståelse ska finnas där för att skolan verkligen ska bli en positiv kraft. Vi ska våga dra parallellerna för att öka vår kunskap.

    Att prata om elever som kunder, är ett misslyckat försök till samhällsorientering. Det blir så fel eftersom plötsligt försöker man trycka på skolan begrepp och tillvägagångsätt som är helt oanalyserade. Hade det varit en parallell, en analys för att jämföra och lära sig av skillnaderna … men nu är det en påtvingad mall där det ena ska anpassas efter det andra.

    Däremot ska vi gärna jämföra hur människor reagerar i liknande situationer. För vare sig vi är i eller utanför skolans värld så har vi människor väldigt likartade drivkrafter och vi lär oss något om människor i allmänhet genom att titta och fundera kring parallellerna. Dokumentation och då i synnerhet dokumentation av resultat (slutrapporter, datasammanställningar, kundåterkoppling) är något som industriföretag började använda för över 20 år sen åtminstone. Nu möter vi skolan något liknande och vi ska inte ha samma dokumentation för det handlar inte om kunder men de mänskliga reaktionerna kan vara likadana. För 20 år sedan i ett industriföretag “Nu har vi levererat till kunden och kunden är nöjd, varför ska hålla på att skriva också?”. Idag på en skola ”Nu har vi hittat en lösning som elev, föräldrar och skolan tror på, varför ska vi skriva också”. Mänskliga reaktioner är likartade och däri finns en kunskap att kunna dra nytta av.

    Att de flesta framgångsrika företag tagit sig igenom dokumentationsmotståndet, visar väl på något. Det kan finnas mer att lära.

    • Det kan finnas något att lära i många situationer. Det är dock väldigt viktigt att man inte använder ‘den mänskliga faktorn’ eller mer eller mindre långsökta paralleller som en ursäkt för att fördröja nödvändig utveckling.

      • Kunskap om den mänskliga faktorn ska användas för att förstå hur förändringar lyckas, inte för att hindra förändring. Att inte göra något är också ett val och jag ansvar att man har lika stort ansvar för konsekvenserna av ett sådant val.

        • Strålande, Jan, det är ju precis så. Att välja att inte göra något är ett val som kan få stora konsekvenser för människor omkring en, och man är lika ansvarig för det valet som för andra val man fattar.

        • Det är ju tur man kan komma överens om självklarheterna åtminstone. Jag julstänger inte, världen stannar inte upp för att delar av den firar att den mörkaste natten passerats ännu en gång, men önskar dig en trevlig ledighet och manar dig att behålla ögonen öppna.

        • Jag samlar en massa kraft av julhelgen, med systrar, syskonbarn och det är många motgångar jag bygger upp reserver för under jul.

          En annan sak som jag hoppas är en tradition vi lyckats ta med oss från mamma är att få med någon som kanske behöver gemenskapen lite extra.

        • PS. Eftersom du inte julstänger så måste jag lämna en liten julnöt kvar. Att aktiva och passiva val är lika förpliktande är absolut inte en princip som är självklar. Det är många som inte alls håller med, har du inte mött dem?

        • Att jag mött människor som inte håller med innebär inte att passiva val inte är förpliktigande. Jag förstår inte alls din poäng?

          Lycka till med gemensamhetsskapandet

        • Jag håller med dig i sak, att passiva val är lika förpliktande. Men jag lyfter fram det här som en moralisk etisk frågor där människor har mycket olika synsätt. Det är också en frågeställning som sker rätt igenom moraluppfattningar på dimensionen, de som vill ha hög moral till de som ”always look out for number one”.

          Vill man hitta samsyn och skapa en gemensam strävan i en lite större grupp så tror jag att man måste ha med sig denna grundläggande skillnad. I annat fall kan man stöta bort människor med ett starkt engagemang i eleverna som inte köper den här principen.

        • Det är drygt ett år sedan jag skrev om snällhetsdiktatorn, så jag väntar mig inte att du ska ha läst det. Men det du beskriver är ett ypperligt exempel på de följer ett snällhetsdiktatoriskt agerande kan få.

          Samsyn är nog bra på sitt sätt, i många situationer, men när utvecklingen bromsas och det får konsekvenser för andra människor, i skolans fall i synnerhet eleverna, kan det vara så att man når en punkt när strävan efter samsyn övergår i en snällhetsdiktatur.

        • Det är ett välskrivet inlägg men min poäng ovan är att ska snällhetsdiktatorn övervinnas ska man se skillnad på de som driver oss in i den stora smeten och de vars moraluppfattningen skiljer sig på något enstaka grundläggande sätt.

        • Det är troligt att du hittar många som har den passiva synen på moral och som du har lättare att komma överens med än du har med mig. Det kan vara så att även denna moraluppfattning kan leda fram till ett aktivt engagemang i eleverna. Du vet att jag tycker att det är väldigt viktigt att lyfta fram hur olika vi är som kämpar för en bra framtida skola.

        • Jag är ledsen, Jan, jag förstår verkligen inte vad du menar nu. Skulle du vilja vara snäll och förklara igen? Vad menar du med passiv syn på moral? Kanske förstår jag resten om jag förstår det.

  4. Som man väljer debatt får man sin kamp.

    Låter man bli att förhindra ett allvarligt brott betraktar de flesta människor det som mindre allvarligt än att begå samma brott. Sen har vi en stor spridning i synen på situationen med allt från de som tycker det är nästan lika allvarligt att inte använda sin möjlighet att förhindra som att begå brottet till de som tycker de är inte deras ansvar alls. De som har hög moral när det gäller vad de själva ska göra eller inte göra men inte engagerar sig i att rätta till fel som orsakats av någon annan, beskriver jag som att de har en passiv syn på moral.

