DN-hopping och vårt behov av lyckliga slut

Jag hamnar i DN och tar del av hur Julia Svensson ventilerar sin besvikelse över filmen En Dag:

När jag beklagar mig över min förstörda filmkväll berättar en vän att hon gjorde misstaget att köpa ”En dag”-boken när hon var deppig, eftersom förlaget tryckt ”Må bra-läsning i högsta ligan” på omslaget. Jag får medhåll: hajpen kring denna saga är lurendrejeri.

I recensionsutdragen på Bokus står det: ”Denna charmiga, varma och humoristiska berättelse går rakt in i hjärtat ”. Och en kompis rekommenderade boken som en härlig historia, en sådan ”man kan behöva ibland”.

Svensson väntade sig en romantisk komedi, en historia som efterlämnar ungefär samma känsla som de moderna klassikerna Bridget Jones Dagbok eller Sex and the City. Hon hade längtat efter att se filmen, beskriver hon, och ”häromkvällen befann jag mig i passande stämning. Ensam, trött, lite låg, hade laddat upp med lösgodis och yllefilt” men i stället för den lättsamma verklighetsflykt hon ställt in sig på slutar filmkvällen med att hon, som hon beskriver, gråter och hyperventilerar samtidigt. ”Hur gick det här till?” frågar hon sig upprörd.

”Kan man klaga över att inte bli tillräckligt lurad?” skriver Mats som rubrik till det blogginlägg som ledde mig till Svenssons text, men den underförstådda implikationen att genren romantisk komedi bygger på att tittaren vill bli lurad att, åtminstone för en stund, tro på det lyckliga slutet. Jag har inte sett filmen, men jag har läst boken, och inte ens väldigt tidigt om morgonen innan jag hunnit dricka min första kopp kaffe, den tid på dagen när hjärnan fortfarande är fylld med luddig dimma, hade jag placerat boken i kategorin romantiska komedier.

Aristoteles beskriver hur en gång Homeros skapade mönstret för komedin genom att göra dramatiska föreställningar som inte smädade (som satiren) utan snarare förlöjligade. Vi känner igen den romantiska komedins upplägg, inte sant? Den dramatiska kärlekshistorien, ofta med förvecklingar och missförstånd, de övertydliga men sympatiska karaktärernas överdrivna reaktioner som som får oss att småskratta igenkännande, de uppskruvade känslorna, de komplicerade situationerna dessa känslor försätter karaktärerna i. Det är en svår genre, gränsen mellan en framställning som lämnar oss med känslan av att ‘om till och med den där hopplösa människan får ett lyckligt slut så finns det hopp för mig också’ och slapstick kan vara hårfin.

Har man fått uppfattningen att One Day befinner sig i den här kategorin förstår jag att man känner sig lurad. Det är ingen historia som garanterar ett lyckligt slut, men det är definitivt en läsvärd bok.

Länkarna i marginalen till Svenssons text leder mig till DNs Johan Croneman som belyser en annan sida av fenomenet lyckligt slut när han ställer sig frågande till människors upprördhet över Whitney Houstons död:

Annars mådde jag mest illa under helgen, nej det var inte vinter­kräket, det var väl snarare mediekräket. Det som vällde fram efter beskedet om att Whitney Houston hittats död på ett hotellrum. Herregud, plötsligt var det Maria Magdalena själv som hade avlidit, en helig ikon, ett helgon – inte den artist som hånats och bespottats i över ett årtionde, som hängts ut både på längden och på tvären, vars privatliv både marinerats och grillats i medierna. Man har långsamt men effektivt frossat i bilder på hennes förfall, den ena mer avslöjande bilden efter den andra har vandrat världen runt.

Plötsligt sörjde en hel värld, och när jag i går morse läste på text-tv att man på amerikanska Grammy-galan gemensamt bett en bön för Whitney, då fick det vara nog.

Många förundras över den reaktion Houstons död väckt, en och annan har upprörts över upprördheten, somliga uppfattar den som överdriven och andra uttrycker ett obehag orsakat av vad som beskrivs som frossande i spelade känslor. Jag har inte skrivit mycket om saken, jag lägger inga direkta värderingar i hur man reagerar på nyheten, och min egen relation till artisten Houston består i princip i ett luddigt intryck av att hon tycktes ha aningen sämre andningsteknik, eller möjligen mikrofonteknik, än Mariah Carey när de spelade in en duett till någon tecknad film tillsammans, men givetvis har jag som alla andra noterat den uppmärksamhet och de känslor hennes död väckt.

Orsakerna till dessa känslor är givetvis legio men det som väcker dessa känslor är inte alltid personen Houston, utan det hon kommit att symbolisera: Ungdomsår, en oskyldigare tid då framtiden ännu var ljus och ekonomin syntes i oändlig tillväxt, skönhet. Men också den andra sidan av livet, lidandet, smärtan som finns i att se någon sjunka allt djupare in i droger och missbruk, och det obändiga hopp som väcks med varje löfte om att nu, nu är det på riktigt, den här behandlingen är den som kommer att ha effekt.

Hennes död berövade människor hoppet om ett lyckligt slut på den saga som den offentliga delen av Houston symboliserade. Katarsis i stället för rituell elevation, smärta i stället för upplyftande, och jag förvånas inte om man söker lättnad i den mänskliga närhet som finns i den ritual en gemensam bön utgör, oavsett om det sker på en tv-gala eller någon annanstans, och oavsett hur ytligt och tramsigt det ser ut i andras ögon. Vi vill inte förlora det vacklande hoppet om att det lyckliga slutet faktiskt finns, trots allt.

.

.