Skolindicatorn är en e-tidning som riktar sig till, och jag citerar:
skolpolitiker, skolchefer, rektorer och andra ledande personer med ansvar för utveckling av skolans kvalitet och ledarskap
och där har ett av mina blogginlägg kring dokumentation publicerats. Det är inte utan att man blir både tämligen glad och tämligen stolt.
You're no different to me 
Ja, jag är förstås helt skräckslagen över att arbetsgivaren tolkar lagen som att alla ska dokumentera som Morrica. Det riskerar att bli den särklassigt största stridsfrågan någonsin inom svensk skola med mängder av lärare som känner sin undervisning hotad.
Tack, Jan, för dina uppmuntrande ord.
Det är förstås spännande när en bloggkollega får genomslag för sina hjärtefrågor. Det hade känts bättre om du hade lyckats med någon annan fråga för nu blev det nog egentligen inte några ”uppmuntrande ord”.
Berätta, Jan, vad är det som gör dig så ont i detta?
Jag har sett alldeles för många gånger hur man har generaliserat ett arbetsätt för en individ till något som ska gälla alla och att det nästan alltid misslyckas.
Jag möter väldigt ofta kollegor som går på knäna och så kommer någon och lägger till extra dokumentation och administration. Det är inget roligt att se någon tvingas bort från yrket av utbrändhet.
Jaha?
Pröva tanken att kanske skulle dina kollegor slita mindre om de hittade en dokumentationsmodell som fungerar för dem. Bara pröva den, tänk den ett par gånger, provgå den lite, ta ut den på en provtur runt kvarteret och känn hur den känns på.
Jag och mina kollegor utbyter excel-ark och olika dokument för att hitta bra rutiner. Rektor har sett till att det finns bra mallar. Olika dumheter kommer som påbud högre uppifrån.
Jag förstår inte om du säger att ni jobbar på saken, eller om du menar att ni bara skyfflar runt papper för att få det att se ut som att ni gjorde det, för att slippa ytterligare påbud från oönskat håll?
Jan jag fundera bara på hur ni lyckas ha allt i huvudet. Eller är skräcke för dokumentation ofömågan att formulera sig i skrivna ord eller? Och det är inte bara ”arbetsgivaren” som tolkar detta. Det är ett lagkrav lika väl som det är ett lagkrav att skriva skriftliga omdömen.
Ni får väl gå en skrivakurs hos Morrica så blir det nog inte så betungande.
Ett allmänt betygsunderlag bygger jag 4-5 gånger varje termin. Sen kompletterar jag det med i genomsnitt 2 elevobservationer per elev och lektion. Det skulle jag förstås vara tvungen att fortsätta med utöver extra noteringar för alla varje lektion.
Sen behöver man hela tiden träna sitt minne och använda olika bilder, skisser och översikter för att komma ihåg mycket om alla individer när man möter dem. Jag har många meddelanden till Jan i framtiden men de har många fler former än det skrivna ordet. De ska fungera då man inte hinner inte ta fram något papper, då är det rakt på om man ska fånga elevens uppmärksamhet.
Begränsar sig begreppet dokumentation enbart till det skrivna ordet, menar du?
Nej, men jag undrar om inte det finns en del på arbetsgivarsidan som skulle vilja ha lika för alla dokumentation och snabbt skulle kunna definiera en skriftlig mall som alla ska fylla i efter varje lektion.
Är du helt säker på att det vore en genomusel idé? Du fyller ju redan i sådana mallar, gör du inte? Underlättar inte de din tillvaro en gnutta?
Dokumentation är mer än ord!!!
Det är inte en genomusel idé, med diverse modifieringar och en och annan reducering skulle den kunna fungera för många.
Skolindicatorn’s hantering av tankarna visar dock på hur farlig idén kan bli om någon försöker tvinga igenom en likformighet utan att förankra och hänvisande till att det står i skollagen istället för att se till så att den fungerar för de som ska använda den.
Jag tror inte vi läst samma artiklar
Jag gör mitt bästa för att dokumentera, men har mycket kvar att lära/få att fungera.
