.
Chimamanda Adichie är en nigeriansk författare som talar klokt om faran med berättelser: Om vi bara tar del av en berättelse, eller en sorts berättelser om en plats, om en händelse, om en epok, ett fenomen eller en människa är risken stor att vår uppfattning om denna plats, denna händelse etc blir ensidig och skev. Det gör inte stor skillnad om vi får del av berättelsen genom böcker, lokaltidningar, skvaller mellan grannar eller film, risken att vi tror att denna enda berättelse är representativ för alla aspekter hos platsen, händelsen, epoken, fenomenet eller människan är stor.
Det finns svensk text, så alla kan hänga med i hennes talk. Och det ligger mycket i vad hon säger, gör det inte?
Det här kallas inom socialpsykologin ”tillgänglighetsbias”. Vi drar vittgående slutsatser ifrån t.ex. en enda observation av en människa.
Det stämmer, Bertil, du har helt rätt.
Jag tror på berättelser när det gäller att närma sig en fråga och kanske också få en viss förståelse för skribenten. Däremot håller jag absolut med om att man inte bör dra vittgående slutsatser utifrån en berättelse. Jag tror däremot att en berättelse kan visa på andra vinklar än de mer traditionella och en berättelse kan väcka nyfikenhet och ett engagemang att utröna något vidare,
Definitivt – berättelser öppnar dörrar och fönster till världar vi inte känner till, men hennes poäng är viktig. Det är så lätt att tro att man ”vet” hur det är för att man hört en berättelse eller tio.
Jag har själv skrivit ett inlägg om just kraften i en berättelse, men inte för att komma åt en sanning och dra vittgående slutsatser utan bland annat för att lära oss hur vi i skolan kan närma oss problematiska frågor på nya sätt.
http://lararegertie.blogspot.com/2011/08/berattelser-om-manskliga-oden-en-vag.html
Hans berättelse belyser en del som inte får så mycket uppmärksamhet, och bidrar helt klart till vidgad förståelse, det håller jag med dig om.
Jag håller absolut med om att hon har en viktig poäng Morrica.
Det gläder mig att höra. Ted.com innehåller många pärlor