Det råder ett ingrott bildningsförakt, särskilt utanför storstäderna. Plugghästar och nördarna står längst ner i den version av flugornas herre som dagligen utspelas på svenska högstadieskolor. Pojkarna uppmuntras att drömma om att bli en ny Zlatan, men inte att vinna Nobelpris. Enligt Pisa har 22 procent av de svenska eleverna inte tillräckliga kunskaper i matematik för att klara sig ute i samhällslivet.
Ola Wong lyfter i Skolvärlden frågan om hur betydelsefull samhällets inställningen till bildning är för skolklimatet och studieresultat. Vi har snuddat vid ämnet tidigare, vi har funderat kring akademikerföraktet, kring hur svårt det kan vara för den som växer upp i det som kallas ”hem utan studietradition” att bryta mot denna tradition.
Visst kan man skylla Sveriges försämrade resultat på skolpolitiken: kommunalisering, lärarnas låga status och kvalitet. Vi har en lärarutbildning där läsmetodik har tagits bort och man har kunnat bli lågstadielärare utan att kunna matte. Men det går inte att komma ifrån att en minst lika viktig orsak är den svenska kulturen.
Vi talar om segregation, vi talar om låga studieresultat, och det måste vi göra. Vi pratar om elever med språksvårigheter, elever från socioekonomiskt svaga områden, och det är också viktiga frågor. Vi talar om lärarnas låga löner, men talar vi om det karaktäristiska akademikerföraktet som finns i den svenska kulturen? Talar vi om vilken betydelse det har för skoleleverna att det knappt finns några akademiska kufar kvar i skolorna runt om i landet?
Unga människor behöver se att det är ok att vilja studera. Det är ok att vara nördig, att vara plugghäst. Unga människor behöver se att man blir respekterad av andra vuxna även om man är bildad, de behöver höra mamma och pappa därhemma vid köksbordet tala med lika mycket respekt om den beläste skolläraren som om kommunalrådet eller idrottstränaren.
Den som är som de flesta; lite vilsen och rådvill, får ofta vägledning av föräldrarna. Nu är det en gång för alla så att Sveriges välstånd inte bygger på idrottsstjärnor. Det bygger på utbildning. Den tidiga Folkskolereformen 1842 gav Sverige ett försprång som räckte till millennieskiftet. Sedan kom resten ikapp och förbi. Med föräldrar som inte drömmer att barnen ska studera kommer Sverige att fortsätta att halka efter.
Vad tänker ni om saken? Ligger det något i det Wong säger? Har vi en kultur av bildningsförakt i Sverige? Vad kan vi isåfall göra åt saken?
You're no different to me 
När jag var liten ville jag bli en Allvetare – nu nöjer jag mig med att vara en Halvvetare.
Ordet bildning handlar nog mer om att veta att det finns mycket man inte vet?
(fritt efter Sokrates)
Jag förstår inte riktigt hur du menar? Menar du att bildningsföraktskulturen inte finns, eller att det man föraktar är människor som öppet erkänner att de har mer att lära, eller något helt annat?
Det är ju ofta så att den som bara kan litegrann om en sak gärna blir rätt tvärsäker i sitt argumenterande, och ofta hävdar sin ståndpunkt envetet, i synnerhet om någon antyder att det kan vara så att det finns ett annat sätt att se saken. Den som kan mer har ofta ett mindre behov av att skryta om sina kunskaper, och en öppnare inställning till andras kunskap, även om den bara är mycket ytlig så kan där finnas saker man själv inte vet.
Precis så menar jag!
Men det är svårt att sätta ord på hur man uppnår den där upphöjda visdomen utan att det blir obehagligt elitistiskt. Dessutom anar jag att det som vi själva uppfattar som insiktfull ur ett större perspektiv feamstår som olidligt trångsynt.
Men – böcker och långsamma samtal är väl fortfarande den bästa vägen till att kunna förstå och stå ut med olikheter.
Hur menar du? Vilken ”upphöjd visdom” pratar vi om? Hur skulle denna bli ”obehagligt elitistisk”? Vilket ”större perspektiv” syftar du på? Jag anar att jag missförstår dig helt när jag får ett intryck av att du faktiskt instämmer i att det är problematiskt att unga människor strävar efter akademiska skolning?
Jag läser om och inser att sanbandet till wongs artikel är vagt – hans tes är värd att diskutera och jag ber om utsäkt förnstickspåret.
