Kvällspostens Jan-Olof Bengtsson bekymrar sig även han över läget i svenska skolor i allmänhet, och i synnerhet över läget i grundskolorna i Malmö:
Larmrapporterna duggar tätt om de dåliga studieresultaten i vår grundskola. I Malmö går 40 procent av niorna ut utan godkänt i alla ämnen. Några få kommunala skolor i staden uppvisar så dåliga elevresultat att till och med den förbjudna tanken om tvångsförvaltning kan bli aktuellt.
Att det är djupt bekymmersamt tror jag vi är överens om allesammans, är vi inte? Det vi är mindre överens om är vems ansvar det är att göra något åt saken. Bengtsson presenterar sin syn på saken:
Åsikterna om de nödvändiga lösningarna en är nästan lika splittrade som debattörerna själva. Klassernas storlek brukar få en del av skulden, och lärarnas bristande kompetens eller intresse. Ja, stundtals även eleverna själva, faktiskt.
Men en kategori har varit bedövande fri från ansvar i diskussionerna – föräldrarna!Vi behöver helt enkelt bättre föräldrar som genom att vara mer fokuserade på sina barns utbildning också kan utgöra en enorm skillnad på studieresultaten. För många av de positiva svaren återfinns faktiskt bortom klassrummen […]
De här slutsatserna om föräldrarnas viktiga roll förstärks av en rapport från det amerikanska Skolverket med titeln: ”Tillbaka till skolan”. Den viktigaste slutsatsen att få bra betyg är att stödja barnets inlärningsförmåga i hemmet.
Att övervaka läxläsning, se till att barnet verkligen tar sig till skolan och belöna studieansträngningarna avspeglar sig både i betyget och intresset för högre studier. Det gör det däremot inte att gå på föräldramöten, engagera sig i skolpolitiken eller lokala insamlingsaktiviteter av olika slag.
Det här med föräldrarnas attityd och inställning och vilken betydelse det har för ungas skolframgångar diskuteras både här och där just nu. Jag skrev häromdagen om Wongs artikel i ämnet, och idag skriver Hanne Kjöller på DNs ledarplats om P1s reportage från i fredags om hur föräldrars attityd påverkar skolvardagen:
Vi pratar inte om en grupp socialt marginaliserade invandrarbarn med föräldrar som är analfabeter. Vi pratar om en välutbildad medelklass på Södermalm som säkert talar vackert om jämlikhet på rödvinsstinna middagar, men som i ord och handling visar förakt för såväl skolan som dem som valt att arbeta där […] En annan illustration av samma skit-i-skolan-fenomen är hur föräldrar i växande grad tycks överpröva skolans praxis och beslut om ledighet utöver lov. Jag har mött det både i den egna bekantskapskretsen och i medierna. I ett teveinslag nyligen förklarade en pappa i en tvåbarnsfamilj som regelmässigt åkte bort mitt i terminerna att det blir billigare så.
Problemet är inte isolerat till storstäderna, utan förekommer i olika varianter över hela landet. Föräldrar som prioriterar annat än skolan å sina barns vägnar, föräldrar som talar om skola och lärare med förakt i rösten, föräldrar som kommenterar föraktfullt på grundskolan av idag i tidningars och bloggars kommentarsfält med hela den auktoritet det ger att själv ha gått ha gått i grundskolan för omkring 25-30 år sedan, föräldrar som fnyser över hur lärare av idag bara blivit lärare för att det var den enda utbildning de kom in på.
Det tycks som om dagens föräldrageneration är ett stort bekymmer för skolorna och därmed för eleverna. Helena von Schantz formulerar det väl:
Föräldrar kan vara en plusfaktor, men idag är de också ofta en minusfaktor för sina barn. Det värsta är förstås när man går i allians med sitt barn mot skolan. Du och jag mot den dumma läraren/skolan. Är det så illa att man måste ingripa ska man kontakta läraren/rektorn eller flytta på barnet utan diskussioner hemma. Annars ska man akta sig noga för att instämma i och bekräfta sitt barns klagomål. Man får kanske några flyktiga pluspoäng hos sitt finniga och hormonella barn, men det kostar väldigt mycket i studiemotivation och resultat.
Så vad kan skolorna göra åt problemet med föräldrars föraktfulla attityd mot skolan? Svaret är enkelt:
Inte ett dugg.
