Jag tittar på Skolsnack Garage-TV hos Fredrikbloggen. Man pratar om tid, om arbetstid, om lärares förtroendetid, om hur tiden prioriteras och om huruvida man gör rätt saker eller är mer mån om att göra saker rätt.
Det är viktiga frågor, och det är frågor som de flesta har åsikter om och frågor som väcker känslor.
Man lyfter bland annat den ständigt återkommande frågan om saker man råkar stöta på som väcker tanken ‘aha, detta skulle ju passa precis i undervisningen’ – gör det att TV-tittandet eller tidningsläsandet eller vad det nu råkar vara sker på arbetstid eller fritid? Eller en gråzon någonstans emellan?
Det är en intressant fråga att fundera kring. Såhär funderar jag:
Då och då har jag pratat lite om hurusom jag arbetar när jag arbetar med skönlitteratur i språkundervisningen. Jag lägger ner en hel del tid på att målmedvetet förbereda de böcker eller texter som kommer att användas i klassrummet, och den tiden anser jag definitivt hör till min arbetstid.
Det är stor skillnad på hur jag läser när jag läser för att bedöma en boks undervisningsbarhet eller när jag närläser och planerar undervisningen gentemot när jag läser en bok för min egen skull. Visst händer det att jag stöter på en bok med god undervisningspotential när jag läser för min egen skull, men det gör inte mitt privata läsande till arbetstid, utan bara att det jag gör på min fritid får effekter på mitt arbete.
Och det gäller det mesta. Det finns en tendens i debatten just nu att räkna timmar och minuter i lärares arbetstid som vore vi alla byråkrater med stoppur i handen. Så fort man tänker en tanke som har relevans till det man gör i klassrummet så klickar man igång stoppuret.
Uppriktig fråga: blir ni inte stressade av att tänka så?
Jag har en årsarbetstid. En del av den tiden är schemalagd, en del av den tiden är förtroendetid. För mig innebär det att min arbetsgivare har förtroende för att jag förvaltar min årsarbetstid på ett sånt att jag kan utföra det arbete jag är anställd att utföra på ett gott sätt. För mig innebär det också att min arbetsgivare har förtroende för att jag förmår sätta gränser för mitt arbete så att jag inte plötsligt jobbar alldeles för mycket, samtidigt som jag har förtroende för att min arbetsgivare inte lägger på mig galna uppgifter som inte har med det jobb jag är anställd för att göra att göra.
Somliga perioder arbetar jag väldigt mycket. Andra Väldigt Mycket. Däremellan finns det perioder när planeringen rullar på, och jag har möjlighet att ta igen mig. Det blir så när man har årsarbetstid. Skulle en tidsstudieman komma och hälsa på mig i en sådan lugn period skulle han hoppa upp och ner av förtjusning och hojta att jag har hur mycket utrymme som helst att ta på mig andra arbetsuppgifter! Skulle han dyka upp i en av de perioder när jag arbetar Väldigt Mycket skulle han ge upp och gå hem eller somna i ett hörn långt innan mitt arbetspass tagit slut.
Jag skulle erbjuda honom en kudde att vila sitt trötta huvud på och viska att det nog finns vettigare saker för honom att studera.
Men ungefär så ser jag på saken – om saker jag gör råkar väcka tankar om skolan, om böcker jag läser visar god undervisningspotential, om TV-program jag ser ger mig uppslag för klassrumsdiskussioner eller om samtal på Twitter ger mig nya infallsvinklar så är det inspirerande och givande. Men det är vad man kallar serendipiteter, mycket betydelsefulla, ja. närmast oundgängliga, men inte arbetstid. Arbetstid blir det när jag börjar bearbeta det, förbereda det, arbeta med det och foga in det i planeringen och skolarbetet.
Är jag helt ute och cyklar, tycker ni?
You're no different to me 
Nej Morrica, du är inte ute och cyklar!
Du är snarast ganska ensam på cykelbanan. Det var ungefär det här jag försökte framföra i en lååång diskussionen häromdagen.
Utmärkt min kloka vän!
Jasså, var det det du ville säga, där ser man. Så bra att det blev utrett.
Har skrivit om detta förut, kanske det här inlägget kan bidra med något?
http://skolaochutbildning.wordpress.com/2011/03/27/fortroendetiden-ett-forsvarstal/
Tack för en intressant länk, Björn. Kan det vara så, tänker du, att vi pratar för lite om hur vi faktiskt använder oss av förtroendetiden, vilken funktion den faktiskt fyller och hur det kan komma sig att veckorna ser så olika ut, rent tidsstudiemässigt mätt?
