Lektionsplanerar

 

 

Vi läser Across the Barricades, så the Gunpowder Plot kan vi givetvis inte ignorera.

Och så behöver man ju ett kort effektfullt klipp med fyrverkerier också denna den femte November. Vad tror ni om detta?

 

 

#Sy12 om lärandets innehåll

Professor Leung talar om det här med innehållet i lärandet, och innehållet i lärarrollen.

Kolla taket i Aula Magna! Visst är det läckert?

#skolchatt – wiiiee!

Kvällens #skolchatt om det här med HUR i läraryrket!

.

Det röda läppstiftet

Det var en gång en elev som hade lite problem med sin hörsel. Inte så mycket att h*n behövde använda hörapparat, men tillräckligt mycket för att h*n behövde sitta nära läraren för att höra vad som sades. Eleven var lite blyg med detta, så det tog ett tag innan jag räknade ut vad det handlade om.

Så föll det sig en dag att jag fick lust att sätta på mig mitt röda favoritläppstift när jag gick in i klassrummet. Jag vet inte om det var för att jag var ovanligt trött och ville se lite piggare ut, eller om jag var ovanligt glad och ville visa det, eller om jag kanske bara råkade få ögonen på det innan jag gick in. Det kan ju göra detsamma, poängen var att jag satte på mig det.

(jag har lånat bilden, ett klick för er till källan)

Efter lektionen log eleven mot mig och sa:

Vet du vad? När du har det där röda läppstiftet så hör jag dig mycket bättre!

Egentligen är det ju fullständigt logiskt, när man tänker på saken – med röda läppar syns det tydligare vad det är jag säger, och för den som har svårt att fånga upp de rörelser i luften jag åsamkar när jag formar orden gör det röda det lättare att följa själva formandet. Varför har jag aldrig tänkt på det innan?

Förstår du? – Nej? – Underbart!

Det finns överallt runtom i klassrum och skolor här i världen elever som sitter och inte alls förstår vad läraren menar eller vill ha sagt. Det finns också de som förstår det mesta men inte allt, eller skulle vilja ha en detalj eller två förtydligad. Det betyder varken att läraren är en klant eller att eleven är av ett sällsynt korkat släkte, det betyder bara att just detta gick inte fram.

Orsaken kan vara en eller flera av ungefär hur många som helst olika orsaker – kanske vände sig läraren mot tavlan i ett kritiskt ögonblick och därför hörde inte eleven, kanske använde läraren en färg på pennan för att skriva på tavlan som eleven har svårt att uppfatta. Kanske sa någon något till eleven och distraherade denne, kanske har inte eleven de förkunskaper som behövs för att förstå det som gåtts igenom. Kanske har eleven huvudvärk, eller läraren är förkyld och svårare än vanligt att förstå. Kanske distraherades eleven av hur klädsam lärarens nya frisyr är, eller kanske satt h*n och funderade ett ögonblick över sitt eget förestående frisörbesök. Kanske råkade eleven drömma sig bort ett ögonblick, eller kanske är det ett extra klurig moment det handlar om. Kanske beror det på något helt annat.

Vad det beror på är inte viktigt i det här sammanhanget. Det som är viktigt är att det händer, varje dag, flera gånger om dagen, i massor med klassrum på ungefär samma gång. Det är helt som det ska i en skola där lärande pågår. Man förstår inte allt första gången man hör det. Somligt förstår man först sjuttonde gången man hör det, eller hundrafjärde, eller åttatusenniohundratolfte gången man hör det, när man fått en massa andra bitar av kartan på plats att sätta det i relation till. Helt som det ska, fullständigt normalt på alla sätt och vis.

Som lärare försöker man försäkra sig om att man uttryckt sig begripligt på mångahanda vis – man frågar, man låter dem öva och pröva själva, man låter dem diskutera och lyssnar på vad de säger, man kanske låter dem skriva prov, man ger dem texter att läsa och fler exempel och repeterar och så vidare. Och rätt som det är kommer man fram till att en elev som nickat och försäkrat att johodå, h*n förstår precis, h*n vet precis vad h*n ska göra och vi pratat om, inga problem i själva verket inte alls förstått, men valt att inte tala om det. Det kan bero på det ena eller det andra, tidigare dåliga erfarenheter, svag självkänsla, kommentarer från andra elever i klassrummet, klasshierarki, blyghet eller något helt annat. Oavsett orsaken är det ett stort bekymmer, framför allt för eleven själv men också för läraren.