Not to worry – när jag läser ditt svar här nedan så ser jag hur du menar och förstår din tankegång.
Bildning har alltid varit ett individuellt projekt – ett sätt att försöka skapa en intellektuell distans till det omedelbara och naiva sättet att erfara tillvaron. Genom böcker får vi andra persoektiv och möjlighet att se på våra liv utifrån. Samtidigt finns det en risk att den här bildningen skapar ett främlingskap inför mig själv och den miljö jag kommer ifrån.
Jag menar att detta är bra och viktigt. Både som samhällspolitiskt projekt (utbildning lönar sig) men också på ett personligt plan där böcker kan ses som en form självförverkligande.
Min entusiasm inför akademin är vacklande och det finns delar som jag upplever som problematiska – men i princip är jag extremt mycket för bildning. Om den sker inom eller utom akademin är kanske en annan fråga? Jag tror du är lika intresserad av informellt lärande som jag.
Jag har aldrig upplevt att bildning skapat främlingsskap inför varken mig själv eller någon annan. Det innebär inte att det aldrig skett, bara att jag aldrig upplevt det. Däremot att det ger perspektivskiften som ibland kan vara lite svindlande, det är en annan sak.
När man skiftar perspektiv ser saker och ting annorlunda ut än de gjorde innan, och även om man går tillbaka till utgångspunkten så är man fortfarande medveten om hur man upplevde det ur det andra perspektivet. Det kan ibland skapa en viss distans till den miljö och de människor man befann sig ibland innan man skiftade perspektiv – i synnerhet om dessa människor förväntar sig och ibland till och med kräver att man skall agera som om man såge saker precis som man gjorde innan.
Jag tror det kan vara så att du sätter fingret på en viktig aspekt av frågan precis där, Mats.
Jag åkte till Lund direkt efter gymnasiet. Kom hem till Malmö efter ett år och var lite märkvärdig. Och då kommer jag från stabil medelklass.
Den där resan är aldrig smärtfri och det kräver mycket integritet för att ta med sitt gamla jag in u det nya!
Frågan vi bör ställa oss är om just det där att ”ta med sitt gamla jag” verkligen alltid är det mest eftersträvansvärda?
Jag är inbiten konstruktivist och då är en defintion av lärande att de gamla mentala kartorna ställs mot de nya erfarenheterna. Vilka föreställningar kan jag ta med mig och vilka måste jag ompröva.
Problemet handlar kanske om att det är rätt att överge föreställningar om tillvaron – men det är riskabelt att släppa hela det kapital av upplevelser och erfarenheter som har gjort oss till dem vi är idag.
Resan in i akademins värld kan vara rituell på det sättet – vid disputation (promovering) inträder du i de odödligas krets och tar därigenom farväl av den vardagliga gemenskapen….
Människor är olika, och har olika erfarenheter och upplevelser bakom sig. För en kan det vara rätt att bära allt detta med sig, för en annan kan det vara helt nödvändigt att få lov att släppa taget och lämna det. De flesta av oss befinner oss någonstans mellan dessa två.
Kanske vi har ett bildningsförakt. Om jag bara går till det socialdemokratiska partiet har de haft bildning på den politiska agendan sedan starten. Fackföreningar och bildningsförbund var naturliga delar i att lyfta befolkningen.
Palme hade förmågan att omsätta ideologi i praktisk politik genom genomförandet av grundskolan på 60-talet.
Partiet har haft akademiker som partiledare fram till Mona Sahlin. Därefter har inte bildningsidealet stått högt i kurs där.
Samtidigt kan man fundera kring hur det är för grabbar. Om jag ser på min egen situation och uppväxt i industristaden hade vi grabbar att se upp till de där som blev ingenjör och jobbade på ortens industrier. Många valde den banan ända upp på akademisk nivå.
Det där försvann någon gång på 80-talet när det var lättare att jobba på macken för höga löner än att huvudlöst kasta sig ut i en oviss karriär genom att skaffa sig akademiska meriter. Med lika mycket betalt i startlön fast med ett glapp på minst 6-7 år i förlorad arbetsinkomst.
Samtidigt kan man fundera över om det är önskvärt att alla ska sträva efter en akademisk bildning. För hur man än ser det nivileras kunskapsnivån om man försöker tränga in så många som möjligt på den nivån. Akademiska studier är trots allt abstrakta ting som inte alla är lämpade att ta till sig.
