Jag finner efter en lång diskussion att jag behöver förtydliga mig och förklara min inställning till anonymitet på nätet.
Somliga bloggar under sitt fulla namn. Andra gör det under en del av sitt riktiga namn, ett smeknamn eller liknande. Ytterligare andra väljer att vara helt anonyma, och bloggar under pseudonym. Det finns, för bloggaren själv, fördelar och nackdelar med alla varianterna, och vilket man väljer har jag ingen som helst åsikt om, och lägger inte heller någon värdering i. Jag frågar inte efter var och en gör som de gör, vill de motivera eller berätta lyssnar jag gärna, men om inte så gör det ingen skillnad för mig.
Detta vill jag vara extra tydlig med: jag lägger ingen värdering i vilken grad av öppenhet man väljer. Det är upp till var och en.
Dock bör man, i synnerhet om man vill vara anonym, vara medveten om att man lämnar spår efter sig när man drar fram över nätet. Man lämnar spår efter sig om man bloggar, om man skriver kommentarer på bloggar, om man skriver kommentarer i sociala media, deltar i diskussioner eller spelar spel. Vi har pratat om det tidigare, och media har skrivit om det då och då – man är inte osynlig eller ospårbar på nätet.
Jag säger inte detta som ett hot, utan jag säger det för att det är något alla bör vara medvetna om när man rör sig på nätet idag.
Så, anonymitet i olika grad – absolut, det är helt och hållet upp till var och en. Jag har full respekt för den som valt ett anonymt nick, jag har full respekt för den som väljer att vara helt öppen med sitt namn och allt däremellan. Jag har lika stor respekt för åsikter och tankar från människor oavsett vilken grad av anonymitet de väljer.
Men sen finns den där lilla undantagsgruppen. Den som alltid finns, i alla sammanhang. Den som ibland ställer till det för övriga genom att uppföra sig på ett sätt som leder till begränsningar av friheten. Och det är ju lite tråkigt. Den som använder ett anonymt nick till att trolla, manipulera eller i största allmänhet ta sig friheter som går ut över andra människor. Man möter dem då och då, och i de flesta fall är det bästa man kan göra helt enkelt att ignorera dem.
Don’t feed the trolls, kommer ni ihåg? Inte ens om de är jättesöta när de är små
Och ibland händer det riktigt obehagliga att jag börjar känna igen formuleringar och ordval trollet använder, får en obehaglig känsla av att detta är inte bara ett troll, utan någon jag faktiskt är bekant med, och har haft respekt för. Det händer inte ofta, kanske har det hänt en handfull gånger, men varje gång är lika otrevlig som den första. Och rätt som det är, om det vill sig illa, bekräftas den ovälkomna misstanken på ett eller annat vis, och det blir omöjligt att se på personen som döljer sig bakom det trollande nicket på samma sätt. Respekten försvinner i ett trollslag, och det tar lång tid att bygga upp den igen.
Det är inte alls någon rolig situation, kan jag lova er.
Men ett troll är bara ett troll, och de finns alltid, i alla sammanhang.
De allra flesta anonyma, semianonyma och inte det minsta anonyma bloggare är intressanta, kloka, givande människor som valt sin grad av anonymitet utifrån vad som passar bäst för just dem. Så tycker jag vi ska fortsätta ha det, tycker inte ni det?
You're no different to me 
Det ligger dock en viss känsla av anonymitet i att använda internet. Särskilt på communities. När jag var 10 började jag använda communities och det var en underbar verklighetsflykt, för där på nätet var jag inte en skrämd, blyg, ledsen 10-åring. Jag kunde vara vem som helst och särskilt på ett visst community kunde jag visa precis varenda sida av mig själv utan att någon vände sig emot mig. Det var fantastiskt. När detta communityt sedan lades ner så kändes det som om jorden gick under, trots att jag hann fylla 16 innan det hände.
För det är så att när man har en verklighet som man inte tycker om så är det en fantastisk frigörelse i att finna att på nätet finns det ingen som dömer en. På nätet är alla accepterade för dem de är. Visst är det underligt? Du döms inte lika lätt av andra om de inte kan se dig. Tydligen är det svårare att döma folk om man bara hör dem eller ser vad de skriver.