    Även om jag själv förespråkar en mer aktiv syn på hur man ska agera och tror att världen behöver människor som är beredda att dö för att rätta till det som är fel så har jag också stött på människor som gör oerhört mycket gott baserat på pliktkänsla mot sin egen uppgift men som inte skulle lägga två strån i kors för att rätta till saker någon annan orsakat.

    Ifall vi då vill driva igenom förändring med ett annat fokus, exempelvis en bättre skola för alla elever, då kan människor på olika ställen på skalan aktiv – passiv moral, göra lika stora insatser mot det målet. Åtminstone om man fokuserar på det målet, man väljer sin debatt mot det målet och får till en kamp för att eleverna ska få det bättre.

    • Om jag lyckas tolka det du säger ungefär rätt så ser du alltså pliktkänsla, moral och rättsuppfattning som olika aspekter av samma sak, och det du menar när du pratar om ‘passiv moral’ innebär enkelt uttryck någon som sköter sig själv utan att fundera över vilka konsekvenser agerandet, hur gott det än kan tyckas i det lilla perspektivet, får för andra utanför den omedelbara sfären?

    • Även om jag tycker du hårddrar det så tolkar du mig ungefär rätt.

      De med passiv moraluppfattning kan dock visst bry sig om vilka konsekvenser deras handlande har för andra. Poängen i deras tankegång är att om andras agerande skapar problem då är det inte deras ansvar.

      Jag sjäv dras ju till den mer riddaraktiga kampen för att förändra helheten åt det håll som verkar bäst ur ett helhetsperspektiv långt utanför min egen sfär och tycker det andra känns trångsynt. En tillräcklig gnutta självsdistans har jag för att inse att riddarna ofta kämpade för mindre ädla ideal och hittade fel ledare och mål för sin modiga kamp. Vi som försöker förstå den stora helheten och se konsekvenser långt borta både i tid och rum, ger oss förstås ut i en värld med mycket ovisshet. En viss ödmjukhet inför de som vill ta sig an situationen på ett annat sätt kanske är nödvändig.

        • Ja,jajamen ödmjukhet inför våra olikheter och den glädje och framgång som döljer sig bakom att hitta gemensamma mål.

          Dock så lever snällhetsdiktatorn vidare pga ödmjukheten som sätter munkavel och hindrar en att genomföra det man tror på. Ingen sådan ödmjukhet för min del, hur är det med dig Morrica?

          Tanken för mig med den här diskussionen vara att belysa, var gränsen går mellan det ena och det andra.

        • Mellan den ena och den andra vad? Ärligt talat, Jan, vi har haft en och annan riktigt förvirrande diskussion genom året, men den här tar priset. Jag förstår verkligen inte vad du vill belysa?

        • Ödmjukhet som ett verktyg för tolerans och vidsynthet är det ena. Ödmjukhet som snällhetsdiktatorns munkavlar som hindrar förändring och raka besked är det andra.

        • Jaha? Hänger det på något vis ihop med det du pratat om tidigare här? Var snäll och lyft fram den röda tråden i det du vill säga, för jag hänger verkligen inte med. Mig tycks det som du hoppar från det ena till det andra lite som det faller dig in, och det gör det väldigt väldigt svårt att hänga med i din tankegång.

        • Min uppfattning om en röd tråd genom våra diskussioner är att vi ligger nära varandra i mycket men att jag hävdar olikheter som något positivt mer än du gör. Det känns som det jag återigen försöker lyfta fram som en möjlighet.

        • Om det är vad du försökt belysa i den här tråden behöver antingen du nya batterier i den ficklampa du använder eller jag nya glasögon.

          En möjlighet för att uppnå vad?

        • Jag tror att det finns en stor inneboende kraft i att bejaka lärares olikheter. En kraft som jag tror skulle vara viktig för en skola som absolut har många utmaningar.

        • Jan, detta är viktigt:

          Jag är inte representant för SKL. Jag står inte till svars för dina tolkningar av deras dekret. Vi kan inte föra någon slags diskussion överhuvudtaget så länge du placerar mig i den positionen.

        • Va, jag slipar min argument med dig, men ser dig mer som en allierad än som en representant för SKL. Jag hoppas att du inte känner dig som deras försvarare. Det borde ingen vara.

        • Om så verkligen är fallet råder jag dig att låta bli att ställa mig till svars för saker du i nästa andetag hävdar att SKL står för. Ställ mig gärna till svars för det jag står för, för det jag säger, för det jag hävdar och påstår, men förvänta dig inte att jag ska ställa upp som sparringpartner med någon annans vapen.

        • Att jag pekar på att något är en stridsfråga gör det hela intressant att diskutera. Att undersöka var man står i frågan och om man kan bredda den eller se nya aspekter.

          Jag söker inte i stort sett aldrig strid med dig utan alltid samförstånd. Det är ju ett sett att se hur världen fungerar och hur man kan påverka den åt rätt håll. Att vi väldigt ofta hamnar på kollisionskurs är i och för sig intressant men det intressantaste är att sen söka samförstånd fastän man ser olika aspekter av saker.

  5. Pingback: Anmärkningsvärt om…Ledarskapet i skolan | Bokrecensioner

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s