Morricas adventskalender, lucka 21

Vi närmar oss julen, fjärde advent har passerat, de flesta julklappar är införskaffade och somliga har redan deltats ut. Till ömsesidig glädje, hoppas jag, för såväl givare som mottagare. Gemenskap, fina traditioner, fåniga traditioner, tålamod med pinsamma släktingar, kärlek trots att gamla roller ibland tar över och situationen kan bli lite spänd.

Jag vill bara lite diskret påminna om att ett barn som tycktes fötts in i ett kön, eller en sexualitet, fortfarande är ens barn, fortfarande är en del av familjen, fortfarande är en del av gemenskapen om det faller sig så att barnet nog egentligen tillhör ett annat kön, eller kanske inte något kön, eller alla på en gång, om det faller sig så att barnets kärlek och sexualitet är annorlunda eller vidare än vi föreställt oss etc. Det kan vara lite överraskande att få veta saker som dittills varit okända om familjemedlemmar, och det kan ta en stund att lära sig kalla någon vid ett nytt namn. Älskling, raring, gullegryn, ungen min och andra familjära smeknamn kan med fördel användas under övergångsperioden *dagens tips*

Kasta bara inte ut ditt barn. Om hen ber att få komma så skäms över att hen ens måste fråga, men visa det inte, för det är din skam att bära. Öppna i stället famnen och säg ‘Ta med glöggen, min älskling’. Om du inte gör det kommer hen finna en annan gemenskap, med tiden, men du kommer att ha förlorat något magiskt. För alltid.

Det vill du väl inte?

Tjugofjärde luckan i Morricas #Adventskalender

I dag samlas vänner och familjer, och vid nästan alla bord, i nästan alla sällskap så är det någon som fattas, någon som befinner sig på andra sidan jorden, på andra sidan havet eller bara på andra sidan staketet men inte är med.

En och annan för att familjen av någon obegripligt anledningen beslutat sig för att ta avstånd. Utan att inse att den som förlorar mest på detta avståndstagande är familjen, men att den utanför betalar priset.

Men i de allra flesta fall så är saknaden stor, det dukas ett extra kuvert för de saknade, talas om dem med kärlek, rings, Skypas och tänks på med kärlek och längtan till att äntligen mötas, längre fram.

För alla er, saknade, älskade:

Bilen och kärleken

Jag såg en bil bli tvättad häromdagen. Jag stod vid busshållsplatsen på andra sidan gatan och kunde inte undgå att se vad som utspelades mitt framför mina ögon.

Helt öppet, på gatan där utanför ett enfamiljshus, stod en man och tvättade sin bil. Han hade varmt, men inte för varmt, vatten i en spann, generösa svampar och tycktes fullständigt fokuserad, för att inte säga absorberad, av det han gjorde. Bilradion spelade romantisk, rent av sensuell, musik medan han lutade sig över bilen och lät de löddrande svamparna glida långsamt, njutningsfullt över plåten. Ett litet privat, nästan hemligt, leende lekte på hans läppar när han böjde sig över grillen, gned nummerplåten i små cirklande, rytmiska rörelser. Han vände sig, tog ett mjukt steg närmare, så nära att hans fot rörde vid däcket, lutade sig åter över motorhuven i en mjuk rörelse, sträckte sig för att nå att smeka vindrutan med den löddriga svampen. Det var något så innerligt, så kärleksfullt, ja, faktiskt, sensuellt i hans sätt att röra vid bilen.

Jag hoppas han rör vid en mänsklig kärlekspartner med samma innerlighet och omtanke för hens behov.

Människor är fascinerande varelser.

 

And the winner is…..

För en vecka sedan skrev jag om hur jag hoppades får rösta på den underbara Rise Like a Phoenix framförd av helt fantatiska Conchita Wurst i finalen och min önskan blev med råge uppfylld. Rätt låt vann, väl röstat Europa:

 

 

This night is dedicated to everyone who believes in a future of peace and freedom. You know you are. We are unity, and we are unstoppable.

Det verkade logiskt i mitt huvud

En gång i tiden var det till Gretna Green engelska förälskade kära ungdomar som ville gifta sig tog sin tillflykt. I dag gjorde man det lika laglig för en flicka att gifta sig med sin flickvän som för en flicka som hellre vill det att gifta sig med sin pojkvän. Eller för en pojke att gifta sig med sin pojkvän. Eller en tant att gifta sig med sin tantvän. Eller flickvän. Eller…. ja, ni fattar.

