Kulturarbetaren och lönen

Titt som tätt hör jag kommentarer i stil med ‘kulturen är ju något vi äger tillsammans och alla ska få del av’, och det ligger en del i det. Kultur är en oehört viktig del av det som är samhälle, och rimligen bör så många som möjigt få del av den, även den som inte riktigt har råd att äta alla dagar i månaden. En förutsättning här är att en stor del av kostnaden för det som kan kallas kulturkonsumtion finansieras av samhället, dvs oss alla gemensamt Jag ser t ex gärna fritt inträde till muséer, slopad bokmoms, slopad moms på konsertbiljetter, bättre avdragsmöjligheter för kultursponsring etc

En annan förutsättning är att vi faktiskt hjälps åt att betala för kulturproduktionen också. Det gäller allt från studiecirklar till professionella kulturarbetares försörjning till lokaler, såväl konsertlokaler, scener, utställningslokaler etc som lokaler för hobbyutövare, unga som befinner sig i början av sin utveckling mfl till pedagoger, lärare, coacher, arrangörer, studiecirkelledare och alla andra som också är en viktig del av kulturen. Äger vi kulturen tillsammans bör det väl rimligen innebära att vi finansierar den tillsammans också?

Mezzosopranen Solgerd Isalv skriver i ett blogginlägg om hur bekymmersam aspekten med lön och betalning är när man är frilansande kulturarbetare, i synnerhet en frilansande kulturarbetare som håller på att etablera sig, håller på att skapa sig ett namn:

det är svårt att ta betalt. Det är svårt när man alltid i inledningen av en eventuell ”förhandling” (oftast direkt, spontant och utan möjlighet till eftertanke över telefon) får veta att det ju inte finns så mycket pengar. Och när man sen har invändningar blir bemött av kommentaren ”Fast nu har du ju inget NAMN (ännu)”.
Det finns så oändligt många möjligheter att hamna i gratisjobbssituationer. Därtill nästan fler möjligheter där lönen är så låg att det i princip är att jobba gratis.
Att förhålla sig till dessa situationer är ett ständigt avvägande av den unika situationen, ett ständigt övervägande av för- och nackdelar och eventuella indirekta vinster.

Det är inte mycket att hymla om, kulturarbete tas inte alltid helt på allvar. Kommentarer som ‘tänk att få syssla med sin hobby som arbete’ och ‘ja, skriva/måla/dansa är nog roligt, men du behöver ju skaffa en riktig utbildning också’ ger åtminstone mig ett intryck av att man nog inte helt fullt ut förstå att ordet ‘arbete’ i begreppet ‘kulturarbete’ faktiskt betyder ungefär detsamma som i andra kombinationer, som ‘vägarbete’, ‘hushållsarbete’ eller ‘grovarbete’.

Och precis som när det gäller att laga mat, hantera en motorsåg eller dra rör kräver kulturarbete utbildning och enträgen övning för att man skall kunna nå över hobbynivå, Det ligger många timmars hårt, målmedvetet och strukturerat arbete bakom t ex.

.

.

Många timmar, och många människor, och jag lovar att det minsann inte bara är roliga, hobbybetonade uppgifter det rör sig om, även om sådant också, som i alla arbeten, förekommer. Nu ligger det uppe på Youtube, och vi kan alla ta del av det, helt utan att behöva betala för det.

Jag tycker det är som det ska. Ty jag tycker vi ska betala för det tillsammans, som samhälle, var och en utifrån förmåga.

Annonser

Alliansen och framtiden

DN debatt får de fyra partiledarna i alliansen utrymme att beskriva regeringens framtidssatsning:

Framtiden formas av våra idéer och de beslut vi fattar nu. För att de besluten ska bli de bästa tänkbara för Sverige, dagens medborgare och kommande generationer behövs en bred och öppen framtidsdiskussion. Redan i dag sker en kontinuerlig politikutveckling med viktiga framtidsdiskussioner inom våra fyra partier. Det behövs samtidigt en framtidsdiskussion också inom ramen för alliansen och vårt arbete som regering.

Nu tar vi ännu ett steg för att lyfta Sveriges framtidsfrågor. Regeringen kommer under hösten att tillsätta en Framtidskommission. Kommissionen ska bestå av alliansens fyra partiledare samt fristående representanter och experter med kunskaper som representerar olika framtidsdimensioner.

Framtidskommissionen kommer att ledas av statsministern och får i uppdrag att beskriva de centrala samhällsutmaningar som Sverige behöver fokusera på mot 2020. Senast den 1 mars 2013 ska slutrapporten presenteras.

Det låter väl bra, gör det inte?

Nja.

