I #Körslaget i kväll:

I kvällens populärkulturella höjdpunkt Körslaget kommer körerna att framföra två verk. Ett de valt själva, ett de tilldelats av produktionen.

#TeamRickard är andra kör ut i kväll, och de kommer framföra två smått ikoniska stycken med en hel del gemensamt:

Dels den magnifika dikten Oh Fortuna minst lika magnifikt musiksatt av Carl Orff



Körledarens motivering till musikvalet är så vacker att jag väljer att kopiera den rakt av:

Denna sång är dels ett requiem över de unga personer som fallit offer för hatets och homofobins bila i olika delar av världen. Men den är också ett uttryck för den gränslösa tacksamhet jag känner över att leva på en plats där jag faktiskt inte blir hängd för att min make sover med armen runt mej.

Det är ingen självklarhet, och jag är oerhört ödmjuk inför detta faktum!

Jag är i lika hög grad över att leva i en del av världen där jag kan stoppa handen i min flickväns ficka och värma mina kalla fingrar i hennes varma hand medan en polisbil långsamt rullar över torget bakom oss, och så tacksam mot Rickard och kören för att de lyfter hur viktigt det är för ett samhälle och för alla individer i detta att de mänskliga rättigheterna respekteras.

De kommer dessutom framföra Michael Jacksons Thriller. Den drygt tretton minuter långa videon är den första videon någonsin som hade premiär på MTV, och den visade vägen för ett helt nytt sätt att smälta samman filmistiskt berättande med musikaliskt:



Hur röstar man? Enkelt: ring 099- 402 02 eller SMS:a Rickard till 72 400 ikväll efter klockan 20

Annonser

TV

Jag zappar runt bland alla de kanaler den nya inredningsdetaljen erbjuder, än en gång fascinerad både över hur många gånger samma berättelse upprepas i enkla halvtimmesportioner med lättidentifierade ny-arketypiska karaktärer, och över hur det faktiskt nästan alla tider på dygnet tycks finnas intressanta, givande, inspirerande, tankeväckande program bara man letar lite.

Eftersom jag är som jag är funderar jag omedelbart över vem eller vilka som har forskat på hur dessa halvtimmesportionerade berättelser, med sina ständiga inslag av såväl enkel humor som sentimentalitet, som upprepas om och om igen med så små variationer att de i princip är försumbara påverkar respektive speglar människors och samhällens värderingar och världsbild.  Jag kan inte föreställa mig att området är obeforskat, det är ju ohyggligt intressant ur så många perspektiv!

Och sedan dök den upp, dagens ädelsten. I dag ett program om inredning, där inredningsdesigner Jeff Lewis tillsammans med sin assistent Jenni Pulos grep sig an en överdådig villa så överlastad med dyrbara konstföremål att frun i huset var på gränsen till att börja hysta bronsstatyer ut genom fönstret. Mycket drama, många känslor, stort fokus på personerna, givetvis, det handlar ju trots allt om att skapa en berättelse som berör genom att spela på känslosträngar, och jag fascineras av hur mycket man faktiskt ges möjlighet att lära sig genom program som dessa. De två huvudpersonerna diskuterar ljussättning, färgsättning, kontraster, skuggspel, takhöjd, väderstreck, kontextens betydelse på ett på samma gång självklart och pedagogiskt sätt. De förklarar, gestikulerar, visar, springer hit och dit med filmarna och visar saker från olika vinklar och rätt som det är finner jag att jag lärt mig massor om det här med inredning.

Jag är nog fortfarande nyförälskad i konceptet TV, tycks det.

Lördagstv

Lördageftermiddagar i ett hushåll där det bor en TV erbjuder ett oväntat rikt utbud. Från Agenda via Vetenskapens Värld har jag nu hamnat hos Jessica Gedin i Babel, och har därefter K-special om Google och det litterära världsarvet att se fram mot. Agenda och K-special är nya för mig, och jag njuter fullt ut av den fantastiska möjligheten det innebär att får del av alla dessa berättelser, tankegångar och perspektiv så enkelt.

Ja, jo, det är klart jag befinner mig i det nyförälskade stadiet, sinom tid kommer den storögda fascinationen ersättas av vardagens självklarhet, därför skriver jag ner det här så att jag ger mig själv en chans att faktiskt minnas hur jag såg det.

Det sänds mycket ointressant, mycket tycks handla om att fylla ut tiden och locka tittaren att sitta kvar till nästa reklampaus. Det tycks finnas vissa standardkoncept som upprepas med små variationer, precis som i andra delar av världen. Och precis som i andra delar av världen finns där intressanta, spännande, vackra, stimulerande, utmanande platser att upptäcka och utforska.

Idolbild

#letsdance

Vi ser på Let’s Dance i kväll, och jag gör samma två reflektioner som jag gjorde förra veckan:

1. Dansparen är mestadels väldigt söta, i synnerhet är vi förtjusta i Maria Montazami och Kristjan Lootus, men är det inte lite tråkigt med så många par och bara pojke-flicka-uppställningar? Lite omväxling, sådär, vore inte det trevligt? Jag skulle t ex gärna se Rickard Söderberg dansa med Tobias Wallin, tror de skulle dansa väl ihop.