Visst är det fantastiskt! Och det är något som vi bör vara rädda om, denna frihet, denna generositet, denna möjlighet att känna på hur det är att vara någon annan, och denna möjlighet att faktiskt säga saker och ting som behöver sägas, som man av olika anledningar inte kan säga i sitt ordinarie sammanhang.
Tack för denna viktiga kommentar, Elin!
Jag har väldigt svårt för anonyma debattörer och funderar över vad det beror på. En del notoriskt arga och nedlåtande går bort av den anledningen – men på ett djupare plan handlar det nog om min rädsla för att bli manipulerad. Jag vill verkligen inte slösa tid på att diskutera med någon fnissande figur som inte vill riskera något genom att stå för sin åsikt!
Men jag behöver tänka vidare. Antagligen finns det en risk att jag romantiserar mötet. Det händer liksom inte bara ”i språket”!
Inte bara, men bland annat i språket. Det finns då och då en liten tendens, ffa i den svenskspråkiga debatten om Internet, att underskatta betydelsen av de möten Elin beskriver ovan, avfärda dem som mindre riktiga för att de inte sker ansikte mot ansikte. Det är synd.
Det är intressant det du säger om rädslan för att bli manipulerad. Alla anonyma debattörer är ju inte fnissande figurer, men bara vetskapen om att troll finns gör att man kan vara lite avvaktande ibland.
Men sådant är ju nu en gång det mänskliga samhället – de flesta är hyggliga, bra människor, trollen är ett fåtal men hörs och syns så mycket att man lätt får intrycket att de är både fler och mer inflytelserika än de faktiskt är.
Jag kommer ihåg den där andra betydelsen av troll som kommer från fisketermen trolling. Ungefär att släpa ett drag på måfå efter en båt och hoppas att något nappar. Ofta fastnar krokarna i sidan av fisken.
En verkligt obehaglig bild av det utbytet vi investerar tid och känslor i.
Synnerligen obehaglig. Trollande ställer till stora skador och kostnaden för att reparera dessa skador, i tid och möda, blir ofta höga. Jag är glad att det trots allt är så få som ägnar sig åt detta!
Ty när kvällen blir natt finner man ju ändå att de allra flesta anonyma bloggare faktiskt är helt vanliga människor.
Jag har en vän som brukar säga ”snälla människor har tur”. Jag tror han menar att om vi är vänliga blir busarna påminda om sina goda sidor.
Det finns en liten historia jag brukar berätta för mina elever ibland när andan faller på. Den handlar om en gammal man som ägnar sina dagar åt att sitta vid järnvägsstationen och se tågen komma och gå. En dag stiger en man av tåget, ser sig om och går fram till den gamla mannen och hälsar.
-Jag ska precis till att flytta in här i stan. Kan ni berätta lite om hur människorna här beter sig?
-Hur betedde de sig där ni bodde innan? frågar den gamle mannen.
-De var förfärliga, sura, griniga, otrevliga, snäsiga, argsinta och grälsjuka. Det var en av huvudorsakena till att jag flyttade!
-Jag är rädd att ni kommer att finna att de är likadana här, sa den gamle mannen beklagande.
Ett par dagar senare händer ungefär samma sak igen. En man stiger av tåget, och går fram till den gamle, hälsar och förklarar att han precis flyttar in i staden.
-Hur är människorna här?
-Hur var människorna där ni bodde innan?
-Åh, fantastiska! Generösa, vänliga, omtänksamma, roliga, trevliga, sociala. Jag kommer att sakna dem, men jag var tvungen att flytta.
-Oroa er inte. Jag tror ni kommer att finna att människorna här är precis lika trevliga och ni kommer att finna vänner på ett ögonblick. Välkommen!
Svårare än så är det inte.
