I #Körslaget i kväll:

I kvällens populärkulturella höjdpunkt Körslaget kommer körerna att framföra två verk. Ett de valt själva, ett de tilldelats av produktionen.

#TeamRickard är andra kör ut i kväll, och de kommer framföra två smått ikoniska stycken med en hel del gemensamt:

Dels den magnifika dikten Oh Fortuna minst lika magnifikt musiksatt av Carl Orff

Körledarens motivering till musikvalet är så vacker att jag väljer att kopiera den rakt av:

Denna sång är dels ett requiem över de unga personer som fallit offer för hatets och homofobins bila i olika delar av världen. Men den är också ett uttryck för den gränslösa tacksamhet jag känner över att leva på en plats där jag faktiskt inte blir hängd för att min make sover med armen runt mej.

Det är ingen självklarhet, och jag är oerhört ödmjuk inför detta faktum!

Jag är i lika hög grad över att leva i en del av världen där jag kan stoppa handen i min flickväns ficka och värma mina kalla fingrar i hennes varma hand medan en polisbil långsamt rullar över torget bakom oss, och så tacksam mot Rickard och kören för att de lyfter hur viktigt det är för ett samhälle och för alla individer i detta att de mänskliga rättigheterna respekteras.

De kommer dessutom framföra Michael Jacksons Thriller. Den drygt tretton minuter långa videon är den första videon någonsin som hade premiär på MTV, och den visade vägen för ett helt nytt sätt att smälta samman filmistiskt berättande med musikaliskt:

Hur röstar man? Enkelt: ring 099- 402 02 eller SMS:a Rickard till 72 400 ikväll efter klockan 20

TV

Jag zappar runt bland alla de kanaler den nya inredningsdetaljen erbjuder, än en gång fascinerad både över hur många gånger samma berättelse upprepas i enkla halvtimmesportioner med lättidentifierade ny-arketypiska karaktärer, och över hur det faktiskt nästan alla tider på dygnet tycks finnas intressanta, givande, inspirerande, tankeväckande program bara man letar lite.

Eftersom jag är som jag är funderar jag omedelbart över vem eller vilka som har forskat på hur dessa halvtimmesportionerade berättelser, med sina ständiga inslag av såväl enkel humor som sentimentalitet, som upprepas om och om igen med så små variationer att de i princip är försumbara påverkar respektive speglar människors och samhällens värderingar och världsbild.  Jag kan inte föreställa mig att området är obeforskat, det är ju ohyggligt intressant ur så många perspektiv!

Och sedan dök den upp, dagens ädelsten. I dag ett program om inredning, där inredningsdesigner Jeff Lewis tillsammans med sin assistent Jenni Pulos grep sig an en överdådig villa så överlastad med dyrbara konstföremål att frun i huset var på gränsen till att börja hysta bronsstatyer ut genom fönstret. Mycket drama, många känslor, stort fokus på personerna, givetvis, det handlar ju trots allt om att skapa en berättelse som berör genom att spela på känslosträngar, och jag fascineras av hur mycket man faktiskt ges möjlighet att lära sig genom program som dessa. De två huvudpersonerna diskuterar ljussättning, färgsättning, kontraster, skuggspel, takhöjd, väderstreck, kontextens betydelse på ett på samma gång självklart och pedagogiskt sätt. De förklarar, gestikulerar, visar, springer hit och dit med filmarna och visar saker från olika vinklar och rätt som det är finner jag att jag lärt mig massor om det här med inredning.

Jag är nog fortfarande nyförälskad i konceptet TV, tycks det.

Lördagstv

Lördageftermiddagar i ett hushåll där det bor en TV erbjuder ett oväntat rikt utbud. Från Agenda via Vetenskapens Värld har jag nu hamnat hos Jessica Gedin i Babel, och har därefter K-special om Google och det litterära världsarvet att se fram mot. Agenda och K-special är nya för mig, och jag njuter fullt ut av den fantastiska möjligheten det innebär att får del av alla dessa berättelser, tankegångar och perspektiv så enkelt.