Därför händer det ibland att jag utbrister i ett jublande Underbart! när en elev svarar nej när jag frågar om h*n förstått. Ty detta nej är ett stort steg framåt för den som tidigare sagt ja, vare sig h*n förstått eller inte. Plötsligt tar eleven själv ansvar för sitt lärande, plötsligt litar eleven så mycket på läraren att h*n vågar visa sin okunskap, och plötsligt visar eleven för övriga i klassrummet att det är helt ok att kräva en förklaring till om man behöver. Ja, det är mer än helt ok, det är rent av att rekommendera.

Att våga fråga har stor betydelse, och tro mig, lärare gillar att få frågor. En elev som ställer frågor ser, från lärarhåll, nyfiken, intresserad och kunskapssökande ut, och varje gång ett elevansikte skiner upp i det Aha! som visar att bitarna fallit på plats och mönstret blir synligt så tänds en stjärna i lärarens själ.

Det är helt sant. Fråga får ni höra.

Skolan och forskningen

Sydsvenskan bjuder än en gång på en serie artiklar med fokus riktat mot skolan. Fokuset i artikelserien har lagts på lärarna, och lärarnas betydelse för elevernas kunskapsutveckling:

John Hattie heter en man. Han är professor på Nya Zeeland och har ägnat femton år av sitt liv åt att göra den största forskningsgenomgången någonsin om vad som gör att elever lär sig. Han har studerat forskningsrapporter från hela världen som tillsammans täcker tiotals miljoner elever, och ställt sig frågan: vad är det som faktiskt fungerar i skolan?

Låt inte sagoboksspråket avskräcka er, tanken med artikelserien tycks ändå vara att lärare faktiskt bör tas på allvar:

Därför är det rätt att debatten kring skolan handlar om lärarna och deras förutsättningar för att göra sitt jobb. Många andra förslag som handlar om hur skolan ska bli bättre – mindre klasser, mer pengar till skolan eller tidigare betyg – kan så lätt hamna i skyttegravskrig där ingen kan bli enig om vad som egentligen hjälper eleverna till bättre kunskap.

Alla är överens om lärarnas betydelse. Och när lärarna, politikerna, arbetsgivarna och näringslivet har den gemensamma utgångspunkten, så är det åtminstone en lovande början.

Det som bekymrar mig lite i sammanhanget är att det elevperspektiv som glimtar förbi här bara gör just det – glimtar förbi. I artikeln Varför vill ni ha en vetenskaplig skola, där reportern olyckligtvis glömmer att nämna vem det är som faktiskt svarar på frågorna (som tur är har personen på bilden namngivits, kanske är det hon som svarar?), framhålls att det är lärarperspektivet som är i fokus:

– Vi tror att om man kan använda de forsknings­resultat som finns i undervisningen, så stärker det lärarna i deras profession och utvecklar verksamheten, och leder förhoppningsvis till bättre resultat. Vi vill ha en forskning som bygger på lärarnas behov och inte forskarnas utgångspunkt.

Den dikotomi man antyder här, den bekymrar mig också lite, måste jag säga. Om forskarnas utgångspunkt och lärarnas behov verkligen är två skilda saker, vilken utgångspunkt har forskarna då? Och vilka behov hos lärarna är det man vill bygga på? Jag är inte alldeles säker på att det verkligen är så att ”forskarnas utgångspunkt” automatiskt är något annat än ”lärarnas behov”, men kanske menar den intervjuade något annat än jag gör med ordet ”forskning”?