Ljudet i filmen nedan är inte det bästa, men den är värd att se:

 

2. Apropå klippet här ovan också – jag undrar om det går att lirka in de där tangolektionerna i höstens planering? Det är snart dags för den att börja ta form, och om de är med i tanken redan från start så kanske det blir möjligt. Man vet aldrig. Kanske borde jag börja titta på lämpliga skor, så jag hinner gå in dem? Skavsår, föreställer jag mig, har en dämpande effekt på inlevelsen i tango.

3.  Det är mer givande att se Let’s Dance på en riktig TV än på en rätt liten datorskärm.

Ok, det blev tre, men den tredje kan vi väl betrakta som en bonus?

Jodåsåatte….

Nu har vi också

Det är svårt att fotografera saker som reflekterar blixten

Så nu kan jag äta frukost till Nyhetsmorgon om morgnarna (om jag kommer ihåg det), se programmet Debatt till twitterflödet, ja, jag känner hur min populärkulturella bildningsnivå stiger bara av att den står där. På fredag får Maria Montezami dansa på en stor skärm, och i maj ser vi ESC utan att kisa.

Jag är med på banan!

TV vs sociala media

Mediavärlden blir allt mer interaktiv för var dag som går – tidningarnas elektroniska upplagor ger utrymme för kommentarer och diskussioner i direkt anslutning till de flesta artiklar, författare kommunicerar med sina läsare, artister med sina fans, det bloggas, twittras, facebookas, tumblas, pinterestas, delas och diskuteras som aldrig förr. En statisk hemsida utan interaktionsmöjligheter lockar få besökare, den hamnar snart bortlömd längst bak i sökmotorer och längst ner i RSS-feeder.

Det har talats om att TV-tittande kommer att avta i en sådan värld, man tänkte sig att vanan att bänka sig i TV-soffan och ta del av envägskommunikation vid ett klockslag beslutat av någon annan är något som hör hemma i en annan tid och en annan vardag, i den nya digitala eran kan man välja när man vill titta och det kommer alla att göra.

Men TV-sofforna står kvar i hemmen, och människor väljer att inrätta sin vardag så att de kan se program när de sänds, och än en gång handlar det om synkron interaktion – man har med sin dator, telefon eller surfplatta i soffan och medan man tittar twittrar, facebookar och chattar man med andra som ser samma program, i andra soffor, på andra TV-apparater eller datorskärmar, men samtidigt och tillsammans.

Jag reflekterar över denna utveckling när jag läser Magnus Blixts reflektion kring programmet som i svensk TV gavs det lätt provokativa namnet Den Övervakade Skolan. Det har varit, och är fortfarande, knäpp tyst om programmet i traditionella media, i tidningar och övriga TV-program, men varje söndagkväll har vi varit ett gäng som träffats på Twitter och sett programmet tillsammans. Alla har inte varit positiva till allt vi sett, en och annan har på klassiskt svenskt skoldebattsmanér avfärdat Passmores Academy som en skola med ‘fokus på regler och ordning som struntar i elevernas lust att lära’, utan att kunna se att det ena faktiskt inte utesluter det andra. Blixt beskriver det bra:

Jag tycker verkligen det är härligt att se hur lärarna vi får följa verkligen kombinerar en tydlighet med ett stort hjärta. De uttrycker sig ofta på ett sätt jag skulle vilja, så mycket mera rakt, så mycket mera tydligt. Samtidigt som de är tydliga med att de inte accepterar vissa beteenden så visar de verkligen att de älskar och respekterar ungarna.

Tack vare Twitter vet jag, och andra med mig, att jag inte är ensam att se den värme och den omtanke som finns i den tydliga och strikt hållna strukturen vi får se i programmet. Jag hade inte heller vetat att skolan valt att ha gemensamma skoltoaletter, inte bara för pojkar och flickor utan för elever och lärare. Inte heller hade jag förstått att de skoluniformer alla elever bär i många fall bekostas av skolan, och att syftet med detta är att alla faktiskt skall ha råd att gå i just denna skola om de så önskar, trots att var tredje familj lever på socialbidrag. Jag vet också, tack vare samtalen på sociala media, att jag inte är ensam om att uppleva skolans fokus på undervisning och elevernas kunskapsutveckling.

Jag gläds, trots att jag är urdålig på att titta på TV, åt denna utveckling. Det enkelriktade mediet blir en interaktiv, gemensam, synkron aktivitet. Det är en lovande utveckling, är det inte?

Den övervakade skolan

Det är söndag i dag, en trevligt (om vi bortser från den förrädiska isen, i den här delen av världen halkbekämpas enligt principen ‘äsch, det är snart vår ändå och då löser det sig av sig själv’)  grå vintersöndag. Söndag är för många lärare den första arbetsdagen på veckan, den dagen då man stämmer av sin planering, kollar att man har förberett och inhämtat allt man behöver ha till kommande veckas lektioner osv.

Söndag är också dagen för Educating Essex, eller som serien lite publikfriande döpts till på svenska ”Den övervakade skolan”, den programserie som är mitt TV-projekt denna termin. I kvällens avsnitt, om jag tolkar den knappa förhandsinformationen rätt, kommer det att handla om hur traumatiska familjesituationer kan påverka elevernas lärandesituation, och om hur skolan kan arbeta för att stötta eleven.

Hashtag #educatingessex är ett ställe att mötas och prata om programmet, om man vill det.