Ja, jo, det är klart jag befinner mig i det nyförälskade stadiet, sinom tid kommer den storögda fascinationen ersättas av vardagens självklarhet, därför skriver jag ner det här så att jag ger mig själv en chans att faktiskt minnas hur jag såg det.

Det sänds mycket ointressant, mycket tycks handla om att fylla ut tiden och locka tittaren att sitta kvar till nästa reklampaus. Det tycks finnas vissa standardkoncept som upprepas med små variationer, precis som i andra delar av världen. Och precis som i andra delar av världen finns där intressanta, spännande, vackra, stimulerande, utmanande platser att upptäcka och utforska.

Idolbild

#letsdance

Vi ser på Let’s Dance i kväll, och jag gör samma två reflektioner som jag gjorde förra veckan:

1. Dansparen är mestadels väldigt söta, i synnerhet är vi förtjusta i Maria Montazami och Kristjan Lootus, men är det inte lite tråkigt med så många par och bara pojke-flicka-uppställningar? Lite omväxling, sådär, vore inte det trevligt? Jag skulle t ex gärna se Rickard Söderberg dansa med Tobias Wallin, tror de skulle dansa väl ihop.

Ljudet i filmen nedan är inte det bästa, men den är värd att se:

 

2. Apropå klippet här ovan också – jag undrar om det går att lirka in de där tangolektionerna i höstens planering? Det är snart dags för den att börja ta form, och om de är med i tanken redan från start så kanske det blir möjligt. Man vet aldrig. Kanske borde jag börja titta på lämpliga skor, så jag hinner gå in dem? Skavsår, föreställer jag mig, har en dämpande effekt på inlevelsen i tango.

3.  Det är mer givande att se Let’s Dance på en riktig TV än på en rätt liten datorskärm.

Ok, det blev tre, men den tredje kan vi väl betrakta som en bonus?

Jodåsåatte….

Nu har vi också

Det är svårt att fotografera saker som reflekterar blixten

Så nu kan jag äta frukost till Nyhetsmorgon om morgnarna (om jag kommer ihåg det), se programmet Debatt till twitterflödet, ja, jag känner hur min populärkulturella bildningsnivå stiger bara av att den står där. På fredag får Maria Montezami dansa på en stor skärm, och i maj ser vi ESC utan att kisa.

Jag är med på banan!

TV vs sociala media

Mediavärlden blir allt mer interaktiv för var dag som går – tidningarnas elektroniska upplagor ger utrymme för kommentarer och diskussioner i direkt anslutning till de flesta artiklar, författare kommunicerar med sina läsare, artister med sina fans, det bloggas, twittras, facebookas, tumblas, pinterestas, delas och diskuteras som aldrig förr. En statisk hemsida utan interaktionsmöjligheter lockar få besökare, den hamnar snart bortlömd längst bak i sökmotorer och längst ner i RSS-feeder.

Det har talats om att TV-tittande kommer att avta i en sådan värld, man tänkte sig att vanan att bänka sig i TV-soffan och ta del av envägskommunikation vid ett klockslag beslutat av någon annan är något som hör hemma i en annan tid och en annan vardag, i den nya digitala eran kan man välja när man vill titta och det kommer alla att göra.

Men TV-sofforna står kvar i hemmen, och människor väljer att inrätta sin vardag så att de kan se program när de sänds, och än en gång handlar det om synkron interaktion – man har med sin dator, telefon eller surfplatta i soffan och medan man tittar twittrar, facebookar och chattar man med andra som ser samma program, i andra soffor, på andra TV-apparater eller datorskärmar, men samtidigt och tillsammans.

Jag reflekterar över denna utveckling när jag läser Magnus Blixts reflektion kring programmet som i svensk TV gavs det lätt provokativa namnet Den Övervakade Skolan. Det har varit, och är fortfarande, knäpp tyst om programmet i traditionella media, i tidningar och övriga TV-program, men varje söndagkväll har vi varit ett gäng som träffats på Twitter och sett programmet tillsammans. Alla har inte varit positiva till allt vi sett, en och annan har på klassiskt svenskt skoldebattsmanér avfärdat Passmores Academy som en skola med ‘fokus på regler och ordning som struntar i elevernas lust att lära’, utan att kunna se att det ena faktiskt inte utesluter det andra. Blixt beskriver det bra:

Jag tycker verkligen det är härligt att se hur lärarna vi får följa verkligen kombinerar en tydlighet med ett stort hjärta. De uttrycker sig ofta på ett sätt jag skulle vilja, så mycket mera rakt, så mycket mera tydligt. Samtidigt som de är tydliga med att de inte accepterar vissa beteenden så visar de verkligen att de älskar och respekterar ungarna.