Föräldrarna är vuxna, och de befinner sig utanför skolans ansvarsområde. Johan Kant beskriver det klockrent:
Jag undrar hur jag skulle reagera om jag jobbade på en skola som beskriv i radioinslaget? Hur skulle jag agera och hur skulle jag lösa situationen. Skulle jag argumentera? Skulle jag fråga hur föräldrarna menar? Skulle jag be föräldrarna ge mig mer ord och förklara? Vid de fåtal tillfällen under mitt 11-åriga yrkesliv i skolans värld som det har hänt att jag har varit utsatt för en svår föräldrasituation har jag tänka att barnet är härlig, en fantastisk elev. Och det är ju faktiskt därför vi jobbar i skolan, för att på alla tänkbara sätt få alla elever att lära sig det de ska kunna, må bra och känna sig trygga. Oavsett hemsituation!
Fokus på elevernas lärande, kunskapsutveckling och skolvardag. Det är skolans ansvar. Det är vad skolan kan påverka. Och det, bara det, är vad skolan skall fokusera på.
Ledarbloggen kommenterar också.
You're no different to me 
Det är deprimerande att det existerar en sådan dikotomi mellan föräldrar och skolan. Det bör vara självfallet att vi alla strävar efter ett gemensamt mål, och det är barnens välbefinnande!
Det är mycket som borde men inte är. Det kan vi inte göra mycket åt, saker är som de är och vi måste förhålla oss till dem.
Vi kanske måste tillfälligt förhålla oss till dem eller? Jag vill gärna tro att med tiden finns det utrymme med förändring, men du kanske menade det subtilt?
Nej, rakt på sak precis vad jag säger – föräldrar av idag är som föräldrar av idag är. Det måste vi förhålla oss till. Vi har andra, viktigare saker att lägga krut på än att försöka uppfostra vuxna, är de drumlar så är de drumlar och det får vi ta med jämnmod och avgränsade telefontider då de kan ringa.
Viktigt, Morrica! Jag är dock något tveksam till att skuldfrågan nu hoppat över till föräldrarna. Först var det eleverna det var fel på, sedan var allt lärarnas fel. Eller politikernas. Denna eviga jakt på syndabockar som bara leder oss runt i cirklar och aldrig framåt. Men, det är viktigt att lyfta diskussionen. Kanske leder den framåt ändå?
En annan viktig diskussion att lyfta är det ansvar vi lärare har för att förmedla bilden av ”läraren” och ”läraryrket”. Vad säger jag om mitt yrkesval? Med vilka ord väljer jag att beskriva vad jag gör? Vilket tonläge väljer jag? Hur talar jag till mina kollegor? Om mina kollegor? Om mina elever?
Det är de negativa åsikterna som hörs mest. Det är de gnälliga rösterna som klingar kvar när samtalet är över. Det är de negativa ryktena som sprids snabbast.
Jag tror vi lärare måste fundera över vilken bild vi sänder ut. Det är inte så att föräldrarna tappat respekten för oss. Det är många gånger vi lärare som har tappat respekten för oss själva samt vårt yrke och vem kan då respektera oss?
Här och nu säger jag nej. Jag har gnällt färdigt. Jag är inte intresserad av att leta syndabockar eller kasta skuld på andra. Jag ska ta ansvar över det jag kan påverka och jag ska göra allt jag kan för att lyfta bilden av den svenska skolan i allmänhet och bilden av läraren i synnerhet. Jag är stolt över mitt yrkesval och stolt över att vara lärare. Som jag ser det har jag ett oerhört stort ansvar i att förmedla det till min omgivning. Jag vill att mina elever, deras föräldrar, mina kollegor, min rektor och alla andra som jag stöter på ska känna sig trygga i att jag vet vad jag gör och att jag är bra på det. Och att jag älskar mitt jobb.
Det är min skyldighet. Tycker jag.
Jag håller med dig, det klagas och gnälls och gnys en förfärlig massa, och det är svårt att respektera den som ständigt klagar. Man tröttnar på att lyssna, så är det. Skuldbeläggande är inte heller särskilt fruktsamt, det handlar ofta mer om att demonstrera sin egen oskuld än att faktiskt göra något åt saken.
Den som slutar kasta skuld, slutar klaga och istället fokuserar på att ta sitt ansvar och göra sitt jobb bra, den gör skillnad. Som lärare handlar det om att fokusera på undervisning, elevers lärande och kunskapsutveckling. Det räcker långt.
Jag instämmer också i att det är viktigt hur vi pratar om vårt jobb. Att vi faktiskt talar om professionella. Jag upplever det som du, diskussionen går framåt. Inte spikrakt, men framåt.
De är en klok lärare, Anna Kaya!