Vad jag undrar över är hur det egentligen är tänkt att man ska hinna dokumentera så som man skulle vilja? När den ena klassen lämnar, ramlar den andra in. Ibland är det bara 5 min mellan lektionerna, ibland är det lite längre och då händer det faktiskt att jag motar bort både de som ska ut och de som vill in, för att få en stund för mig själv att dokumentera. Om jag har hjärta att göra det. Men vissa lektioner saknar till och med en en stödanteckning om vad vi gjorde, än mindre vad enskilda elever gjorde …
Under de längre luckorna mellan lektionerna måste jag också oftast prioritera planering/material till kommande lektioner, för att inte tala om alla mina arbetsuppgifter som kurator, närvaro-dataregistrerare och dörrvakt för alla som knackar på i tusen och ett ärenden. För att inte tala om alla brandkårsutryckningar som utlöses av en och tusen olika anledningar.
I slutet av dagen måste jag erkänna att jag har mycket svårt att erinra mig enskildheter, jag är glad om jag hunnit sätta en bock för de av eleverna som jag hann tala med, så att jag minns dem som jag inte hann tala med till nästa gång.
Mina två bästa vänner i det här området heter Excel och Blackberry. Jag har min telefon med mig överallt och gör de där smånoteringarna, jag har med tiden utvecklat ett system med förkortningar som sannolikt vore ohanterligt för någon annan (det tror jag de flesta gör) och kan sen i lugn och ro föra in det i Exceldokument, där jag kompletterar förkortningarna med färgkodningar. Det funkar för mig, men sannolikt inte för alla.
Jippy!!! Mera!
Från sagor till fakta. Jag håller helt med dig Morrica.
Och med sitgande ålder inträffar hos mig teflonminnet. Men jag har hört talas om de som har detta minnet i ung ålder. Frågan hur klarar dess teflonhjärnor att undervisa???
Jag dokumenterar.
Det som inte är nedskrivet finns inte i min värld. Säger någon något komplicerat till mig när jag går över skolgården (som ‘hej’ t ex) glömmer jag vad jag skulle hämta, eller ens om det var så att jag skulle hämta något, eller kanske säga något till någon?
Hinner du dokumentera 30 elever på 5 minuter med din Blackberry?
Varför skulle jag vilja det? Jag använder telefonen som ett kladdblock, för att det ger mig möjlighet att göra femsekundersnoteringar, ta bilder etc som fungerar som underlag för det jag skriver i (relativt) klarspråk i Excelbladet.
OK då förstår din strategi korta anteckningar direkt i anslutning till lektionen och mer utförliga senare på eftermiddagen. Rätt uppfattat?
Janis får förstås kommentera själv men kan det vara så att hon är det väldigt trångt med tid att skriva rent smånotisar när dagen går mot sitt slut. Det har jag och många av mina kollegor.
Det ligger i ens eget intresse att lägga upp sin arbetsdag så att man har utrymme för detta.
Janis här sätter du fingert på det här att gå från ”potent” brandsoldat till gräsbrands bevakare,
Hur menar du, Plura? Vad sägs om att utveckla lite, jag vill gärna förstå och säkert många med mig.
Ok, ska försöka, om jag tror det du är ute efter.
Potenta brandsolder är dem som är doer’s som står med brandstrutan för att släcka värsta brandhärden just nu. Problemet med denna ”hyllade” potens är att den skapar fler uppblossade bränder.
På kvalitetspråk kallas detta för ett reaktivt sätt, eller som jag skriver i ”ISO 9000 i tjänsteföretag” konsten att angöra en brygga. Där du har den allgörande moder som med förtvivlan försöker med den egna kroppen få segelbåten att angöra bryggan. En farlig person.
För att lyckas angöran bryggan måste du ha ett tydligt ledarskap och en besättning som har förmågan att angöra bryggan = målet.
Var det ett svar på din fundering?
Det jag tror Janis berättar om handlar om gräsbrandsbevakning och jag upplever med stor säkerhet att många av mina kollegor går ständig vakt för att snabbt göra något åt små problem. Vi har beredskap för att ta tag i något litet elevproblem så snart som möjligt och lösa det innan eleven trasslar in sig och det blir stort. Det här är ett vardagsuppdrag.
Plura, egentligen inte, jag förstår inte riktigt hur det hänger ihop med Janis kommentar?
Jan, gör ni det helt utan att dokumentera?
Ursäkta Janne, vad består räddslan i?
Det kan allt behövas en hel del tankar kring vilken slags dokumentation som kan hjälpa oss att avstå från brandkårsutryckningar.
Idag var en ambitiös tjej som det hade kört ihop sig för hos mig och så diskuterade vi fram ett alternativt sätt för henne att lägga upp studierna.