Jag tänker också att vi har alla våra trollstunder. Misstag vi gör, sugar vi tappar, dumheter vi säger. Så hemskt det vore om de fick definiera eller stämpla oss. Mina ungar har som sport att föreställa andra på Internet och balanserar skickligt på gränsen mellan dikt och verklighet så att folk inte vet vad de ska tro. Oförargligt nöje eller trollaktighet? I guess it’s in the eyes of the beholder. Själv tänker jag på mina ungdomsdagar då jag älskade att göra samma sak med killar som raggade på mig. Vilka sjörövarhistorier jag drog. Nu är jag mer rädd om främlingar än vad jag var på den tiden. Men det blir inte riktigt lika många gapflabb heller.
Visst har vi det. Har vi sedan modet och hedern att säga ‘ok, jo, det var ett skämt, och det var jag, ledsen om du tog illa upp’ eller något liknande när vi blir uppmärksamma på att det går för långt (eller någon påpekar det för oss) så är det inte så farligt, i de flesta fall. Vår trovärdighet blir kanske lite kantstött, men inte värre än att det i de flesta fall går att reparera med tålamod och uppriktighet.
Tonåringars trollande är ofta väldigt roligt, för dem, om än inte alltid lika roligt för den som utsätts. Det gäller samma sak där som överallt annars, i de flesta fall rör det som om oförargliga nöjsamheter, men i ett fåtal fall går det för långt och någon gör sig väldigt illa.
Mats reflektion kring känslan av att den man diskuterar med sitter och fnissar åt en i skydd bakom sin skärm är viktig att ha med i tanken när man funderar över effekterna med lek med identiteter och trollande. Sammanhanget gör stor skillnad i hur företeelsen uppfattas.
Mycket intressanta tankar. Alla har vi absolut våra trollstunder – ”enda sättet att inte göra fel, är att göra ingenting”. Det viktiga är väl hur vi hanterar dem. Och absolut bör tonåringar och yngre bemötas med ytterligare en dos överseende då och då (samtidigt som man inte kan lära sig ansvar på något annat sätt än att faktiskt ta ansvar).
Viktig fråga också var gränsen går för när man aktivt går in för att göra fel eller skada, dialogen kring det måste vi hålla levande.
Absolut. Det är en gräns som ständigt testas, och precis som du säger, det är stor skillnad på när det är barn och ungdomar som testar, och när det är vuxna som gör det.
Kanske borde liknande stunder inte definiera oss enhetligt, likväl är det en del av oss, eller? Vi kan ju inte enbart glömma bort dem endast för att de tillhör det förflutna. Alla har vi ”mörker” inom oss, det är hur vi kontrollerar det mörka som definierar oss.
Yoda-isk visdom, Jesper!
Tack för en givande läsning. Ett är säkert, när ljuset lyser spricker trollen.
Frågan är komplicerad hur man väljer anonymitet eller hur den förändras över tiden. Oavsett vad man väljer är det viktigt att man är ärlig i sin kommunikation. De som tror sig kunna dölja sig i den digitala världen har nog grovt missförstått möjligheterna till att spåras.
Det här med anonymitet eller inte kan också ha att göra med osäkerheten när man börjar famla ute på nätet. Till slut kommer alla alias eller nic att avslöjas. Då är det intressant att fortsätta med det fast man i andra sammanhang klivit ut ur garderoben.
Språket och tonvikten är alltid avslöjande. Det är väl bara Bo Baldersson man inte lyckats klista på någon än, trots idoga försök.
De gör ju det, de små liven, och det gör nog minst lika ont när ett troll spricker som när en knopp spricker. Sannolikt är det därför de ibland blir lite kinkiga.
Min teori är att Balderson var ett konglomerat.
Spännande med Balderson. Den teorin har jag inte hört förr. Ett kän man konstatera att den eller de hade god insyn i de högre maktsvärerna på 70-talet.
Jag läste med förtjusning:)
Inte jag heller, men efter att ha övervägt andra alternativ är det det enda jag kommer fram till. Jag tror dessutom att den insynen kom från någon av de där osynliga individerna – en sekreterare, t ex.
Mycket intressant tanke – och högst sannolik. Osynliga individer med huvudet på skaft kan få höra mycket… Bo Baldersson tillhör min eviga sommarläsning, alltid lika bra och lättsam läsning.
Tack. Vi lär aldrig få veta, men det är roligt att fundera kring.
Pingback: Din sociala media-profil värderas « You're no different to me