Pliktläsande

Wall Street Journals artikel om hur våra faktiska läsvanor inte bara kan utan faktiskt kartläggs i detalj i dag har väckt uppmärksamhet. Den privata, intima relationen mellan läsaren och boken har förändrats, blivit mätbar och halvpublik.

For centuries, reading has largely been a solitary and private act, an intimate exchange between the reader and the words on the page. But the rise of digital books has prompted a profound shift in the way we read, transforming the activity into something measurable and quasi-public.

Svds Lina Karlberg är en av dem som kommenterar på artikeln, och hon lyfter en intressant aspekt i sin slutkläm:

många med mig kommer nog ändå sitta lite rakare i ryggen när de läser en e-bok framöver. Och att inte avsluta? Glöm det. Jag tänker i alla fall inte riskera att bli tagen på bar gärning.

Jo, jag kan förstå att det känns lite som att bli tagen på bar gärning, att bli påkommen med att fuska, att maska, att inte…

Men vänta nu ett ögonblick?

Varför läser vi? För att kunna imponera på bekanta och omgivningen med hur oerhört belästa vi är, för att skryta och klättra i någon slags intellektuell hierarki?

Eller läser vi för att det ger oss glädje och upplevelser, vidgar våra vyer, ger oss möjlighet att ta del av andras erfarenheter, andras tankar, se världen genom andras ögon, besöka främmande platser, andra tidevarv, andra världar rent utav?

Jag är ju inte alls någon expert i ämnet, men min tanke är att om det faktiskt är så att vi läser för att det ger oss glädje och upplevelser, då kan det finnas en klar poäng med att faktiskt strunta i att läsa ut böcker som inte ger oss varken det ena eller det andra. Jag tror inte det gör någon större skada att faktiskt pliktläsa en roman någon gång då och då, men om man gör det alltför ofta finns en betydande risk att man faktiskt förlorar en viktig aspekt. Man slutar uppleva berättelser, och börjar beta av böcker i stället.

Var och en gör ju som man själv önskar, såklart, men jag kommer fortsätta att strunta i att läsa färdigt de böcker som tråkar ut mig, som inte ger mig något, som är illa skrivna, illa berättade eller bara helt ointressanta för just mig. Livet är för kort för att pliktläsa färdigt, tänk så många fantastiska berättelser man kunde lagt den tiden på i stället.

Sociogram

Det har kommit till min kännedom (jag älskar att få anledning att använda mig av det uttrycket, det sker alltför sällan så jag hoppas ni ursäktar om det kan tyckas lite långsökt) att begreppet sociogram är inte något man självklart känner till vad det är. Jag citerar därför mig själv, från ett inlägg om rykten från tidigt 2009:

ett sociogram är en karta över en människas sociala kontaktnät, och över kontakternas kontaktnät. Det kan användas i olika syften, för att planera skolor, arbetsmarknad, bostadsmarknad etc; för att kartlägga människors vanor i syfte att t ex styra deras shoppningvanor; eller för att kartlägga människor, deras umgänge och vanor helt enkelt för att hålla koll på dem, kanske för något framtida, dolt eller ännu ospecificerat syfte.

Det kan vara bra att vara medveten om.

Utifrån detta ordlekte jag ihop begreppet sociogrammatisk information, dvs den sortens information man pusslar in i ett sociogram. Man får väldigt mycket sånt på Facebook, och jag blir ofta glad när jag upptäcker att en är bekant med en annan, utan att jag anat att deras cirklar gick i varandra.