Riktigt var jag landar med detta kan man fundera. Men det var några ostrukturerade tankar. Det viktiga är att någon ser till att kunskap ska bjuda motstånd för att erövras. Färdig tuggad föda skärper inte tankeverksamheten.
Fast jag tror att det idag är mer accepterat att det finns nördar än när jag växte upp.
Var Göran Persson akademiker? Man bävar!
Jag tror det är mer accepterat att det finns nördar idag (och där har Internet haft en enorm betydelse!) (och filmer som the Matrix och Tron) (och TV-serier som CSI och the Big Bang Theory) på ett teorietiskt plan, men jag tror samtidigt att det finns mindre utrymme på det personliga planet – i medelklassområdet, i det lilla ”idylliska” samhället på landet, i betongförorten tror jag det blivit svårare att vara öppet nördig.
När jag läser Wongs beskrivning känner jag inte riktigt igen mig. För mig är det inte bara en blandning av äpplen och päron, det är mer likt en blandad fruktsallad. Jag gör ett försök att begränsa mig till bildningsfrågan.
Jag arbetar själv ”utanför storstäderna”, försöker påminna mig om tillfällen då jag mött förakt för bildning men jag lyckas inte framkalla någon konkret situation. Däremot har jag erfarenhet av frustration över att elever inte har samma målbild som den vi inom skolproffessionen ser framför oss. Detta har fått mig att fundera över den önskan vi som arbetar i skolan har om att våra elever skall nå så långt som möjligt och vår bild av att detta betyder högskole- eller universitetsstudier. Vad är det som säger att det är den rätta vägen för alla? Och vi behöver ju många olika proffessioner för att vårt samhälle skall fungera. (Försök få tag i en rörmockare!)
Visst har vi på landsbygden pratat mycket om dilemmat att våra elever sett att det går att få ett bättre bättre betalt jobb utan vidare studier. Och vi pratar om att den här möjligheten är begränsad för de elever vi möter idag, de har inte samma ingångsläge som sina föräldrar. Arbetsmarknadens krav har ökat.
Min upplevelse är att föräldrar vill sina barns bästa och att deras barn skall ta tillvara på de möjligheter som erbjuds. Jag har inte upplevt att föräldrar påverkat elever att inte ha mål att studera vidare, snarare att det varit en önskan om eleven valt att inrikta sig mot en mer praktisk utbildning.
Jag håller med Morrica om att ”Unga människor behöver se att det är ok att vilja studera. Det är ok att vara nördig, att vara plugghäst.” Med fötterna i grundskolans mylla ser jag vårt arbete med att vara tydliga med skolans kunskapsuppdrag, vikten av och glädjen i att lära som viktiga grundbultar.Vi har också ett viktigt uppdrag som förebilder, lärare med flera skolproffessioner som levande exempel på vad man kan nå med utbildning – visst påverkar det elever och föräldrar.
Ibland tror jag att det är lätt att fastna i hur det var förr. Jag är själv uppväxt med föräldrar som gärna framförde sitt förakt för skola och lärare. I deras omgivning fanns inte många med erfarenhet av gymnasie- eller högskolestudier. Deras barnbarn har lämnat gymnasiet för ett par år sedan, de representerar en generation där det är naturligt att gå vidare till olika typer av fortsatta studier. Själv finns jag mitt emellan och försöker att tänka nutid – det har skett stora förändringar.
Visst har det blivit mer OK att utbilda sig, visst har vi blivit bättre på att uppmuntra olikheter? När jag tänker på de som är i 20-30 årsåldern idag ser jag en brokig blandning av människor som tycker att det är OK att välja olika vägar.
Jag gissar det är väldigt svårt att dra slutsatser utifrån sina egna erfarenheter när det gäller skola i Sverige numera. Skolorna och huvudmännen skiljer sig i så hög grad åt, att alla slags generaliseringar blir mer eller mindre skeva beroende på var man tittar.
Har vi verkligen blivit bättre på att uppmuntra olikheter? Uppmuntrar vi verkligen alla olikheter, eller accepterar vi variationer inom givna ramar? Accepteras det att man utvecklas och förändras om man utbildar sig, att man får andra perspektiv på världen och kanske inte längre är intresserad av att leva i det lilla idylliska landsbygdssamhället, eller finns en förväntan på att man ska ”komma hem” igen och ”bete sig som folk”? Att utbildningen visserligen skall ge ett jobb, men inte förändra personens perspektiv och sätt att se världen?