Jaha? Jag förstår inte vad du vill säga, Jan, skulle du vilja förtydliga?
Vet vi verkligen orsakerna till brandkårsutryckningarna? Den enskilde läraren vet men vet vi rent generellt?
Det kanske orsakas av saker som inte är ett dugg relaterade till att ha noterat ner hur långt eleven hunnit varje lektion.
Jag är ledsen, och antagligen osedvanligt korkad, jag förstår fortfarande inte vad du vill ha sagt om det vi pratar om, men skulle bli tacksam om du har tålamod till att försöka förklara igen.
Ursäkta Janne, men jag förstår nada!!!
Är det byråkratiraseriet hos din gamla arbetsgivare som ger din rabbita syn på dokumentation!!!
Stopp och belägg! Jag är ju positiv till dokumentation och kvalitetsarbete men här känns det som att man försöker generalisera ett dokumentationsarbetssätt så att det skulle gälla mängder av lärare som inte har tillräckliga behov för att motivera arbetsinsatsen för dem.
Hur tänker du nu, Jan?
Jag anser att dokumentation per elev och lektion inte är ett effektivt sätt att uppnå skollagens mål annat än för en lite andel lärare, elevgrupper. Det finns mindre tungrodda dokumentationsformer som jag tror är mycket bättre.
Jaha? Har någon tvingat dig att använda en speciell metod?
Ja, det var grundproblemen i Skolindicatorn att de försökt hänvisa till din metod som ett måste enligt lagen.
Ja, jag såg riktigt artikelförfattaren komma farande som en ”frälsare” till min skola för att tvinga mig att använda din metod. Jag tror däremot inte att det alls var din avsikt när du skrev utan då såg jag det bara som en inspirationskälla, något positivt.
Vi har verkligen inte läst samma artikel. För inte är det väl rönnbär, Jan?
Plura, var i skollagen står det något om att man måste anteckna för varje elev vid varje lektionstillfälle. Det som står om betyg och omdömen kräver inte alls den omfattningen. Det som står om kvalitet tolkar jag som en ytterst målstyrd verksamhet där man bara studerar och dokumenterar de viktigaste just nu för att komma närmare målen.
Ursäkt hur ska du lyckas minnas utan att noter vad som varit för att göra rätt bedömning?
Just nu i kväll måste jag passa på din fråga. återkommer. Ett som jag på rak arm kan säga 4 kap 6 §. Läs och begrunda.
Målstyrt kvalitetsarbete som 4 kap 6 § handlar om innebär att man på alla nivåer gör mätningar för de frågeställningar som har störst möjlighet att leda till förbättringar. Det kräver ett mycket väl genomfört analysarbete och därför måste även underlaget vara avgränsat.
Det här arbetssättet kräver mycket hög kommpetens på alla nivåer och blir dokumentationen för omfattande är det ett tecken på att metoden blivit missförstådd.
Jan, problemet är inte att dokumentationen är för omfattande.
Under den långa period jag arbetade med kvalitetsteknik så var det väldigt ofta så att någon hade gjort allt för omfattande dokumentation och då var det ingen som orkade gör någon analys.
Jag hoppas du kommer att få användning för denna erfarenhet någon gång, men kanske känner du till att problemet skolverket och skolinspektionen beskriver i skolan idag är det rakt motsatta?
Jan, du har säkert mötts av det klassiska felsynen från ISO 9000s barndom för 25 år tillbaka. Det här med Långtraderaren av dokument för att leverera en penna.
Det är ju definitift inte det detta är frågan om.
Tyvärr lutar ni er i den offentliga huvudmannavärlden mot ”kissnödiga” jurister som tar till detta knep för att säkra tillvaron med hängslen, livrämar och säkerhetsnålar.
Men försök för en gångs skull kolla på Toyota. Dokumentationen ska rymmas på en A3. Allt annat är byråkrati och icke värdehöjande. Från 1 juli 2011 är det valfrihet hur ni dokumenterar och i vilken takt ni redovisar. Skillnaden mot nu och sedan är lagkravet men utifrån skolans behov. Inte vad staten vill att ni ska redovisa.
Jag är positiv till kvalitetskraven och att dokumentera men upplever att många missar att ”less is more” när kvalitet ska handla om kvalitet inte kvantitet.
