Gustav Vasa på gott och ont

En av huvudorsakerna till att just den sjätte juni gjorts till nationell helgdag är Gustav Vasa. Han gjorde uppror mot Kalmarunionen och utsågs till svensk kung just denna dag, år 1523. Han sägs ha varit en stilig karl, modemedveten, karismatisk och charmig men med humör så det räckte för flera stycken. Det förekommer många historier om utstormande ur rum och ivägstormande från olika sammanhang kring denne konung – han sägs ska ha stormat ut ur skolan i unga år och aldrig riktigt fått någon kläm på det där med latinet, och att han på skidor stormade iväg mot norska gränsen i midvinternattens köld när dalkarlarna inte genast hade lust att göra som han ville firas varje år med Vasaloppet (som visserligen går i motsatt riktning, så kanske är det snarare dalkarlarnas återhämtning av den ilskne ädlingen som firas)

.

Reformationskonungen Gustav Vasa reducerade raskt kyrkans makt och ekonomiska inflytande. Kyrkojordar, donationer och egendomar överfördes till staten, kungen (dvs han själv) gjordes till kyrkans överhuvud istället för påven i Rom, bibeln översattes och gavs ut på svenska och predikningar skulle fortsättningsvis också ske på svenska, inte latin.

Och så var det då det här med arvkungadömet. Det är Gustav Vasa som är pappa till det också. Själv valdes han till konung, det var så det gick till på den tiden. En slags rudimentär demokrati, om man vill vara välvillig, där lämplig person skulle väljas. Urvalet var ofta tämligen begränsat, i synnerhet eftersom man helst skulle välja någon av mer eller mindre konungslig ätt, men tanken var ändå att ”Nu är till konungsriket i Sverike konunger väliande oc ey ärfvande” som det stod i den landslag Gustav Vasa fermt ändrade på.

Nu är kyrkan helt skild från staten. Det börjar bli dags att låta arvkungadömet gå samma väg. Det finns säkert någon rojalistisk förening som kan ta över driften under högtidliga former, gör det inte?