Eleverna, kommunen, Björklund, sossarna, SKL, föräldrarna…?
Skulden är uppenbarligen nu jämnt fördelad på alla svarta får. Lärarna?
Nej, de undervisar ju bara.
Du har kanske missat det, men lärarna har också fått sin släng av sleven i debatten. Inlägget ovan handlar om det faktum att fokus i debatten just nu ligger på föräldrars agerande. Inte alla föräldrar, men tillräckliga många för att det skall vara ett problem på många håll i landet.
Men de olika ting som ses som problem av lärarna måste väl få nämnas på en gång i alla fall. De hänger ofta naturligt ihop.
Dessutom vägrar ju många lärare att peka ut just lärarna som en problemgrupp alls. Nu är det föräldrarna som står på tur och jag kan förstå att enstaka exemplar går över gränsen. Men föräldrarna har ju gripits av samma snällhetsiver mot sina barn som skolan tyvärr har uppvisat (se curlingföräldrar). Denna överdrivna snällhet går även upp på universitetsnivå där den centrala administrationen faktiskt nära lierar sig med studentkåren.
Men Morrica är ju noga med att man ska hålla sig inom ramen för det noga utstakade ämnet så nu får jag bannor i spotska ordalag av henne igen! Oj!
Det stämmer, Bertil, osakligt och ohövligt trollande har jag mycket lite tålamod med.
Du verkar faktiskt ha förstått ungefär hur det problem som lyfts i artiklarna (NB: av diverse journalister) ser ut, så bra. Det handlar om curlande, om föräldrar som curlar sina barn, och om föräldrar som förväntar sig att curlas av sina barns skola. Detta är en verklighet skolor måste förhålla sig till.
Att skolor förhåller sig till problemet betyder t ex att man har med det i åtanke vid planering, vid utvecklingssamtal, vid undervisning, vid uppföljning etc och arbetar för att problemet skall drabba övriga elevers lärande och kunskapsutveckling så lite som möjligt.
Du skriver så mycket klokt här Morrica, men jag undrar varför du är så resignerad? Det som inte är bra måste vi förstås ändra på. Föräldern som krävande kund är en del i det här. Konkurrensen mellan skolor får inte leda till att föräldrar ges mängder av tid när deras barn vare sig har behov av det eller vinst av det bara för att man vill hålla kunden nöjd. En annan del är att skolan inte får bygga på föräldramedverkan. Det gör de barn som har bristfälliga hem till dubbla förlorare. I skolan ska vi självklart ta emot all hjälp vi kan få för att eleverna ska nå målen, men vi måste kunna fokusera på de elever som behöver oss mest och vi får inte lämpa över ansvar på föräldrarna.
Resignerad? Nej, tvärtom. Det är precis som du säger – det finns ingen anledning att lägga massor av tid på bortskämda föräldrar, sätt av en timmes (eller halvtimmes) telefontid i veckan och låt dem ringa då. Om de kommer till skolan, låt dem sitta i en korridor och vänta tills läraren har tid. Skolor och lärare måste börja visa med sitt agerande och avgränsningar att undervisningstiden och eleverna är det primära.
Kund hit och kund dit, en skola är varken ett nöjesfält eller ett hotell. Det är dags att lärare och skolledning börjar agera därefter. Jag vet, det är inte så lätt, men det är värt det.
Vill bara förmedla ett par länkar med anknytning till ämnet: Fler tar med mamma på intervjun (Chef.se och DN.se) Helikopterföräldrar var ordet.
Ja, vad ska man säga? Att skolans ansvar i frågan rör elevernas interagerande, föräldrarnas omdömesförmåga och uppförande må vara pinsamt och skämsigt, men de är vuxna och gör som de vill?
Utmärkta handfasta gränsdragningar och åtgärder. Tack Morrica. 🙂
Om vi inte själva respekterar oss själva som lärare kan vi knappast vänta oss att andra gör det heller. Vi kan inte ändra på omgivningen, men vi kan ändra på vår egen attityd, tänker jag.
Precis så surt kan det vara. Om inte jag känner respekt för mig själv, är risken stor att andra inte gör det heller. Och det gäller även på ett professionellt plan.
Så om man inte har gener eller/och socialt arv att bygga sin självrespekt på, vad gör man då?
Fake it ‘til you make it?
Agera respektfullt mot dig själv, utåt och inåt, även om du känner dig som en liten lort. Det låter hårt och kallt, i synnerhet i den svenska öron, jag vet det, men ibland måste man ta saker i egna händer.
Stå på sig, annars kommer andra att ställa sig där.