säg Hej till publiken!

Jag bloggar, twittrar, kommenterar och rör mig på nätet oftast under namnet Morrica. Jag gör det inte i första hand för att vara särskilt hemlig eller anonym, utan helt enkelt för att det kommit att bli vad jag heter online.

Historien bakom signaturen, om man föredrar att kalla den så, är inte ovanlig. Mitt förnamn off screen är så vanligt att det är löjligt, och när sociala media började bli allt vanligare var det nästan alltid någon som hunnit registrera det som användarnamn, och de smeknamn som kan kopplas till namnet är så larviga att jag helt enkelt fick komma på ett alternativ. Jag valde mellan ett par olika namn som jag använt i olika sammanhang, i rollspel, i onlinespel etc, ett och annat namn på favoritkaraktärer i böcker och filmer, och funderade över vilket av dem som kändes mest som jag. Vilket som mest sannolikt skulle vara oregistrerat på nya sidor. Vilket som skulle var lätt att stava och lätt för andra att komma ihåg. Jag hade ju sett en del skräckexempel på människor som kallade sig halsbrytande bokstavskombinationer, och jag ville inte gå den vägen. Helst skulle det vara ett namn som inte låg allt för illa i munnen heller, jag ville att det  skulle vara rimligt uttalbart både på svenska och andra språk (för den som är nyfiken på saken kan jag berätta att betoningen ligger på andra stavelsen och c uttalas som ch i church snarare än som svenskt k). Så grubblade jag, fram och tillbaka, men till slut valde jag det jag använt mest, efter att ha insett att orsaken till att jag använde det mest helt enkelt var för att jag trivdes bäst med det.

Morrica

Det innebär inte att jag är anonym. Att vara anonym på nätet kräver mycket arbete, och risken att någon ändå avslöjar en är så stor att det inte lönar sig om man inte har väldigt stort behov av att dölja sin identitet. Jag är inte Gossipgirl (Ah, ett tillfälle att skryta över att jag faktiskt har en aning om handlingen i en tv-serie får inte försittas! Jag hoppas ni blev vederbörligen imponerade =) och försöker att skriva om andra människor med så mycket respekt jag kan. Visst är det så att vi alla visar olika sidor av oss i olika sammanhang, vi är inte samma person hemma som vi är på jobbet, eller på fest med vänner som vi är på kalas med äldre släktingar, och visst kan det vara skönt att ha olika skärmnamn för olika behov, men det är inte detsamma som att försöka mörka sin identitet och vara anonym. Dessutom har vi ju den där lilla signaturen IP-nummer, som talar om var jag skriver ifrån. Om man inte gör sig stor möda att alltid skriva från olika datorer på olika platser, helst i olika kommuner eller olika länder (och det har jag inte tid med), blir man rätt snart avslöjad av sitt IP-nummer.

Men eftersom bloggen inte är en dagboksblogg, och inte i första hand handlar om mig som person, om vad jag åt till frukost eller hur många koppar kaffe jag druckit idag, utan är ett stället där jag tänker tankar jag gärna vill tänka tillsammans med andra, så behåller jag mitt skärmnamn. Det verkar lite larvigt att byta nu plötsligt. Jag skriver om min arbetsplats ibland, jag skriver om när jag sitter fast på tåg. Jag har försökt mig på att delta i olika blogglekar och diverse utmaningar, men tröttnat halvvägs igenom. Jag länkar min blogg till min Facebook, jag publicerar bilder som visar var jag befinner mig och människor jag träffar, jag har vid enstaka tillfällen publicerat bilder på mig själv. Mer spännande än så är jag inte, men tänker gärna tankar om skolan, samhället och världen tillsammans om ni vill det.

Och ta tåget, även om ni bör planera in ett par timmars strultid. Trots att vinsten går till annat än att underhålla räls, växlar och tåg är det miljövänligare än flyga. Och de flesta tåg kommer fram, förr eller senare. Vi har bara en jord, och den håller på att nötas ut.

.