Tack vare Twitter vet jag, och andra med mig, att jag inte är ensam att se den värme och den omtanke som finns i den tydliga och strikt hållna strukturen vi får se i programmet. Jag hade inte heller vetat att skolan valt att ha gemensamma skoltoaletter, inte bara för pojkar och flickor utan för elever och lärare. Inte heller hade jag förstått att de skoluniformer alla elever bär i många fall bekostas av skolan, och att syftet med detta är att alla faktiskt skall ha råd att gå i just denna skola om de så önskar, trots att var tredje familj lever på socialbidrag. Jag vet också, tack vare samtalen på sociala media, att jag inte är ensam om att uppleva skolans fokus på undervisning och elevernas kunskapsutveckling.

Jag gläds, trots att jag är urdålig på att titta på TV, åt denna utveckling. Det enkelriktade mediet blir en interaktiv, gemensam, synkron aktivitet. Det är en lovande utveckling, är det inte?

Den övervakade skolan

Det är söndag i dag, en trevligt (om vi bortser från den förrädiska isen, i den här delen av världen halkbekämpas enligt principen ‘äsch, det är snart vår ändå och då löser det sig av sig själv’)  grå vintersöndag. Söndag är för många lärare den första arbetsdagen på veckan, den dagen då man stämmer av sin planering, kollar att man har förberett och inhämtat allt man behöver ha till kommande veckas lektioner osv.

Söndag är också dagen för Educating Essex, eller som serien lite publikfriande döpts till på svenska ”Den övervakade skolan”, den programserie som är mitt TV-projekt denna termin. I kvällens avsnitt, om jag tolkar den knappa förhandsinformationen rätt, kommer det att handla om hur traumatiska familjesituationer kan påverka elevernas lärandesituation, och om hur skolan kan arbeta för att stötta eleven.

Hashtag #educatingessex är ett ställe att mötas och prata om programmet, om man vill det.

#babel

Jag läser att det är klart nu vem som tar över programledarskapet i Babel. Det är svårt att ta över efter en så charmerande, duktig, karismatisk och uppskattad programledare som Daniel Sjölin.

Jag tror dock att man hittat precis rätt. Jessika Gedin är kunnig, klok, folkbildande, charmerande och karismatisk, och jag tror hon har goda möjligheter att bli uppskattad och sätta sin personliga prägel på programmet.

Ett gott val, jag ser fram mot den nya säsongen!

Facebook, IDOL och demokrati

Det här med att ”sitta vid datorn” är på tapeten igen. Det brukar bli så när skolan är igång igen, har jag noterat. Att inte ha något konto på Facebook börjar bli samma slags statusmarkering som deklarationen ”jag ser inte på TV, möjligen någon dokumentär då och då”, alltså underförstått ”jag är lite mer intellektuell än genomsnittet, lite mer kulturell”. Nackdelen här med att inte ha något konto kan ju vara att man missar en del möjligheter att få en känsla av hur andra ser på och tänker kring intellektuella och kulturella trender. På andra håll i världen, jag tänker t ex på utvecklingen i Nordafrika, har vi dock sett vilken oerhört betydelse platser som Facebook och Twitter som kommunikationskanaler har.

Detsamma gäller de lättare underhållningsprogrammen på TV. Jag kastar sten i glashus här, det är jag mycket medveten om. Jag är en usel TV-tittare, en sån som följer en endaste TV-serie i realtid, en som inte ens går på svensk TV så de sociala fördelarna med att följa den skördar jag inte bland människor jag möter kroppsligen. Det är, i viss utsträckning, ett socialt handikapp att inte vara uppdaterad på de populära TV-showerna. Man ställer sig utanför den gemenskap som finns i att dela en erfarenhet, utanför de möjligheter till lättsamt småprat om senaste säsongen av Allsång på Skansen (trots att jag faktiskt såg ett av programmen. Måns hade fluga. Jag vet inte om han hade det i alla, men fluga är coolt.) eller IDOL-juryns grad av elakhet som fyller en viktig funktion som smörjmedel i det sociala maskineriet.