Med största sannolikhet är det väldigt olika beroende på vilken landsort det är man tittar på. Det finns samhällen där kraven på likriktning är väldigt strikta, där man hellre går arbetslös ”hemma” än flyttar någon annanstans, där flickorna pluggar tills ögonen svider för att komma därifrån medan pojkarna siktar på att leva som pappa och farfar gjort. Det finns samhällen där de flesta läser vidare, och den som inte gör det är den udda fågeln. Och det finns samhällen som det samhälle du beskriver, där man faktiskt gör olika och det är helt ok.
Men jag tror vi gör oss en otjänst om vi tror att den kultur Wong beskriver finns i någon lättutpekad del av samhället. Jag tror den finnas såväl i söder som i norr, på landet som i stan, i villor såväl som i radhus och lägenheter.
Visst är det omöjligt att generaliser från en egen begränsad horisont. Har nyligen bytt arbetsgivare och upplever stora skillnader när det gäller kultur och förhållningssätt. Variationen mellan skolor är stor och det finns dessutom variation inom en skola. Det finns inga mallar.
Själv har jag mött tråkiga och inskränkta attityder genom livet men det har varit från människor i min egen ålder eller äldre. Även om vi inte nått så långt som man skulle kunna önska (Jante är en stark kraft) så går väl utvecklingen frammåt? Det är möjligt att jag har en för positiv och förhoppningsfull bild av det uppväxande släktet. (Får fundera vidare över detta)
Jag blir nyfiken på hur det ser ut i vårt avlånga land – vill ha mer fakta att tänka utifrån… Om unga människor väljer bort möjligheten att påverka sin framtid har vi problem. Om det är på det viset, beror det på bildningsförakt? Eller beror det på att skolan misslyckats med att vara meningsfull och utveckla lust att lära?
Av en tillfällighet som ser ut som en tanke fick jag för bara några ögonblick sedan den här länken på Twitter: http://www.sns.se/sites/default/files/20_ar_med_forandringar_i_skolan.pdf
Jag har inte hunnit läsa något mer än innehållsförteckningen ännu, men den antyder att det kan vara ungefär vad vi efterlyser för att fundera utifrån. Åtminstone en plats att börja på.
En av de riktigt tunga poängerna i Wongs text är att det inte är hos eleverna det bildningsförakt han pekar på ligger, utan hos föräldrarna och föräldrarnas omgivning. Dagens ungdom skiljer sig allt oftare (lyckligtvis många gånger) på många punkter tämligen radikalt från sina föräldrar. Det gäller uppförande, det gäller social interaktion, det gäller attityd mot världen och mot medmänniskor, och det gäller i många fall utbildning också. Det ger hopp och förtröstan inför framtiden. Men det gäller långt ifrån alla – många lunkar efter i föräldrarnas fotspår, tar över värderingar, tar över traditioner och attityder utan att ifrågasätta förrän möjligen då något drastisk inträffar som tvingar dem att byta inriktning. Det ger… hmmm… något annat inför framtiden.
Tack! jag skall läsa vidare! Föräldrar och omgivning är nog inte så lätt att påverka, jag fortsätter att ha hopp om framtiden.
Får nog krypa till korset och fördjupa mig även i twitter – det verkar finnas sådant som är synd att missa.
Ja, hurra! Twitter är guld, se till att följa tillräckligt många bara, det är där många missar i början.
Pingback: Behöver skolan bättre föräldrar? « You're no different to me
Har det inte börjat vända lite? Eller så är det bara att jag inte längre är i grundskolan. På högstadiet tyckte jag att både elever och föräldrar led av någon form av bildningsförakt. I alla på så sätt att mycket annat är viktigare än skolan som t.ex. fotbollsträningar. Jag kan förstå att femtonåringar tycker så, men att föräldrar stöttar det har jag väldigt svårt att förstå. Nu är jag på IM och något bildningsförakt tycker jag inte att det finns, men ett skolförakt, eller snarare en skolilska och en skolbesvikelse. Kunskap och bildning går dock att sälja in förvånansvärt bra.
Det är en väldig skillnad på bildningsförakt och skolförakt, är det inte? Skolförakt tycks mig som ett mindre och handgripligare problem, lättare att åtgärda och/eller komma förbi. Jag hoppas du har rätt, men ärligt talat – jag ser inga tecken på den vändningen ännu.