En skolchef som är van att sitta i knät på hobbypolitikerna kan ha en så gammaldags syn på kvalitetesarbete att han vill införa metoder som fanns vara dåliga redan för 15 år sedan.
Jan, att något någonstans vid något tillfälle varit på ett visst sätt innebär inte att det överallt och alltid är så, och framför allt inte att det överallt och alltid kommer att förbli så.
I arbetet för att förebygga att mindre lyckade situationer återupprepas, och att erfarenheten kring väl fungerande sprids, är kommunikation ett viktigt verktyg. Dokumentation är ett slags kommunikation.
Svensklärarna har stora svårigheter med att elever tror att det är kvantitet när det gäller text som är det viktigaste. ”Less is more” gäller vid många sorters kommunikation.
Att en sak har varit på ett visst sätt i väldigt många fall behöver inte betyda att den blir likadan i nästa men om man förbereder sig så att man kan mota bort det som är fel ökar man chanserna för att det blir bra.
Uppriktigt talat är jag inte säker på om du ger uttryck för att du faktiskt förstått eller för att du komplett missförstått.
Skulle du vilja vara snäll och förtydliga vad du vill säga?
En bit upp berättar jag om min strategi för att få fram ett betygsunderlag där jag har generella provtillfällen (muntliga eller skriftliga) några gånger per termin. Jag har därutöver i genomsnitt 2 individuella observationer varje lektion och avslutningsvis gör jag kompletterande observationer när läget är otydligt. Allt detta dokumenteras men trots att det är ett omfattande underlag så kräver det mycket mindre dokumentationsarbete än elevnotering/lektion.
Observera att jag har ett huvudfokus på undervisa så att eleverna lär sig saker och första i andra hand ett fokus på att göra summativa dokumenterade bedömningar. Ifall eleven klarar att lösa svåra ekvationer är historik med exakt när den fick förståelse av variabel begreppet, prova-metoden, etc. ointressant.
Är du tillräckligt ämneskunnig för att förstå varför hur eleven lärde sig kan vara viktigt, däremot?
Kan du utveckla din fråga lite mer? Den var svår att förstå.
Du har redan besvarat den, och det tackar jag dig för, men jag kan försöka göra det mycket mycket kort:
Det finns många nivåer av ämneskunnighet. Man kan t ex behärska ämnet tillräckligt bra för att själv kunna använda sig av det obehindrat. Ofta kan man då också visa andra hur man gör, och låta dem lära sig genom att imitera. På en annan nivå kan man tillräckligt mycket om ämnet för att kunna förklara varför man gör som man gör också, inte bara visa. På en ytterligare annan nivå förstår man mekanismerna bakom i ämnet.
Vi kan ta gitarrspel som exempel: på den första nivån jag nämnde kan man spela, och någon annan kan lära sig genom att titta på hur man sätter fingrarna etc. På nästa nivå kan man tillräckligt mycket för att kunna förklara varför det blir lite olika ljud beroende på var på bandet man sätter fingret, och varför man ibland sätter fingrarna på ett annat sätt än förväntat. På den tredje nivån känner man till vilken skillnad det blir av olika träslag i gitarren, och kan föreslå eleven att byta stall för att spänningen i strängarna skall passa just elevens spelstil bättre.
Förstår du vad det är jag pratar om?
I undervisningssituationen är det förstås otroligt viktigt att ha samlat på sig så mycket information som möjligt om hur elever lär sig och hur de har lärt sig. Dock inte bara just mot kursmålen utan även förkunskaper och närliggande områden. Det lägger jag in i att lära känna eleven och ser en stor skillnad på hur bra jag lyckats efter att jag lärt känna eleven.
Den ämneskunskap som ger en möjlighet att se olika vägar till kunskap är oerhört avgörande.
Just det, Jan. Så roligt att det jag sa gick fram!
Det kändes så självklart för mig att jag missade vad du var ute efter.
Det som kan skilja oss åt i sätt att se på situationen är att jag ser det här som i första hand en minnesaktivitet inte som något där dokumentationen är avgörande. Jag använder förstås väldigt mycket bilder och nedskrivet men i den konkreta situationen så hinner jag inte använda nästa något annat än minnet.
Det kan vara så att du skulle ha en del att vinna på att sätta dig in lite grann i vad minnesforskningen har att att säga.
Säkert att jag skulle ha mycket att vinna på det och jag är tillräckligt ödmjuk för att inte ge dig rådet att göra det samma.
