Jobbet och själen

Det finns själsdödande jobb, såna jobb som trycker ner och plattar till och reducerar människan som tvingas utföra dem, såna jobb där det varken finns frihet eller utvecklingsmöjligheter, respekt eller utrymme att bli sedd.

Känner ni till hur man gör för att få en gräshoppa att sluta hoppa? Det är lättare än man tror – man tar en hoppglad gräshoppa, en sån som utan att ens anstränga sig lätt sprätter iväg en meter eller två. Sen tar man ett vanligt dricksglas, och sätter det över gräshoppan. Varje gång den försöker hoppa hindrar glaset den, såklart, och efter ett par timmars försök ger den upp. Då tar man bort glaset, och gräshoppan kommer att fortsätta att gå. Man har fått den att sluta hoppa. Är det en osedvanligt rebellisk gräshoppa kan man tvingas sätta glaset över den igen ett par gånger, men de flesta lär sig redan första gången.

Själsdödande jobb är det där glaset.

Det finns andra sorters jobb också. Jag jobbar t ex som lärare – det är ett själsfödande jobb. Ett jobb som varje dag ger föda till min själ, och då och då placerar den födan nästan precis utom räckhåll, så jag tvingas hoppa lite högre än jag trodde jag kunde för att nå den. Sånt får själen att sträcka ut sig och utvecklas. Andra dagar tar mitt jobb min själ på sina händer och lyfter den högt upp och låter den flyga!

En sån dag var det igår, t ex.