Jag ser det som att förtroendetiden kan och ska vara precis vad som helst. Jag vill inte definiera vad som är ok och inte ok att göra. Man vet aldrig när, eller varför, den där perfekta tankegången eller idén uppstår. Tänkande och kunskap är för komplext. Men visst borde vi diskutera vilken funktion den fyller, för den fyller en oerhört viktig funktion. Men inte i Björklunds drömskola där allt ändå skall vara standardiserat…
Jag vill påstå att det beror på hur man ser på kunskap.
Men nog måste vi kunna prata om hur vi ser på saken, och om hur vi använder förtroendetiden, utan att bli anklade för att definiera vad som är ok och inte ok? Eller missförstår jag dig?
Jag tror för övrigt inte Björklunds drömskola ser ut som du beskriver den, faktiskt. Det är inte alls det intrycket jag får av det han säger.
Ja, självklart skall vi diskutera hur vi ser på det. Hela diskussionen om arbetstid ska ses i det större perspektivet av den förskjutna produktionsordningen. Det blir allt svårare att definiera vad som är arbete och vad som är fritid, nu när vi inte producerar varor i fabriker längre utan kunskap och information. Aningen snabbt sammanfattat… 🙂
Tja, att släppa industrialismen som tankemodell tycks svårt, det gäller samhälle såväl som skola. Men jag tror vi blir så illa tvungna om vi ska komma vidare, faktiskt.
Vi har ju inte vår arbetsgivares förtroende till någonting längre, allt ska ju mätas! Så att ständigt få höra ”att det ingår i din förtroendetid” från arbetsgivaren gynnar endast arbetsgivaren. Vi lärare är de stora förlorarna.
Känner man så behöver man göra något åt sin situation. Kanske är det rent av dags att börjar fundera över om man verkligen vill fortsätta vara lärare?
Både ja och nej. Läser jag en ungdomsbok som jag inte läst innan och som jag tror kan funka för mina elever skulle ja kanske säga att det kan rymmas i förtroendetiden. Samtidigt spelar det ingen roll. Jag gör mycket som har med jobbet att göra, t.ex. #skolchatt som gör mig till en bättre lärare, men att börja se allt man gör som arbete är knappast rätt väg att gå. Arbetstiden är på årsbasis, jag håller med. Ibland är det lugnare, men just nu är det galet. Det är okej. Faktum är att jag gillar att jobba så. Så länge de lugna perioderna kommer och min arbetsgivare litar på att jag använder min tid väl. Det är ett givande och tagande och så ska det vara. Vi har ansvar för att vår årsarbetstid går ihop och påpeka för arbetsgivaren om så inte är fallet, men vi har också ansvar för att faktiskt ta vara på de lugna perioderna.
Jag ser det som att om jag läser en bok först och främst i syfte att utröna hur undervisningsbar den är, då gör jag det ”i tjänsten”. Om jag däremot läser en ungdomsbok för att jag har lust att läsa den, för att jag tycker den verkar givande för mig, och på kuppen finner att den förefaller undervisningsbar, då gör jag det inte ”i tjänsten” förrän jag börjar jobba med den. Men det är min syn på min tid.
Och jag håller helt med dig, vi har ansvar för att se till att det går ihop, och vi har ansvar för att vi tar vara på den lugna perioderna. Jag gillar också att arbeta så.
Pingback: Bloggvänner – bra tankehjälp | Rektorns blogg
Jag tror inte att det är många som tänker stämpelursaktigt. Att man diskuterar tidsanvändning och vad som krävs för att man ska kunna göra ett bra jobb är inte detsamma som att man ständigt klockar vad man gör. Däremot tror jag att det finns en hel del lärare som inte fyller på sina ämnen så mycket som de borde därför att tiden inte räcker till. Då blir man en sämre lärare.
Det blir man definitivt, och när man befinner sig i en stressad situation så är det svårt att plötsligt byta riktning och göra på något annat sätt, hur mycket man än skulle vinna på det. Jag tror att det kan vara så att vi måste prata väldigt mycket mer om hur vi faktiskt använder vår tid, hur vi prioriterar och hur vi planerar och genomför våra planeringar för att få rätsida på det problemet.
Morrica, jag tror inte att allt kan ordnas med att vi skärper oss och prioriterar rätt. En stor del av dagen har man inte möjlighet att prioritera. Ett bråk i korridoren måste hanteras då, en förälder som tycker att telningen borde ha fått VG likaså. Jag bryr mig inte ett skvatt om raster. Jag behöver inga. Och mitt enda problem med långa arbetsdagar är att jag har insett att Boxers recept ”I must work harder” (Animal Farm) verkligen inte är ett framgångsrecept. Men jag tycker att det är väldigt viktigt att jag har utrymme att göra ett bra jobb. Och det utrymmet blir det allt svårare att hitta.