Jag gläds.

Och i mitt huvud är det väldigt logiskt att fira detta med Ukulele Anthem:

#gaygalan i kväll

I kväll är det dags, Gaygalan i all sin glittriga glans under ledning av Måns Zelmerlöv slår ut över hela Cirkus i Stockholm. Först på lördag kväll, klockan 21.30 så det går utmärkt att värma upp med melodifestivalen på SVT först, få vi vanliga dödliga se festen på TV4.

I kväll får vi nöja oss med att följa galan via sociala media, och det är där vi först kommer att få veta vem som faktiskt får priset som årets HBT-person. Ni vet vem jag lagt min röst på, inte sant?

För kärlekens skull

Det är bara drygt en vecka sedan Rickard Söderberg attackerades på väg hem från jobbet genom januarimörkret. Jag har skrivit om det tidigare, och vill inte orda mer om saken just nu.

I stället vill jag prata om att den här helgen blev Rickard Söderberg attackerad igen. Den här gången när han precis anlänt till sitt arbete, och denna gång med kärlek, respekt och omtanke, gosedjur och öppna hjärtan:

Jag kom med andan i halsen till operan, slängde på mej min mygga och rusade ut på scen för att repa. Då bad någon mej att gå ner på piazzan o kolla utanför entrén…

Där blev jag så otroligt rörd, att tårarna bara vällde fram… Veckans uppdämda känslor kom fram utan att jag kunde stoppa det… för utanför en av dörrarna hade någon/några placerat ett berg med gosedjur och en förklarande lapp:

Detta är en GOSEDJURSATTACK MOT RIKARD SÖDERBERG!!

För att för varje äggkastning finns det hundra mjukisdjur!

Och för varje äggkastare finns hundra människor med kärlek och värme och öppenhet i sina hjärtan. Jag sa det då, och jag säger det igen: Rickard är fantastisk, han är urstark, envis och en inspiration och föregångare, han är generös, modig och tapper, men han är ingen övermänniska. Ansvaret för friheten vilar på oss alla. Vi behöver ställa oss upp tillsammans, allesammans, och lugnt förklara, om och om igen, så många gånger det behövs, att jodå, det är helt i sin ordning att älska varandra. Det är helt i sin ordning att älska en man, det är helt i sin ordning att älska en kvinna. Det är helt i sin ordning att älska flera män, flera kvinnor, efter varandra eller samtidigt. Allt utifrån ens egen läggning. Så länge alla inblandade är vuxna, och villiga, så länge ingen tvingas till något någonsin utan alla inblandade får glädje, frihet och kraft från relationen, så är det helt i sin ordning. Det är som det ska.

Kärlek är kärlek.

 

Söderbergstipendiater

Höstterminen är över, avslutningsceremonier har avslutats, sånger har sjungits, kramar har kramats, bildspel har spelats, fotografier, tavlor, pyssel besetts och stipendiater uppmärksammats.

Söderbergstipendiet är ett nyinstiftat stipendium, uppkallat efter och inspirerat av storslagne tenoren Rickard Söderberg, och består av två delar: ett diplom och avgiften eller del av avgiften för ett av skolan anordnat kulturarrangemang – i det här fallet två föreställningar på Malmö Opera, och en fantastisk guidad visning bakom kulisserna i samma byggnad. För att komma i fråga som stipendiat krävs dels att personen är kursdeltagare vid en folkhögskola, dels visat ett särskilt engagemang inom något av områdena miljö, kultur eller HBTQ.

Se här, de två huvudpersonerna:

De två belönades med samma motivering:

för visat engagemang i frågor rörande HBTQ i skolan och samhället

Stolt blir man.

Den femte dimensionen

Jag vet inte hur gammal Anders Westgårdh som skriver små trevliga krönikor i Aftonbladet då och då faktiskt är, men av bilden att döma ungefär i min ålder. Det vill säga uppväxt i den gamla världen, i den värld då fotoalbum var något som förvarades i bokhyllor och ivrigt togs fram för att visas för bekanta på besök, vare sig dessa egentligen var intresserade av bilderna av de jättestora, färglada drinkarna, de grillade biffarna och hotellrummet eller bara artiga, i den värld där skämtet ‘kom med nu, du har telefon och sladden räcker inte ända hit’ var smålustigt eftersom alla var införstådda med att telefonens räckvidd avgjordes av den krulliga sladden, den värld där dagstidningar endast fanns att tillgå i pappersformat, kostade pengar och gav läsaren information om vad som skedde i lokalsamhället i första hand. Den värld där telefoner var ett verktyg för ljudöverföring på distans, och datorer för gemene man var skrivmaskiner och arkiv, och den som använde dem till något mer än så var en tekniktönt med begränsad social kompetens.