Jag har en hel del litteratur inom området som jag håller på att plöja just nu.
Så bra, lycka till =)
Med all respekt för dokumentation, som jag kommer att fortsätta arbeta för att få att fungera tillfredställande, så lever vi nog i lite olika verkligheter. Att för mig kunna lägga upp min arbetsdag som jag vill, det är enklare sagt än gjort. Det är yngre elever jag arbetar med och brandkårsutryckningarna (såsom avsluta slagsmål, leta efter avvikande elever, plåstra om, trösta, hämta avbitartången för att låsa upp skolskåp,ringa hemmen för att meddela intermezzon eller fråga efter frånvarande elever m.m, m.m.) är nog fler bland barn än bland vuxna eller näst intill vuxna elever. Rastvaktspass, att med kort varsel hoppa in och vikariera för frånvarande kollegor eller skura ett golv vid plötslig översvämning är också saker som tar tid från tiden utanför undervisningstiden. Visst kan jag planera hur jag ska lägga upp mina arbetsdagar, men oftast håller inte planeringen. Och att arbeta fler oavlönade timmar utöver ram- och förtroendetid än jag redan gör – skulle det vara det som krävs? Gärna dokumentation, och bra pedagogisk sådan, men också förutsättningarna att göra det och samtidigt överleva med krafter kvar för att vara en bra och kreativ pedagog. Väljer jag mellan planera lektionsinnehåll och dokumentation vet jag vad jag väljer. /Janis
Mina är ju vuxna, det gör viss skillnad, men det du sätter ord på är precis ett av de problem jag försöker belysa här. Eftersom du inte gör en persons jobb, utan tre, kanske rent av fyra, och försöker göra dem på samma gång, och dessutom arbetar flera oavlönade timmar, dvs gör detta gratis, är det inte konstigt att du springer som en skållad råtta.
Det är inte dokumentation som ska prioriteras bort. Det är avbitartänger, golvskurande och liknande.
Jag påminner dock om Vygotskij och hans tankar om lärmiljön för det är inte självklart vart det pedagogiska uppdraget tar slut och det är ett ansvar för andra yrkesgrupper.
Skitsnack, Jan. Att använda Vygotskijs tankar om lärmiljön som ursäkt för att lärare skall göra fastighetskötaruppgifter får mig att fundera över vems ärenden du egentligen springer.
Skulle min rektor komma med sådana uppgifter till mig så skulle han upptäcka att det var dags för en riktigt svettig stund. Jag skulle dock inte vara snabb att döma lågstadielärare som gör en del saker åt det hållet.
Det handlar inte om att döma någon. Det är trist att du ser det så.
Nu fick jag äntligen ihop något riktig sammanhållet i denna fråga. En utgångspunkt för ett bra sätt att arbeta med dokumentation och kvalitet istället för mot felaktigt ställda krav på dokumentation och kvalitetsdata.
Det är tur att det finns någon som kan tala om hur det borde vara när det inte blir som man vill.
Du får nog läsa igenom det jag har skrivit mer. Det handlar som vanlig bara om att tydliggöra några ytterligare verktyg för oss lärare. Verktyg för att redan duktiga lärare ska kunna bygga vidare på sitt eget sätt.
Jag har inte läst det alls. Den ödmjuka formuleringen ‘en utgångspunkt för ett bra sätt att arbeta med dokumentation och kvalitet istället för mot felaktigt ställda krav på dokumentation och kvalitetsdata’ är tillräckligt mycket att tugga i sig för en stund.
Kanske läser jag senare, när jag hunnit smälta formuleringen.
Du får väl suga på ordet ”utgångspunkt” som något jag tolkar som ödmjukt.
De tolkningar man gör av de ord man själv skrivit är färgade av både ens egen uppfattning om sig själv och av hur man tänkte när man skrev dem. Det finns aldrig någon garanti för att den som läser tolkar det på samma sätt, det är en del av tjusningen med skriftspråket.
Jag tycker att det är något härligt med att man kan tipsa varandra vidare i hur man ser på orden och ser hur de växer till sig i gemensam förståelse.
Jasså, det säger du? Ett tips vidare då, Jan, om du verkligen är intresserad av ordens betydelse: ligg lågt med uppmaningar om att ‘suga på ordet XXX’, både för att det kan uppfattas som ekivokt och för att det låter rätt drygt.