Det är bra att man tänker på framtiden, och funderar över vad som kan komma. Men den sortens tvärsäkerhet som antyds i artikeln har en tendens att komma tillbaka och bita en i näsan.

Det enda vi säkert vet om framtiden är att den kommer, och att mycket kommer att vara ganska precis som idag, och mycket inte ser ut som vi tror att detkommer att se ut. Vi kan, och bör, planera för den, men vi bör göra det helt och fullt medvetna om att vi inte alls vet vad vi egentligen planerar för, att utvecklingen kan vika av åt ett helt annat håll än vi föreställt oss, beslutat oss och planerat. Rätt som det är blir det revolution någonstans. Rätt som det är dyker det upp något nytt som vi knappt föreställt oss idag. Rätt som det är rycker naturen undan marken under fötterna på oss, eller trenderna skiftar radikalt.

Då är det väldigt bra om vi är på det klara med att vi trots aldrig så fina slutrapporter bör vara beredda på det oväntade, och planera för att det kommer. Fast vi inte vet vad det är.

Och så var det detta med globaliseringen. Visst tänker man på det i framtidsdiskussionerna, men än en gång bekymrar tvärsäkerheten mig:

I Globaliseringsrådet under förra mandatperioden öppnades en diskussion om Sveriges möjligheter att hävda sig i en global värld med hårdnande internationell konkurrens. Det bidrog till att väcka flera viktiga frågor och belysa områden där Sverige behövde reformer för framtiden.

Utbildning, forskning, innovationer, företagande och entreprenörskap var några viktiga delar där flera förslag nu är på väg att bli verklighet. Bland annat har regeringen påbörjat arbetet med en nationell innovationsstrategi. Vi ska fortsätta att skapa bästa möjliga grund för arbete och företagande så att jobben kan bli fler samt komma fler till del. Vi vill se ett sammanhållet Sverige där fler får bli en del i arbetsgemenskapen och färre människor sitter fast i utanförskap. Så skapas den utvecklingskraft Sverige behöver för framtiden.

Är man t ex verkligen alldeles säkra på att nationer kommer att ha samma politiska och ekonomiska funktion i framtiden?

.

camorran och lågkonjunkturen

Konjunkturnedgången är utan tvekan här och finanskrisen gör att den får ett betydligt snabbare förlopp än den annars skulle fått

skriver Pia Gripenberg i DN. I Sydsvenskan skriver Maja Lundgren om Neapel, om sin bild av ett Neapel där hon under ett års tid levde och fascinerades:

Att bo i ett camorrakvarter, som jag gjorde under närmare ett år, är att successivt lära känna ett janusansikte. Med risk för att låta pompös skulle jag vilja säga att Neapels dubbelnatur är människans. Vardag, gemyt, små bestyr, snicksnack, sköta sitt – och så en plötslig grymhet.

Det är en empirisk sanning att verkligheten påverkas av observationen. Det kan bli en chockartad historia när verkligheten är camorra

Hon berättar om hur året hon bodde i kvarteret var ett ovanligt lugnt år

Två mord inträffade med några månaders mellanrum. Det är inte mycket för att vara där. Båda skedde på min parallellgata, Via Emmanuele De Deo, och jag bröt mot skjutjärnsjournalistikens regel nummer ett: jag grät.

Janusansiktet: efter ett mord såg jag många dystra och deprimerade ansikten, men där fanns också eufori. Jag tror inte att det var fienders glädje över en död konkurrent, utan dödskult – den som gör att det inte är ovanligt att folk uppehåller sig vid mordplatser, ungefär som det finns folk här i Sverige som åker till trafikolycksplatser. Blodet på Via Emmanuele De Deo fick vara kvar tills det regnade bort.

Människooffer, ett primitivt sätt att vitaliseras. Kusligare än frosseriet var kanske likgiltigheten

Hon fortsätter sin artikel med att citera Roberto Saviano:

”Hur gör jag för att säga till min hemtrakt att den måste upphöra med att låta sig klämmas mellan de starkas arrogans och de svagas feghet?”

I den verklighet jag rör mig igenom till vardags ser jag hur de som har pengar och resurser i allt högre grad stänger in sig bakom murar och vakter. Vilken slags samhälle är vi på väg emot? Svensson skriver:

En svag stat och social misär är grunden till de kriminella gängens makt. Vi får inte låta den borgerliga regeringen skapa en liknande situation i Sverige genom sin aprivatiseringar och nedskärningar. Därför borde det satsas mer pnegar på förskola, skola och fritidsverksamhet för barn och ungdomar. privtaiseringar som ökar klassklyftorna och misären bör stoppas. Återkommunalisering, återförstatligande etc bör ske. Nivåerna i a-kassa, sjukersättningsssystem osv bär återställas osv

och hänvisar oss till Tomas Lappalainens artikel i AB där Lappalainen berättar om ett land där statens svaghet, i ekonomisk såväl som inflytelseaspekt, lämnat utrymme för en samhällsmodell vi känner igen från sagor och berättelser, en samhällsmodell där vapenmakt och allianser styr, där den styrande gruppen idag i morgon kan vara utbytt, död och ersatt av en helt ny.

