Anne-Marie Körling postade ett klipp med Alvin Toffler och hans hustru Heidi där de pratar om hur skolan måste förändras. Toffler berättar i klippet om hur dagens skola är skapad för att forma människor till produktiva delar av industrisamhället. Att passa tider, att repetera moment, om och om igen, att lyda, att göra som man är tillsagd när man är tillsagd att göra det är alla egenskaper som är nödvändiga i en fabrik. Bill Gates uttalande om att det inte går att förändra skolan som den är idag för att få den att passa in i framtiden, vi måste helt enkelt göra om den från grunden.
Jag pratar rätt mycket om världen, hur den förändras, hur vi går in i något nytt och hur vi gör oss själva en otjänst om vi försöker hålla för hårt fast i det gamla och vägrar låtsas om det nya. Det är inte alltid uppskattat, ibland får man både hugg och slag och okvädningsord från människor som trivs bra i det gamla, känner sig hemma där, vet sin plats och vill stanna. Jag vet att det handlar om rädsla för det nya, om rädsla för att man inte ska ha någon plats, att hamna efter, utanför, att man en vacker dag inte längre ses som en auktoritet på sitt område utan som hjälplöst efter. Och jag vet att det inte är mitt fel att tiden går, och jag vet att jag inte skulle vara snäll om jag låtsades att så inte var fallet. Ändå tappar man gnistan ibland, det känns som att man slåss mot väderkvarnar.
Då är det bra att det finns sådana som Anne-Marie som håller gnistan levande och publicerar klipp som peppar en och visar att man inte är ensam om sina tankar.
You're no different to me 
Tofflers vision om det automatiserade samhället fyller tyvärr inte mig med någon glädje. Mina studier av biologi och medicin gör mig bekymrad över den utveckling vi har mot att inte röra på oss och hur vi globalt får ett eskalerande problem med fetma. Mitt miljöengagemang gör att jag ser allt tydligare behov av mänskligt arbete i stället för maskinellt arbete för att det är så oerhört mycket resurssnålare.
Det ”papperslösa kontoret” kom aldirg som Tofflers förutspådde och jag känner mig oerhört tveksam till om paret har speciellt stor förmåga att inse vart framtiden bär hän. Läs istället gärna Sven-Eric Liedman’s ”Ett oändligt äventyr” som handlar om hur vi får kunskap så kanske resan in i kunskapssamhället blir mindre automatiserad.
Det är lite intressant att du inte tycks se Liedman och Toffler som sidor av samma tärning.
Deras idevärld är alldeles för bred och diversifiierad för att jag ska se dem som något som rullar åt samma håll. Tofflers har en del intressant tankar och jag tycker att Liedman kommer till en till dramatiskt felaktiga slutsatser kring socialismen. Boken ”Ett oändligt äventyr” borde dock vara en läsa av alla precis som den kom till mig under min lärarpraktik.
Jag förstår att det kan vara svårt att snabbt och överskådligt försöka sätta sig in i något så komplext. Vad du vill säga om boken är lite svårare att förstå, kanske skulle du vilja utveckla lite?
Boken har några helt underbara kapitel om hur man bygger kunskap genom interaktion, genom att använda händerna och med ett experimentellt arbetssätt. Det finaste är förstås att det finns så många mer sätt att bygga kunskap på och att Liedman för alla ger både historik och härliga exempel.
Jag upplever att Tofflers vision liknar en del gamla tankar från Platon om den intellektuella idealvärlden som känns rätt stel och platt. En värld där vi interagerar på många olika sätt och skapar med våra kroppar är en mycket härligare vision.
Jo, onekligen är det ju så att Tofflers texter inte är så omedelbart lätta att ta till sig alla gånger, ibland gör de tankehopp som får en att undra hur de tog sig från en punkt till en annan, och kan tvinga läsaren att både gå tillbaka, läsa om och tänka om.
Det gläder mig för övrigt att du upptäckt tankar du tycker om och känner att du kan ta till dig i Liedmans texter.