Jag får många fina tips tips av dig 😉
och helt gratis
Sharing is caring
Vad ordet dokumentation kan riva upp känslor och vägdamm. Det är inte formen som är viktig utan innhållet.
Sannerligen!
Det är verkligen många som vill berätta för andra vilken form som är den rätta.
Jan, utifrån en del av det du säger skulle nästan kunna få intrycket att du rent av känner dig hotad av detta med dokumentatinskravet i den nya lagen, trots att du säger dig vara så positiv till den.
Det är inte så skrämmande, stort och tungt som man kan tro när man tittar på det. Som med så mycket annat handlar det om att man måste lära sig hantera verktyget, och under inlärningsfasen kan det verka både vingligt och tungt, men det blir lättare ju mer man övar.
Så sannt, övning ger färdighet. Och som jag sagt till Jan, skollagen har inga krav på formen. Den fösvinner 1 juli 2011. Skollagen är en vafrihetsreform.
Ja, jag känner mig hotad av SKLs syn på mer makt och litar inte ett ögonblick på att kommungubbarna kan hålla fingrarna borta från skolan.
Morrica du låter som du talade med en nybörjare på dokumentation. Jag har hunnit skaffa mig många års erfarenhet av kvalitetsdokument av olika slag.
Ja, Jan, det stämmer.
Dels beror det på att det som skrivs på nätet, oavsett om det bara är i ett kommentarsflöde till en liten blogg bland många andra bloggar, är något som kan komma att läsas av människor som inte alls deltagit i diskussionen. Därför finns det stora vinster att göra med att vara övertydlig. Jag skriver alltså inte bara till dig, utan har också de tysta läsare som kan komma att se detta i åtanke.
Dels får jag faktiskt intrycket av ditt sätt att argumentera att du inte alls är så erfaren när det gäller den sorts dokumentation som behövs i en pedagogisk verksamhet. Den skiljer sig en hel del, på många avgörande punkter, från den sorts dokumentation som fyller en funktion på arkitektfirmor och vad mer det nu var för exempel du gav.
Har du orkat läsa mitt inlägg än?
Det finns förstås en risk att någon med andra åsikter än ens egna är lättare att betrakta som okunnig.
Du fann den hånfullheten berättigad, hoppas jag?
Självklart ansåg jag den berättigad efter många års arbete som lärare på många olika arbetsplatser. … Nej faktiskt inte. Då hade jag varit ödmjuk som Uriah Heep. 😉
Det är kanske ingen dum bild av dig när allt kommer omkring, nu när du nämner det.
Svaret på din ohövliga fråga är ja. Och det redan innan du ställde den.
Nu tror jag faktiskt vi pratar om varandra totalt och hänger inte med alls. Det är nog dags att gå och lägga sig.
Jag menade inte vara ohövlig men kan ibland inte låta bli att fråga saker. Att jämföra mig med Uriah Heep var en riktig stjärnssmäll. Var det verkligen befogat?
Du gav bilden, inte jag. Jag är inte särskilt förtjust i Dickens och använder sällan, om ens någonsin, karaktärer från hans historier som liknelser för något.
Och ja, jag har läst ditt inlägg. Att man har mycket att lära inom ett område är inget att skämmas för. Inget är expert på allt, men den som har behov av att låtsas vara det blir rätt som det är farlig för både sig själv och omgivningen.
Jag tycker om Dickens för han har verkligen funderat kring ödmjukhet och uppblåsthet. Synd att du inte tycker det, jag finner stor glädje i dina litterära hänvisningar.
Det här med experter som låtsas kunna är precis fingret på det jag oroar mig över. Här hoppas jag bloggsfären ska få till en bred diskussion som en motkraft med information till varje lärare som är en verklig expert på just sitt område.
Kanske skulle du ha glädje av att läsa Austens Mansfields Park? Om det känns för svårt att läsa den är filmatiseringen hygglig.
Den här har jag läst även om det var ganska länge sen, jag tittade lite på filmen för att friska upp mitt minne.
Är inte Fanny’s rollfigur lite kontroversiell pga att hon ses som överdrivet ödmjuk av en del? Austen är dock alltid intressant och visar tydligt att hög integritet kan balansera upp detta.
Intressant att du väljer att jämföra dig själv med Fanny, den parallellen tror jag få andra hade dragit.