Och som många av oss inte bara använder han de nya tekniska landvinningarna, han omfamnar dem med entusiasm, nyttjar dem dagligen och gläds, tycks det, åt de möjligheter de ger.

Det är inget fel på de smarta telefonerna. Tvärtom. Dom kan ju allt, dom är bottenlösa av kunskap och underhållning och allt man någonsin kan behöva. Från kompass och ficklampa, till all världens musik och decibelmätare och gitarrstämmare.

Men sen blir det svårare, och Westgårdh som fastnar på ytan missar poängen med spaltmeter:

Med en smartphone till hands behöver man aldrig ha tråkigt. Telefonen kämpar för att vi inte ska ens komma i närheten av intighet, ledsenhet, tomhet. Vi ska hela tiden känna att det händer något.

Att bara sitta utan att göra något är uteslutet.

Därför är varje buss, tunnelbana, spårvagn, hållplats, väntrum, kassa-kö och bilkö full av människor med böjd nacke och blicken fästad mot den lilla skärm där det verkliga livet utspelar sig.

Varje vaket ögonblick måste kopplas till smartphonen. Varje ögonblick av stiltje, varje stund av inget särskilt måste bekämpas. Om vi inte har regelbunden ögonkontakt med skärmen kommer vi att dö.

Datorer, telefoner etc är ju så mycket mer än tekniken som fyller dem, och Internet är så mycket mer än en bokhylla att förvara fotoalbum och pärmar i. Mer än något annat är Internet en mötesplats, med riktiga, verkliga möten mellan riktiga, verkliga människor. Visst finns där en och annan bot som rör sig bland människorna, ibland helt öppet och ibland lätt kamouflerad, men de är få i jämförelse.

De där människorna han ser omkring sig, de som inte stirrar tomt framför sig under vardagens transportsträckor, de han föreställer sig passivt tittar på skärmar, de nyttjar i de flesta fall tiden väl.

Vi läser böcker. Vi läser dagstidningar. Vi arbetar, vi studerar och gör läxan. Vi fortbildar oss. Och i många av fallen – håller kontakten med människor som betyder något för oss, får en glimt av deras vardagsliv, av vad de läser, lyssnar på, ser, äter, tänker på. Vi möts i en femte dimension, även om vi befinner oss på helt olika platser i de övriga fyra, och det mötet är inte mindre värt än de som sker på andra håll.

På Facebook ser jag hur en helt fantastisk man vars enträgna arbete för att göra världen lite bättre för alla oss som lever i den just nu gör att han och hans make befinner sig på skilda håll sätter ord på betydelsen av dessa möten när han tackar maken för de bilder maken publicerar, bilder som gör det möjligt för honom att ta del av makens vardagsliv, och för en stund känna närheten trots att såväl tid som rum ligger emellan just för ögonblicket. Just den närheten som finns där i den femte dimensionen, den som varken är beroende av höjd, längd, djup eller tid. Den som Westgårdh inte alls tycks förstå, och avfärdar så överlägset.

Det är lite synd, är det inte?

Sommar och samtal om kärlek

I går var det Liv Strömkvists tur att Sommarprata, och medan jag lyssnade på henne kom jag att hamna i ett samtal om relationer. Om vad som krävs för att få en relation att fungera. Om  känslan av att egenskaper man i andra sammanhang upplever som starka och goda och tillgångar i relationssammanhang snarare är problem, och man borde ändra sig, man borde vara annorlunda, man borde anpassa sig för att få relationen att fungera.

Men fantastiska människa, om det krävs att du anpassar dig så radikalt att du  förändrar dig och trycker ner och vingklipper egenskaper som gör dig till du, som rent av är styrkor och tjänar dig väl i övriga sammanhang, för att relationen skall fungera, är det verkligen en fungerande relation för dig då? Är du alldeles säker på det?