Här är IDOL en bagatell, ett i raden av tävlingsprogram trots att det är på innerligaste allvar för deltagarna. Men på andra håll i världen är betydelsen av denna sorts program samhällsomvandlande – Cynthia Scheider berättar om hur denna sorts tävlingsprogram där publiken röstar via sms förändrar klansamhällen runt om i världen. Hon berättar om Aydah Al Jahani som stod på sig mot såväl traditioner som släktingar, och hur hennes framgång i tävlingen fick släktingar och vänner som tagit avstånd från henne att inse att hennes deltagande var av godo och drog ära och heder över såväl henne som hennes anhöriga. Hon berättar också om hur Lima Sahars vänner sa till henne att hon lämnade dem för demokratin när hon deltog i den Afghanistanska motsvarigheten Afghan Star, men hur trots detta även talibaner smsat in och röstat på henne.

.

Att vi lever i intressanta tider har vi konstaterat många gånger. Facebook, IDOL och andra lättsamheter ger oss möjlighet att upptäcka fler sidor av hur intressanta de faktiskt är.

Men om ni ursäktar mig så drar jag mig tillbaka en stund, mitt program går nu…..

9a och SJ

Har anträtt andra etappen, och SJ och Trafikverket charmar mig än en gång med sina mest förförande sidor – tåget är i tid, personalen är trevlig, till och med gryningen utanför tågfönstret är mjukt dimmig. Tåget är nästan tomt, jag har fått precis den arbetsplats jag bokade och ser fram mot ett par timmars arbetsro. Vi har allt att vinna på att satsa på vårt järnvägsnät, det är ett fantastiskt sätt att resa när allt fungerar som det ska!

I går kväll sändes sista avsnittet av denna omgång med ”superpedagogerna” och den trasiga Örebroskolan, vad den nu heter. Jag är besviken, serien slutade i ett enda stort Jasså, lika dramaturgiskt strömlinjeformat och förutsägbart som en Hollywoodproduktion. Förutom det inledande avsnittets obehagliga Bad cop Good cop-upplägg och en och annan skärva av något som kan vara reflekterande samtal mellan ”superpedagogerna” och skolans ordinarie lärare och rektor har det mest varit mellanmjölk. Jag tvivlar inte på att ”superpedagogerna” gjort ett ypperligt jobb, och att alla inblandade har fått ut mycket av samarbetet, men som TV-tittare har det varit fasligt tunt.

En efterdebatt efter varje avsnitt hade inte varit fel, eller åtminstone ett studiosamtal mellan avsnittets huvudpersoner, ”superpedagogerna” och de vanliga lärarna som uppträtt i bild, ett samtal där man reflekterat över det som hänt i programmet, förtydligat och berättat om hur t ex Loucas ”supermattelektion” med en elev inte alls rörde sig om hela kursen, utan just om två enskilda avsnitt som eleven sedan gjorde en liten skrivning på.

Innan serien dundrade in i våra TV-apparater slogs det på trummor i både tv-soffor och debattprogram, och man sålde in ”superpedagogernas” superiositet med pukor och trumpeter. Jag hoppas de avser avsluta det hela med samma intensitet, annars lämnar jag denna säsongs 9a med en obehaglig känsla av att de där trummorna, de var nog egentligen rätt tomma tunnor om man tittar närmare.

Jag har valt att skriva ”superpedagoger” med citationstecken på grund av att jag vill understryka begreppets kuriositet. I detta sammanhang kan man uttala citationstecknen ‘så kallade’ om man vill förtydliga. Jag vet inte vem som gett tv-profilerna epitetet ”superpedagoger”, eller på vilka grunder, inte heller vad det faktiskt innebär mer än rätten att springa dramatiskt genom skolkorridorer på bästa sändningstid.