skriver Benjamin Katzeff Silberstein på ledarplats i SVD.
Det är dock symptomatiskt för dagens socialdemokratiska rörelse att unga och välutbildade röster känner sig nödgade att tala om för en sovande partiledning att de existerar.
Så här har det inte alltid varit. Svunna tiders arbetarrörelse lyckades locka till sig personer som docent Wigforss, professor Undén och licenciat Sandler. Andra ministrar har saknat doktorsavhandling men omgett sig med personer med ena foten inom akademin, och kunnat ta till sig från forskningsfronten. I Håkan Juholts laguppställning är akademikerna färre än någonsin. Vad är det som har hänt?
Villy Bergström, bland annat fd vice Riksbankschef, ger en del av ett svar på frågan:
De extrema begåvningarna som en gång i tiden sökte sig till Socialdemokratin är i dag i stället kvar i akademin som professorer. På min tid var nästan alla samhällsintresserade akademiker orienterade kring arbetarrörelsen. LO:s folkhögskolor hade fantastiska lärare. Då fick man akademikerna gratis, men man har struntat i att vårda dem.
Helt gratis var det dock inte. Det fanns en medveten strategi och det fanns institutioner.
– Tanken med exempelvis det numera nedlagda Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (Fief) var att skapa en kontaktyta mellan arbetarrörelsen och den akademiska världen. Folk skulle slussas därifrån till sossarna och facket, men det har man gett upp och Fief är nedlagt, säger Bergström, själv chef för institutet mellan åren 1985 och 1995 […] Man har aldrig förstått att man aktivt måste förse sig med den bästa kompetensen. I stället har man sett stark förankring inom rörelsen som viktigare.
Nils Lundgren utvecklar den sidan av situationen ytterligare:
Graden av akademiskt inflytande i partiet har varierat, men under allt detta har det funnits ombudsmän och andra starka grupper som varit skeptiska till att läsa böcker och göra kalkyler. Vi står väl ändå för socialdemokratisk politik, oavsett vad forskare säger, har attityden varit.
Och visst kan man göra det, man kan både stå för och representera ett partis politik utan att vara kunnig i vare sig ekonomi eller andra akademiska områden. Men om man vill axla det stora och omfattande ansvar det innebär att styra ett samhälle krävs det något mer än att ”stå för politiken”, ”vara en rejäl människa” och ”livets skola”. Man behöver veta vad man gör, inte bara vad man vill. Katzeff Silberstein avslutar artikeln med att sammanfatta situationen:
Om Socialdemokraterna ska överleva på lång sikt måste de hitta personer som, för att använda Villy Bergströms ord, kan ge rörelsen ”analyskapacitet, argumentationsförmåga, insikt om förändrade samhällsstrukturer, ja, skicklighet, helt enkelt.”
Socialdemokraterna, precis som andra partier som tar plats i riksdag, nämnder och kommunstyrelser, behöver folk som vet vad de gör och vad de pratar om. Socialdemokraterna behöver akademiker, men kanske är frågan om dagens socialdemokrater vill ha akademiker?
När jag läst i Lund 1974 pågick samma diskussion. Men då vara alla intellektuella kommunister…
Vilken diskussion syftar du på, Mats? Diskussionen om socialdemokraternas attityd till akademiker och akademisk kunskap, eller diskussionen om förändringen inom det socialdemokratiska partiet?
Är inte det här ett större problem än så? Jag misstänker att det är för få akademiker som engagerar sig politiskt, punkt. Man tycker en massa, men är väldigt ovilliga att sticka ut hakan och välja ett parti. Ännu mer ovilliga att sätta kvällar och helger på tråkiga möten. Till det kan kanske också läggas ett allmänt akademikerförakt i väljarkåren.
Jo, det är det nog. Jag kan tänka mig att få akademiker finner att partipolitiken ger dem någon möjlighet att påverka de områden i samhället de vill påverka. Dels för att det, som du säger, kostar orimligt mycket tid, dels för att i många lokala organ sitter så mycket i väggarna och är så traditionsbundet att möjligheten att faktiskt påverka något är mycket liten om man inte är ”en i gänget”. Vilket för oss tillbaka till akademikerföraktet.
Vad kan vi göra åt saken?
Ja steg ett är enligt min mening att akademiker behöver engagera sig mer politiskt. Höll just ett brandtal i bastun till mina egna yngsta ättelägg som uttryckte ointresse för politik. Jag påminde dem om att SD inte bara är ett ungt parti, det är ett parti av ungdomar. Om de gäspar och spelar Tibia istället är ansvaret för dumma beslut som tas deras. Det är på det där sättet sådana som Berlusconi och Le Pen kommer till makten.
Är inte akademiker tämligen politisk engagerade, om än inte organiserade i partier? Jag tycker jag hör och ser politiskt engagemang åt alla håll, diskuterande, debatterande, argumenterande, och faktiskt här och där en del lyssnande också (och det är inte så dumt om man ska kunna åstadkomma någon hållbar förändring) på såväl lokal som global nivå. Man diskuterar EU, aldrig har väl folk satt sig in i hur det här med Euron faktiskt fungerar, man diskuterar Kinas betydelse för världshandeln och man funderar kring hur det egentligen är på platsen där man själv lever, vems intressen tillvaratas egentligen där?
Engagemanget finns nog, men det kanaliseras inte genom de traditionella partiapparaterna, det är min uppfattning. Ser det annorlunda ut från din horisont?
Pingback: Möt de som blommar ut sent | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg
Pingback: Socialdemokraterna och tiden « You're no different to me