Inte allt, men en hel del. Det som händer om dagarna händer, och det får man ha med i tanken när man planerar.
Planering och prioritering är ett annat perspektiv än det som uppstår i ögonblicket, och min erfarenhet är att en långsiktig plan ger mer utrymme att hantera det akuta utan att detta avbrott i rutinen får några ödesdigra konsekvenser på helheten och kontinuiteten.
Föräldern kan man däremot prioritera ned, och meddela att ”jag har telefontid onsdagar mellan 11.30 och halv tolv (eller när man nu har möjlighet att lägga in en halvtimme i veckan då man kan sitta vid telefonen och göra saker som inte kräver hundra procent fokus och inte förfars av att behöva vänta en stund) så om du ringer då ska jag gärna motivera telingens E för dig. I detalj, utifrån min genomarbetade dokumentation” Det kan möta lite pip i början, men snart får man respekt i detta (från de flesta) Har rektor invändningar kan h*n ta samtalen själv, lärarens tid behöver till lärarens arbete med undervisning och elever i första hand.
Pingback: Den elfte « You're no different to me
Morrica, det låter allt väldigt bra, men varken jag eller mina kollegor är dumma eller självdestruktiva. Det vi kan dra in på det drar vi in på. I går fick jag se att det var utvecklingsarbetet som rök. Det jag basar för. Cirka en tredjedel av personalstyrkan på plats och de utvärderingar som skulle varit inlämnade vecka 43 – hälften kom under onsdag och torsdag och kostade mig 14 timmars arbetsdagar.
På gymnasiet kan man hålla föräldrarna kort. På högstadiet kostar sådant däremot ofta mer än det smakar.
Lärarjobbet kan se väldigt olika ut. Men när jag tittar mig omkring ser jag väldigt trötta och stressade kollegor. Personalrummet är för det mesta tomt. Pauser och pratstunder har de flesta aldrig tid med. Så ska det inte se ut. Och jag håller inte med om att det är vi som ska skärpa oss här. Det är kommunerna och SKL som ska göra det.
Min poäng är ungefär att det handlar om att prioritera om, att sortera upp, att planera, att samarbeta och hjälpas åt där det går, målmedvetet se till att faktiskt skapa utrymme för både pauser och pratstunder, och när dessa väl är skapade se till att försvara dem så att de blir bestående.
Jag har aldrig sagt och kommer aldrig att säga att det handlar om att lärare ska ”skärpa sig”. Däremot har jag sagt, och kommer fortsätta säga, att lärarna måste stiga fram och börja ta makten över sin egen situation i långt högre grad än man gör idag. Det kan man inte göra ensam. Man måste göra det tillsammans, stötta varandra och dra åt samma håll. Att inte lärarfacken jobbar mer för att stötta sina medlemmar i detta med såväl råd som dåd är ett mysterium som jag inte alls begriper det minsta av.
Det är bra att arbetstiden problematiseras som du gör Morrica!
För framtiden är det ju inte så bra att man inte är riktig överens om hur det här med årsarbetstid, toppar och dalas ska beskrivas. Men en öppen diskussion är ju, som alltid, nödvändig.
Nu förs på nytt idéer om ett förkortat sommarlov fram…vad sägs om det i sammanhanget?
Det är en helt annan diskussion.
Jaså, du tycker det du, Morrica?
Jag tycker inte alls du är ute och cyklar, snarare att du slår huvudet rätt på spiken. Läraryrkets frihet och omväxlande tempo är både dess välsignelse och dess förbannelse. Det gäller att på något sätt lyckas hålla ordning på detta och sin hälsa, med elevernas kunskapstillväxt för ögonen. Det är inte lätt, men det är viktigt. Det kan knappast bli svårare för att vi pratar om det. Jag instämmer till viss del i Helenas beskrivning, men undrar samtidigt över hur vi kan prioritera att skriva ett dokument till istället för att ta en välbehövlig fikapaus då vi ju vet att vi behöver den för att orka leverera ännu en lektion med god kunskapstillväxt och god undervisningsrelation. Det är ju dessutom på fikat och ”backstage” som de viktiga yrkesetiska diskussionerna föds och får näring.
Nej, mindre gnäll, mer diskussion samt råg i ryggen är nog vad som behövs.
Tack, Magnus, så skönt att höra! Det ligger mycket i det du säger, vi måste själva prioritera pauserna om vi värderar dem, vi måste själva ta ansvar för att balansera vårt arbete och vår hälsa.