Sociala, hövliga, media

I DN funderar Catia Hultquist kring samtalstonen på den svenska delen av Twitter, och fenomenen hon beskriver känner jag visserligen igen, men inte som generella Twitterfenomen:

Twitter är ett hetsigt sätt att kommunicera och särskilt gynnsamt för den som gillar att skriva spetsiga oneliners. Därför är det inget mysterium att forumet blivit så poppis bland journalister, politiker och andra formuleringsglada opinionsbildare. Men ibland går det lite väl fort i Twitterhockeyn. Hårda puckar svischar fram och tillbaka utan att något egentligen blir sagt. Alltför många har tvingats lära sig den hårda vägen att Twitterkontot inte bara var ett smidigt sätt att skaffa sig nya bekantskaper. Det var också ett lysande sätt att skaffa sig ovänner. Och trots, eller kanske på grund av, mikrobloggens nyvunna folklighet börjar nu en trötthet märkas bland pionjärerna

Jag twittrar både på svenska och engelska, följer en del på båda språken och fenomenen hon beskriver, hur det ”har blivit kallt och hårt och att revirmarkerandet tagit över” ser jag också, men bara i den svenska sfären. Det är inte ovanligt att någon t ex försöker presentera sig genom att redan i sin fjortonde tweet eller så gå till frontalangrepp mot någon med många följare, kanske i avsikt att bli sedd av dennes många följare och därmed uppmärksammad själv.

I den globala sfären hålls, såvitt jag ser och möter åtminstone, däremot fortfarande en hövlig och civiliserad samtalston oavsett ämne. Det är rätt skönt.

Jag reflekterade över detta i en tweet tidigare i dag, och fick föga oväntat bland annat kommentarer om att det är olika vad som ses som hövligt och ohövligt, om att mottagaren skall se förbi tonen och höra på vad som sägs, och att det är mottagaren som bär ansvaret för att vara tolerant mot drullar, men också igenkännande reflektioner kring vad som ligger till grund för denna oartiga attityd.

Hövlighet tycks ibland uppfattas som en prestigeförlust, som om det vore den underordnades roll medan bufflighet vore den överordnades. Jag vet inte hur det kan komma sig, det har kanske långa historiska rötter, men det är bekymmersamt.

Hövlighet handlar inte om att stå med mössan i handen, skrapa generad med foten och känna sig bortkommen. Det är ju tvärtom ett sätt att i handling och bemötande visa den andre respekt, att mötas och bygga en för alla inblandade fruktbar relation, tillfällig eller bestående, oavsett inbördes verkliga eller inbillade positioner.

Att bemöta någon hövligt, rakt och tydligt, ärligt och ibland i mothugg, men hövligt, är ett sätt att tala om att man är en civiliserad person som önskar fortsätta relationen. Det gäller privat, det gäller socialt, det gäller i styrelserum och i konseljer. Överallt. Även på Twitter.

Eller tar jag fel?

Du kan väl ta ett skämt?

Ni vet hur det kan vara. Man menar inget illa. Man vill liksom bara öka på sitt sociala kapital lite, få lite positiv uppmärksamhet, visa sig lite vitsig, snabbtänkt och intelligent och så slänger man ur sig den där snabba onelinern man precis kom på – eller hörde någon annan med lite status slänga ur sig.

Och det funkar. Man får skratten med sig. Man får blickarna som bekräftar att skämtet gick hem.

Wow!

Men. Ja, det är klart det finns ett men. Den där glädjedödaren, ni vet. Den som inte skrattar. Den som antingen är så politiskt korrekt så det blir larvigt, eller kanske rent av tar illa vid sig av t ex en liten oskyldig tillspetsad formuleringen om hur man åt en negerboll till eftermiddagskaffet, kanske för att hen upplevde att skämtet i någon mån kunde tolkas som att det skett på personens bekostnad. Kanske är hen till och med är så jobbig att hen kommenterar på skämtet. På ett sånt sätt att luften går ur det.

Då har man ett val.

Det är lätt hänt att man känner den där nyvunna statusvinsten vittra sönder. Kanske blir man lite irriterad, och slänger ur sig något om ‘men herregud, du kan väl ta ett skämt?’ och kanske, om det vill sig riktigt väl får man ännu ett litet skratt, möter en bekräftande blick och får den där trevliga varma känslan av att man är en i gruppen.

Man kan också helt enkelt ignorera kommentarerna från glädjedödare, låtsas att man inte hörde eller att det aldrig sades. Man slipper riskera att tappa ansiktet inför gruppen om man gör det, och det är rätt skönt.

Men man kan också be om ursäkt för sin klumpighet, och tänka sig för nästa gång. Det är ett alternativ som ger mindre direkt belöning, och känslan av att ha gjort bort sig, och dessutom erkänt det, är inte alls så trevlig.

Men i många sammanhang, och i ett lite längre perspektiv kan det vara så att alternativ tre ändå lönar sig bäst. Det är åtminstone alltid värt att tänka över.

Hierarkier

Tidigare idag försäkrade Zoran Alagic i en kommentar till inlägget Skolan är osexig apropå olika yrkesgrupper i skolsystemet att

Hierarki har aldrig LR talat om. Utan om att respektera olika kompetenser och yrkeskunskaper hos olika grupper

Trots detta tar Mats på TystaTankar strax därefter ännu en gång upp hur han upplever att samme Zoran ‘hetsar mot Lärarförbundet och förskollärare’. Att Mats inte läst Zorans kommentar här är inte så förvånande, därför lyfter jag upp den till en högre nivå och ger den ett eget inlägg, i förhoppningen att den därmed ska nå några fler.

Men samtidigt grubblar jag över Linda Linders kommentar till Mats inlägg. Hon skriver där att det handlar om status, och just hierarki. Kan det vara så att förskollärarna upplever att de ses som lägre i hierarkin än lärare i grundskolan och uppåt, trots att lärare inte ser detta utan förbryllas över bristen på yrkesstolthet och grubblar över varför förskollärare är så angelägna att tappa förleden i sin yrkestitel? Upplever förskollärare att de har mindre inflytande över sin arbetssituation är lärare har? Har de verkligen det, eller är det bara deras subjektiva upplevelse som t ex skulle kunna härstamma från en förändrad förskolevardag?

Jag vet inte, och jag vet inte om det finns någon forskning att tillgå heller. Men jag kan inte annat än fundera över hur denna upplevda hierarki ser ut, och varför den blir ett sånt brutalt fokus i debatten att både barn och elever tyckas helt hamna i skuggan.