Lev som du lär!

Om lärarna envisas med att vägra ta sin del av ansvaret kan den svenska skolan aldrig bli tillräckligt bra.

 

inleder journalisten Malin Siwe sin artikel i Fokus, en reaktion på Metta Fjelkners Newsmill-artikel SVT riskerar att spä på föreställningen att det är fel på lärarna. Siwe replikerar:

det handlar inte om att skuldbelägga. Det handlar om att lärarna måste ta sin del av ansvaret för den ständigt sjunkande kunskapsnivån hos eleverna.

Den som inte ser och diskuterar sitt ansvar får aldrig respekt. Varken av elever, föräldrar eller politiker.

Hon ställer upp sex mycket konkreta och uppmanande punkter:

1. Erkänn ansvaret.

2. Se till att nyutexaminerade lärare har fått en gedigen utbildning.

3. Individualiserade löner, med individuella topplöner för de lärare Siwe benämner ‘essen’ långt över den genomsnittliga lönen.

4. Diskutera föräldrarnas ansvar. Skuldbelägg inte, utan diskutera var gränsen går, var lärarens ansvar slutar och förälderns börjar.

5. Följ forskningen.

6. Tänk kritiskt och självkritiskt.

Invändningar låter inte vänta på sig, givetvis. Siwe spetsar till det en del, hon är journalist och vet att hon inte når ut med sitt budskap om hon inte sticker ut. Hennes punkter kräver en hel del, sätter tummen rakt på en del ömma punkter och höjer förväntningarna inom flera områden, men det hon säger här är viktigt. Lärarna måste erkänna och ta sitt ansvar, och dessutom vara övertydliga med vad som inte ingår i detta ansvar.

Att hon inte presenterar några konkreta metoder eller steg-för-steg-manualer för hur vart och ett av dessa steg bör tas har sannolikt två orsaker. För det första är Siwe inte lärare utan journalist. För det andra tar hon, som hon bör och förhoppningsvis gör rätt i, för givet att varje lärare är kompetent nog att själv ta ansvar för hur.

Kollegial lojalitet eller fakta är fakta

En skolstartsanekdot når mig, och får mig att fundera på hur annorlunda vår skolverklighet blivit bara på några år:

Var kommer fyrverkerier ifrån? Kina eller Italien?

Den oväntade frågan i en skolkorridor fyller den tillfrågade läraren med glädje, elever som vill lära sig saker och ting bara sådär utanför klassrummet gör ofta det, och detta är därtill en fråga där läraren faktiskt kan svara sådär rent spontant. Nästa fråga är ingen uppenbar följdfråga:

När skrevs Decamerone?

Läraren gör en hastig inventering av digerdödens framfart och understryker att det handlar om en ungefärlig uppskattning, men sådär i skiftet tretton-fjortonhundratal.

och ungefär där går det upp för läraren att det handlar om något mer än bara kunskapsjakt hos eleverna. De kommer från en lektion med en annan lärare, och frågade för att de fått sig till livs fakta de kände inte riktigt stämde med vad de visste tidigare.

Jag skyllde på att jag var tvungen att förbereda inför nästa lektion och nästan sprang därifrån medan eleverna stack till datorsalen för att forska vidare på egen hand, berättar medlemmen av det utvidgade lärarkollegiet vidare. För plötsligt kände jag att jag hamnade i en väldigt konstig situation jag inte visste hur jag skulle hantera. Å ena sidan är det så att seden med fyrverkerier enligt allt vad jag känner till faktiskt kommer från Kina och inte från Italien, även om många av sensationerna från Kina sedan nådde Europa via Italien, och Decamerone skrevs i samband med digerdöden, inte strax innan reformationen. Det är liksom kalla fakta och inte mycket jag kan göra något åt. Å andra sidan kände jag hur jag bidrog till att undergräva en kollegas auktoritet och trovärdighet. Vem som helst av oss kan råka blanda ihop saker och ting och säga fel. Inte bara kan, vi gör det, allesammans, och det måste vi få utrymme att göra, vi är ju varken uppslagsböcker eller datorer. Eller hur?

Naturligtvis måste vi få utrymme att göra det! Vi är ju människor, vi lärare, och det är en viktig aspekt.

Jag tillhör dem som tror att ju mer fakta som finns lätt tillgänglig, ju viktigare blir den mänskliga läraren. Kunskapen är som ett hus, där fakta är själva byggstenarna (jag vet att det finns andra byggmaterial också, men för att göra bilden hanterlig tänker jag låtsas att de inte finns en stund). Bara tegelstenarna, inget mer. I dag behöver vi inte slå dem själva, de finns tillgängliga bara vi samlar ihop dem.

Men för att bygga sig ett hus behövs mer än bara tegelstenarna, även om de är oundgängliga. Lärarens uppgift är, i den här bilden, resten – tillhandahålla ritningar, stega upp grunden, gräva den och lägga den, blanda bruket, bygga ställningarna och allt vad mer där är. Samtidigt som h*n visar hur man gör, förklarar, ger verktyg, visar hur de används, övervakar, tillrättavisar, förklarar igen, stiger åt sidan och låter eleven prova själv, utvärderar, berömmer och, när så behövs, river ner det som blivit så fel att det kommer att ge instabilitet längre upp, visar hur det måste göras istället, förklarar varför och hjälper eleven att bygga upp det igen.

Ständigt förklarande varför varje steg är viktigt, och ständigt i processen att göra sig själv överflödig, målet för övningen är ju att eleven ska kunna bygga ett alldeles eget hus, utan behov av läraren, är det inte? Elevens uppgift är inte mindre viktig: det är h*n som måste jobba på, följa instruktionerna noga, öva, lyssna, pröva, fråga och dra slutsatser. Gör h*n inte det blir det inget hus.

Om då somliga tegelstenar i högen läraren förberett råkar vara gula istället för röda, spelar det så stor roll? Så länge de är i samma storlek och format som de röda kommer de inte att påverka husets kvalitet, och en skiftning i kulören, det gör väl ingenting?

Eller gör det? Kommer de där gula tegelstenarna, de där små faktamissarna, att dra uppmärksamheten till sig i så hög grad att eleverna är mindre uppmärksamma på hur bruket blandas och takstolarna konstrueras? Bidrog i så fall läraren som berättade anekdoten till att dra uppmärksamheten till det avvikande hos de gula stenarna?

Jag vet inte, jag har inget svar. Hur ser ni på saken?