Det är om mörkret i den här världen Savianos lysande bok berättar. Men hans stora poäng är att visa hur denna syditalienska värld där lagen är så svagt förankrad har visat sig ha stora konkurrensfördelar när just lagar och regler tappar sitt grepp i en framrusande globalisering. Där många andra företagare tror att de kan luta sig mot någon sorts spelregler så vet klanerna exakt när det blir mer lönsamt att skjuta ihjäl konkurrenten snarare än att göra affärer med honom. Fri konkurrens i vanlig västlig mening är en skyddad verkstad jämfört med camorrans verkligt fria konkurrens.

En stat utan inflytande och kraft öppnar dörren, lågkojunkturen gör människors situation än mer utsatt. Här i Sverige säljer staten ut sitt inflytande och ger privata intressenter utrymme att ta över, sjukvård, skolor, vägar, myndigheter. Det är en god idé att se med vakna ögon på världen.

Indy Mac Bank

Bolåneinstitutet Indy Mac Bank har kollapsat, läser jag i Aftonbladets ekonomibilaga. Den amerikanska staten öser in pengar i den otäta skutan för att försöka få den åtminstone i hamn, vi får väl se hur det går. Att amerikanska banker börjar falla ihop som korthus är oroande, om än inte särskilt förvånande. Det har lånats pengar som inte finns både ut och in, till fantasiräntor och avgifter högre än skorstenarna på husen som byggts för slantarna.

Den amerikanska ekonomin vacklande påverkar naturligtvis världsekonomin. Claes Krantz ser i sin blogg risken för en global ekonomisk smäll och i spåren efter en sån kaos i stil med den stora depressionen och konsekvenserna av den. Har Sverige och EU överhuvudtaget någon form av beredskap för en sådan situation, frågar han sig?

Jag tvivlar. Regeringar har av hävd haft svårt att minnas historian och vikten av att lära sig av det som varit. Vi ser det också i hur svärmoderligt historieämnet tilldelas timmar och resurser i skolorna.

DN tar upp bolånekrisens inverkan på valrörelsen.

Börsen faller och arbetsmarknaden blir mer osäker. Åtminstone enligt den konventionella visdomen innebär dystra ekonomiska utsikter att det blir lättare för demokraterna och Barack Obama att driva krav på reformer och en ökad statlig roll.

John McCain, som helst vill att valrörelsen ska handla om säkerhetspolitik och terrorbekämpning, har det mer besvärligt.

McCain, republikan liksom Bush, har tidigare lovat att gå vidare på den inslagna vägen gör en kovändning och lovar nu att ställa sig bakom det statliga stödpaket som ska rädda bolånejättarna Fannie Mae och Freddie Mac (varför har bolåneinstituen namn som låter som något man beställer i DriveIn-luckan på hamburgerrestaurangen? ‘En Freddie Mac med pommes, och så en Indy Mac Bank till…. hmm, jag tar en Fannie Mae att dricka, utan is, tack’), kanske i ett försök att rädda vad som räddas kan efter att hans ekonomiske rådgivare kallat USA ”en nation av gnällspikar” och hävdat att recessionen är ett hjärnspöke.

Kommer åtgärderna att ha avsedd effekt, eller kommer de att få karusellen att snurra ännu fortare? Vad händer i EU om den ökar takten, och vad händer om den plötsligt kraschar och bitarna slungas ut över världen? Har svenska regeringen någon beredskap för en eventuell krasch, eller vänder de ryggen till och hoppas att karusellen helt enkelt ska sakta ner till rimlig hastighet av sig själv, stanna efter turen och låta barnen skrattande kliva av?

Och varför inte det då?

Eu-kommissionen vill köpa frukt och grönsaker som annars skulle slängas och dela ut i skolorna. Detta gillar inte svenska riksdagen ett enda dugg.

Nähä, och varför inte det då? Visst skulle det kosta en slant, men ungarna skulle få frukt och grönsaker, odlarna skulle få slanten, alla glada, förutsatt att man löser det här med transporter miljövänligt. Varför kunde riksdagspartiena enas om att det här var ett dåligt förslag, medan de i glad förvirring röstade ja till FRA, ett förslag de uppenbarligen inte ens begripit av kommentarerna att dömma?