Tråkigt i skolan

Även pojkar borde få känna glädje inför skolstarten skriver Mats Olsson på Newsmill. I ärlighetens namn kan det hända att det är Newsmills rubrikmakare som står för just den formuleringen, jag vet inte säkert, men den fångar andemeningen i texten hyggligt. Men det som verkligen fångar mitt intresse i texten berör unga människor av alla kön:

Bakom fasaden av nya skolväskor och pennskrin anar de att mönstren från förskoletiden kommer att upprepas i skolan – nu i mer raffinerad form och med högre krav på självreglering. De korta och ibland plågsamt innehållslösa förskolesamlingarna riskerar att ersättas av oändliga lektioner med samma isande brist på engagerande material.

På Mats blogg diskuterar vi denna viktiga aspekt – många elever upplever många långa delar av skolåret som fullständigt urtråkiga, och de väljer olika strategier för att hantera detta. Om jag inte helt missuppfattar saken rör sig våra funderingar i riktning mot att de elever som skapar små lokala kaosfickor där de fördriver tiden med att leva om och går på små bärsärkargångar då och då må vara de som hörs och syns, men att det finns god anledning att vara uppmärksam även på de elever som döljer sin frustration bakom artiga kronprinsessleenden.

Jag hoppas att vi också  kommer att röra oss i riktning mot att fundera kring om det verkligen är en naturlag att en stor andel av lektionerna måste vara stentråkiga. Jag är inte helt säker på den saken.

Ödet? Tillfällighet? Tur?

Det hela började med ett telefonsamtal med en kär vän. Jag gick utomhus, eftersom jag stått i köket tillsammans med kollegor, och eftersom vi nyss börjat efter sommarlovet och har mycket att prata om. Allt var bra med kära vännen, och medan vi stod där och hon berättade om en fantastisk resa hon gjort under lovet och jag gladdes i hela min själ med henne för denna resa stod jag och sparkade lite i gruset, sådär lite tankspritt som man gör när man pratar i telefonen.

Och plötsligt bara dök den upp.

Coraline looked down at her hand, surprised: it was just a stone with a hole in it, a nondescript brown pebble. 

Och som ni ser går det utmärkt att kika rakt igenom hålet, trots att det faktiskt inte är mycket större än ett knappnålshuvud:

Tur, tillfällighet eller ödet? Tsk, det spelar väl ingen roll, jag är glad, både att höra vännens röst och att hitta det jag letat efter hela sommaren.

Styrdokumenten och riktningen

Jag har grubblat ett tag över det här med styrdokumenten och formuleringarna och hur man ska tolka dem och använda dem och sådär. Det är många kloka som verkar ha förstått precis, och andra som verkar lika kloka som funderar och grubblar de också. Ibland har det varit en väldig massa diskussion om vad det är som ska läras ut när, och kring om styrdokumenten styr för mycket eller lagom mycket eller för otydligt eller för övertydligt vad man ska lära ut.

Och det gör mig fundersam. För när jag läser så tycker jag mest att dokumenten pratar om vad eleverna ska få tillfälle att lära sig, vad de ska ha lärt sig när de är färdiga med kursen och vad som är jätteviktigt att de lär sig eftersom de behöver kunna det när de läser nästa kurs, eller kursen efter det. Och inte alls jättemycket om hur läraren ska göra, det verkar man tänka att det kan nog lärarna själva.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka om detta, så jag frågar, i förhoppningen att någon klok en vill kommentera, vad ser ni när ni läser?

Skollyftet Ed Camp

Vi har ibland pratat lite om det här med behovet av att lärare kompetensutvecklar sig, fortbildar sig, tar del av den modernaste forskningen, inom sitt ämnesområde såväl som inom pedagogik och skolutveckling, och vi har pratat lite då och då om vems ansvar det är att det faktiskt sker, kontinuerligt, och huruvida det är i sin ordning att använda förtroendetiden till detta eller om man istället bör kräva att arbetsgivaren avsätter speciell fortbildningstid.

Vi har väl inte alltid haft samma syn på saken, och diskussionerna i kommentarsfältet har ofta blivit långa. Detta är ett ämne som engagerar.

På blogget Skollyftet funderar Anna Kaya över om det inte vore en god idé att lärare träffas och kompetensutvecklar och fortbildar sig tillsammans. Inspirationen är fantastiska TED och minst lika fantastiska Ed Camp.

Läs vad hon har att säga om saken, detta kan bli något fantastiskt för skolsverige.