Det som faktiskt har med diskussionen här att göra, som har med dokumentation att göra, är en annan aspekt i historien – i Mansfield Park driver skitsnack bakom stängda dörrar historien framåt, kommunikationsbristen är akut, man säger en sak utåt och gör en annan vilket leder till att i princip hela deras värld håller på att falla samman därför att ingen egentligen vet vad någon annan gör.
Jag säger inte att detta är en parallell till vad som pågår på skolor runt om i landet. Jag säger inte heller att det inte är det, här och där.
Däremot säger jag att kommunikation är absolut livsnödvändigt för att man skall kunna bedriva en verksamhet av det slag som en skola faktiskt är. Jag säger också att dokumentation är en form av kommunikation.
Fascinerande den parallellen föresvävade mig inte ens, vi närmare oss den där fundamentala skillnaden i syn på lärarkåren och arbetsplatsen. Jag har arbetat på många skolor som fungerat väldigt olika bra, men det här med skitsnack som döljer hela verkligheten, det har jag inte mött än.
Jag är en stor förespråkare av kommunikation och tycker om att kombinera den med skriftlig så jag har exempelvis tagit på mig rollen som ständig sekreterare på våra arbetslagsmöten.
Det viktiga är dock att all kommunikation börjar i elevbehov och där tar jag utgångspunkt i mina elever och ser att för att tillfredställa deras behov så är annat än dokumentation per elev och lektion mycket mer prioriterat. Jag har sett andra elevgrupper där detta har varit en bra arbetsmetod och jag ska absolut inte generalisera min prioritering till alla men jag tror den kan gälla många.
Vi har pratat om detta många gånger tidigare, men jag säger det igen – vi kan inte utgå ifrån de förhållanden som råder i de skolor där allt är idylliskt och fungerar väl, vi måste utgå från de skolor och kommuner där det inte fungerar, och skriva lagar och förordningar som lyfter lägstanivån upp till åtminstone acceptabelt. Kommunikation och transparens kan innebära skillnaden mellan helvete och helt ok vardag för elever, och det lyftet kan vara värd den lilla extra möda det kostar att lägga om sina rutiner, inte sant?
Alla organisationsteorier jag känner till fokuserar på hur man får en stor del av organisationen att fungera så att man kan sätta in punktinsatser på de ställen där saker inte är bra.
Det betyder att när en skola som underfungerar specialstuderar man och så går man in med en kraftiga styråtgärder riktade just mot deras verksamhet och uppföljning.
Hade jag sagt det tidigare?
Visst, Jan.
Då är det väl skönt att nya skollagen ger dig just den valfriheten.
Jag undrar, Plura, är det verkligen dokumentationen per se som rör upp känslorna eller har den blivit en symbol för allt det jobbiga i den förändring den nya lagen innebär? Vad tror du? Har du fått någon uppfattning när du pratat med folk om saken?
De flesta av mina kollegor har inte börjat fundera kring nya skollagen. Gy11 räcker liksom.
Utökade dokumentationskrav har däremot varit ett problem sedan länge. Något som bekymrar många.
Det är nog inte dokumentationen i sig. Där verkar det snarare vara så att de flesta välkomnar den.
Problemet är när man lutar sig mot juristerna på kommunerna som ursäkt för vad man ska och inte ska dokumentra. De har ju en förmåga att vara övernitiska så det blir det här med pennan och långtradaren jag skrev om tidigare.
Det stor är förändringen i uppdraget som ställer till det. Som alltid när man går från ett invant arbetssätt till ett nytt dyker det här besvärliga upp som ursäker och omöjligheter. Offermentaliteten dyker upp.
Detta kallas för transition att gå från ett invant sätt via hela havets stormar till ny inriktning. Och den är nödvändig för att skolan ska lyckas i sitt uppdrag.
Skrev lite om det på min blogg om rektorernas uppdrag med anledning att skolan har svårt att få tag i duktiga ledare som är en viktig del i det nya för att hålla huvudmännen stången.
Hoppas det vara svar på frågan.
Ja, det ser jag fram mot. Av inläggen ovan inser du dock min stora misstro mot maktlystet kommunfolk.
När du säger maktlystna kommunfolk vilka inkuderar du då?
Och det som är nytt i kråksången är att de här maktlystna kommer att få det hett om örona ungefär som när lagen om kräkning kom och BEO satte igång med skadeståndsprocesser. Trilskande kommunfolket får nog bänka sig i domstolarna framgent.
Pingback: Förvrängd och förvånad kommunikation « You're no different to me